Det nya landet

– Ursäkta, men jobbar du för Sverigedemokraterna?
Entusiasmen lyser i ögonen på flygvärdinnan på SAS tidiga morgontur till Malmö. Jag såg att du läste igenom papper från dem, fortsätter hon, och blir märkbart besviken när jag förklarar att jag är journalist, på väg för att göra ett reportage om partiets framgångar runt om i landet. Första anhalt: Skåne. Historiker som Heléne Lööw har visat på att södra Sverige har en lång tradition av främlingsfientliga strömningar. På 1930-talet var de nationalsocialistiska sympatierna starkast i Skåne. På 1980-talet fick svenska populistpartier sitt genombrott i regionen. I kommunalvalen 2010 hamnade Sverigedemokraterna på 10,3 procent i Skåne län och 10 procent i Blekinge.

– Man blir så ledsen när de blir uthängda. De säger ju bara det alla svenskar tycker, förklarar flygvärdinnan på klingande skånska.

– Det är så fånigt att de andra partierna ska hålla på och kämpa mot dem. Sverigedemokraterna gör ju i alla fall något åt problemet med... Ja, du vet vad.

Att Sverigedemokraterna framstår som handlingskraftigt är något som tycks ha attraherat väljarna i Bjuv. Nästan var femte väljare valde att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Med 19,2 procent gick Bjuv om Landskrona som partiets starkaste fäste. Partiet har nu sex mandat i kommunfullmäktige.

– Jag träffade en gammal sosse, och han sa att han inte hade sett skymten av Socialdemokraternas företrädare på år och dagar. När jag och min fru är ute och går med hunden får hon nästan slita mig från diskussioner med alla Bjuvbor som kommer fram och vill snacka.

Sverigedemokraternas lokale ordförande Allan Jönsson är en karaktär som på engelska skulle beskrivas som larger than life: storväxt, frispråkig och med ett bullrande skratt påminner han mer om en cirkusdirektör än en grå kommunpolitiker. Jag träffar honom i partiets blygsamma lokaler i Bjuvs industriområde. Jönsson, som har en bakgrund inom det högerpopulistiska Framstegspartiet, ser ut som en jätte när han stegar ut ur den husvagnsliknande plåtbaracken.

På grund av sitt engagemang i bilklubben Old Wheelers har han fått smeknamnet Raggarkungen. Jönssons starka profil har satt sin prägel på partiet i Bjuv. Han berättar att lokalavdelningen begärt en slags suveränitet från partistyrelsen, vilket innebär att de så långt som möjligt vill fatta sina egna, oberoende beslut.

– Här lägger vi oss inte slaviskt under partipiskan.
Jönsson tror att Sverigedemokraternas stora framgångar i kommunen framför allt handlar om att partiet syns och hörs.

– Det är en liten kommun det här. Folk kommer fram och frågar, "Har du tid?". Jag försöker ta mig tid att snacka politik, men det kan handla om allt från mobbning till problem med bilen.

Sverigedemokraterna har inte lyckats få igenom ett enda av sina förslag i kommunen. Allan Jönsson menar att partiet lyckas påverka politiken ändå. Exempelvis sade kommunen upp sitt avtal med Migrationsverket hösten 2009.

– De övriga partierna plockar fragment här och där. Huvudsaken är att det blir gjort. Vi jobbar för kommuninvånarnas bästa.

Vad gäller Sverigedemokraternas nazistiska bakgrund är Jönsson ovanligt rättfram. Till skillnad från många ledande Sverigedemokrater försöker han inte mörka partiets radikala rötter.

– Historien finns där, det är ett dumt jävla förnekande. Jag vill inte ha väljare som har en vrångbild av SD. Det är därför vi har slängt ut en hel del tokdårar. Men kan vi inte försöka blicka framåt i stället?

Det visar sig att Allan Jönsson själv är invandrare – något som inte hindrat Sverigedemokraterna i Bjuv från att driva kravet på slopad hemspråksundervisning.

– Jag kom hit 1972 från Danmark. Danskan har jag inte använt sedan dess. Jag blev påtvingad hemspråk, och jag gillade det inte. Inte har jag haft någon nytta av språket heller.

– Det man ser i dag är att invandrarna tar mycket plats. De är "störst, bäst och vackrast".
Sverigedemokraterna fick höga siffror även i skolvalet i Bjuv; 31 procent av rösterna. I hela landet röstade 11 procent av eleverna i årskurs 7 till 9 på partiet.

– Jag pratade med fyra-fem töser, berättar Jönsson om ett skolbesök, och de tyckte till och med att vi är för mesiga. "Ni är för blödiga i er politik", sa de, och tyckte att man skulle kasta ut invandrare vid "tredje gången gillt", alltså när de hittar på något djävulstyg för tredje gången.

Christer Landin (S) är ordförande i utskottet för arbete och tillväxt i Bjuv. När jag träffar honom i kommunhuset har han inga direkta svar på hur Sverigedemokraterna kunnat bli så starka.

– Jag vet inte om folk har fått det för bra, om de tar saker för givet.
Han håller dock med om att de etablerade partierna inte varit lika synliga på gator och torg som SD.

– Man kanske inte ser oss ute på stan på samma sätt som Allan Jönsson. Vi har misslyckats med att möta väljarna. Dessutom är SD aktiva i föreningslivet. Vi har varit dåliga där.

Att Sverigedemokraterna skulle ha påverkat beslutet att säga upp avtalet med Migrationsverket vill Landin inte gå med på.

– Det finns inga lediga lägenheter, och vi måste ta ansvaret fullt ut. De måste ju ha någonstans att bo. De ska lära sig svenska, ha jobb och så vidare. Vi var överens över blockgränserna. Nej, SD har inte påverkat politiken, det kan jag säga.

– Men vi måste vara självkritiska nu med SD. Vi har uppenbarligen inte lyckats nå ut. Kanske vill folk ha någonting nytt?

Anders Jensen är en av de väljare som övergett Socialdemokraterna till förmån för Sverigedemokraterna. Liksom Allan Jönsson är han invandrare från Danmark, men kom hit redan vid tre års ålder. Sedan han gick ut gymnasiet har han jobbat som truckförare och stensättare. I dag bor han med sin fru, sina döttrar och familjens katt i ett ombonat hus i Bjuvs villakvarter.

– S har släppt arbetarna till Alliansen utan att göra någonting för att behålla dem. Här i Bjuv har S suttit jättelänge; det känns som om de trampar runt i gamla banor och har svårt för nytänkande.

– Jag har inget förtroende för [de etablerade] partierna. Och jag tycker att det är fegt att rösta blankt.
Jensen jobbar med invandrare, berättar han, och "de tycker själva att det släpps in för många". Själv tycker Jensen inte att vi ska ta in fler invandrare, "om vi inte kan ta hand om våra egna".

– Ju fler som kommer in, desto fler finns som söker jobb. Det handlar om konkurrens.

Att Bjuvs avtal med Migrationsverket sagts upp ser han som ett steg i rätt riktning. Han är inte heller säker på att Sverige välkomnat rätt slags invandrare.

– Man ser inte några Biafrabarn i Sverige direkt; det är bara de som är rika som kommit hit. De måste ju ha pengar för att lyckas med det.

Integrationen blir svårare om invandrarna har en annorlunda kulturell bakgrund, menar Jensen.

– Här i Norden har vi samma kultur. Vi äter samma mat, vi vill alla bo i villa, ha kombi, två barn och husdjur. De som kommer från utomeuropeiska länder... De vill bo med varandra. Och man kan inte tvinga isär folk. Men det blir nästan som om de inte vill integreras.

I ett regnigt Karlskrona träffar jag en annan väljare med invandrarbakgrund. Civilingenjören Martin Kirchberg, vars föräldrar kommer från Tyskland, lade för andra gången sin röst på Sverige-demokraterna i årets val. Nästan nio procent av Karlskronaborna röstade på partiet i riksdagsvalet. Kirchberg har tidigare röstat på Moderaterna.

– De etablerade partierna har gjort bort sig fullständigt. De tar inte demokratin på allvar. Media fullföljer inte heller sin demokratiska plikt: att sätta fingret på politikernas ömma punkter.

Tvekade Martin Kirchberg att rösta på Sverigedemokraterna i och med partiets historia?

– Nej. Jag hade hoppats på en mer balanserad medierapportering, men det blir alltid mer tillspetsat under en valrörelse. SD har blivit påklistrade epitet som härleds långt tillbaka. Även Folkpartiets Jan Björklund har medgett att det inte går att diskutera invandring utan att bli påklistrad etiketter.

I och med partiets intåg i riksdagen har Martin Kirchberg fått tillbaka intresset för svensk politik.

– Jag är själaglad, jag har aldrig tyckt att politik har varit så här roligt! Helt plötsligt har inrikespolitik blivit kul.

Sverigedemokraterna i Karlskrona har drivit en starkt islamofobisk linje. Pinsamt nog råkade partiet sommaren 2008 av misstag rösta ja till byggandet av en lokal moské. Har propagandan om "islamiseringen" spelat roll för Martin Kirchberg?

– Jag tycker inte att vi ska bygga någon moské här i stan. Eller någon annanstans i Sverige heller, för den delen. Media är jätteglada över att ta upp invandringsfrågan hela tiden, eftersom den utgör vattendelaren mellan SD och de andra partierna. Men det finns många andra punkter som jag tycker att partierna har misslyckats med.

Vad är det SD i Karlskrona har emot den planerade moskén?

– Vi är inte emot moskén eller utövandet av deras religion. Vi har religionsfrihet i det här landet. Den värnar vi, menar Ola Svensson, som sitter för partiet i Karlskrona kommunfullmäktige. Men i dag har de en före detta gymnastiksal som moské. De har haft den under ett flertal år, det är inga konstigheter och vi har inga åsikter om den. Men att bygga en fullskalig moské, det passar inte in i landskapsbilden.

– När jag ser en minaret, då känner jag mig hemma. Jag vet att jag har rättigheter i det här landet. Jag känner mig trygg, säger Mulo Djopa från Karlskronas islamiska kulturförening.

I flera år har medlemmarna samlat ihop pengar för att köpa den gymnastiksal föreningen hyrt. I somras genomfördes köpet. Nu vill föreningen bygga en riktig moské i invandrartäta Kungsmarken. Sverigedemokraternas argument om att moskéer inte platsar i den svenska miljön ger han inte mycket för.

– Ge oss en detaljplan på hur den skulle se ut. Vi kan bygga den! Det finns inga religiösa regler för att den måste se ut si eller så. Men om vi säger så till dem, kommer de bara att hitta någonting annat att attackera oss för.

Han känner inget behov av att ta debatten med Sverigedemokraterna. Som politiskt parti kan de bara vinna på en sådan debatt, tror han.

– De har inget ärligt program. Man får inte ett bättre liv av att kasta ut någon annan. Och religion har existerat mycket längre än SD.

– Vi vill bara ha en plats att samlas till bön. Vi tillhör Sverige, vi ska vara här, vi ska bygga samhället, inte stjäla från äldre svenskar. Vi finns, vi existerar!

Lördagen den 13 november utsattes moskén i Hallunda, i Botkyrka kommun söder om Stockholm, för ett attentat. Under en föreläsning i anslutning till bönen krossades plötsligt glasrutorna på båda sidor av lägenhetslokalen. När församlingsmedlemmarna försökte ta sig ut fann de att dörren var blockerad. En av dem träffades i ryggen av en stor sten och tvingades åka till sjukhus med andnöd. I 16 år har moskén funnits, berättar imamen. Det här är första gången som någonting liknande hänt.

Jag träffar Daniel utanför moskén i samband med fredagsbönen några dagar efter attentatet. Hans livshistoria ger en dyster bild av Botkyrka.

– Jag bodde i Sverige i 18 år men såg ingen annan utväg än att flytta. Nu, efter att SD kommit in i riksdagen, vill min familj följa efter mig till Storbritannien.

– Jag kom hit från Iran och tog en magisterexamen vid universiteten i Lund och Umeå. Ändå fick jag bara jobb som diskare. Jag bytte till ett svenskt namn. Då blev jag kallad till jobbintervjuer, men när de såg min hudfärg och hörde min brytning – då var det tack och hej.

I Daniels nya hemstad London vändes den hopplösa situationen till en framgångssaga.

– Till min förvåning visade det sig att jag fick söka till polishögskolan. Jag kom in, och i dag är jag polis i distriktet Kensington och Chelsea.
Han visar stolt upp sin polisbricka.

– Det händer att jag stöter på andra före detta Botkyrkabor på Londons gator. Vi hejar glatt på varandra. Där är vi alla "Londoners". Det spelar ingen roll vilken etnisk bakgrund du har. Det är många som flyr Botkyrka nu. Inte bara på grund av SD; det finns ju de i regeringen som har samma åsikter.

– Vi har stannat, gjort allt för att integrera oss. Men vi är fortfarande inte accepterade som svenskar. Och nu med SD... Svenskarna har visat att de inte vill ha oss här. Många Botkyrkabor ser inte någon framtid för sina barn i Sverige.

En förklaring till Sverigedemokraternas framgångar sägs vara att de etablerade partierna har blivit för lika. Passar den förklaringen in på Botkyrka?

– Om man ser till valrörelsen, då har det varit gott om tillfällen då vi haft heta politiska debatter, anser Peter Nyberg (s), Samhällsbyggnadsnämndens ordförande i Tumba. Men det är klart att mycket av grogrunden till SD:s framgångar ligger i det samhälle som ser allt större orättvisor. Och Botkyrka har väldiga socioekonomiska utmaningar att jobba med.

– Men det handlar inte om etnicitet, inskjuter Tuva Lund (s), politisk sekreterare i Huddinge, utan om inkomst och klassfrågor. Min personliga reflektion är att Moderaterna går i lite grumliga vatten.

Moderaternas Jimmy Baker i Botkyrka håller inte med. Han anser att pajkastning mellan höger och vänster skadar frågorna om integration.

– Det spelar sd i händerna. Jag har drivit frågor om hederskultur, som har en tydlig koppling till etniska grupper. Säger man det i mångkulturella Botkyrka, jaha, du har något emot muslimer... Nej, min egen pappa var muslim!

– Men de försöker sätta bilden av mig som främlingsfientlig, trots att de vet att jag inte är det, för att plocka billiga politiska poänger.

– Om man bejakar mångfalden, då är det väldigt destruktivt att använda demoniseringen på fel sätt. "Vi gör inte något för de här tjejerna, för vi är så rädda för att kallas rasister"… Det är katastrof.

Jimmy Baker har till och med mött invandrare som bestämt sig för att rösta på Sverigedemokraterna.

– Både innan och efter valrörelsen har det kommit fram personer och sagt att "jag tänker rösta på SD. De har rätt, det är för många invandrare här".

Robert Stenkvist är partiets första namn i Botkyrka och vice ordförande för Sverigedemokraterna i Stockholms län.

– Jag kan inte komma ifrån att de rikspolitiska frågorna spelar roll i de lokala valen, också i Botkyrka. De som inte sympatiserar med oss rikspolitiskt röstar knappast på oss i lokalvalen, skriver han i ett mejlsvar.

Det varierar stort i valresultaten mellan den norra och den södra delen av kommunen. Varför?

– Glasklart varför. Det bor helt olika grupper av invånare i den norra och södra delen. Nykomna invandrare röstar vänster, ju längre de varit i landet, ju längre åt höger går de. Till slut hamnar de hos oss i SD, fast det tar några år.
Stenkvist tror inte att man behöver leta efter mer långsökta förklaringar till partiets framgångar i Botkyrka än partiets åsikter i invandringsfrågan.

– Jag har pratat med många av våra sympatisörer här ute i Botkyrka, det ÄR immigrations- och integrationspolitiken folk är innerligt trötta på, det är bara att inse det.

I norra Sverige ser anledningen till Sverigedemokraternas frammarsch radikalt annorlunda ut. Att landa i Henning Mankells Härjedalen är som att hamna mitt i en av författarens deckare. På vägkrogen i Hede (befolkning: färre än 800) ler ägarna överseende åt min fråga, om Sverigedemokraternas valframgångar i landskapet beror på muslimskräck. Några muslimer finns knappt här, och en moské skulle bara se "tjusig" ut uppe på fjället. Nej, Sverigedemokraternas lokala rekordsiffror – på vissa håll över 12 procent – har en för Sverige unik förklaring.

– De är rasister, konstaterar en man ute vid parkeringen.

Sverigedemokraterna?

– Nej, för tusan. Samerna. Det är en liten grupp som skyddas av staten. De kan härja fritt, som en maffia.

– Jag har blivit slagen med ett hundkoppel, skjuter en annan man in.

"Är SD antisamiter?", klottrar jag förbryllat i mitt anteckningsblock. Men på de härjedalska vidderna har Sverigedemokraterna plockat poäng genom den kontroversiella frågan om rennäringen. Rennäringen ses som en central del av samekulturen och samerna åtnjuter därför speciella rättigheter. Det är inga små områden det handlar om: renbetesmarkerna omfattar ungefär en tredjedel av Sveriges yta. Det är långt ifrån självklart att särskilda privilegier bör utfärdas till en folkgrupp baserat på etnicitet. Frågan är dock så känslig att ingen av de etablerade partierna velat ta i den med tång. I klassisk populistisk anda har SD snappat upp ämnet, talat klarspråk på ett sätt som uppskattas av delar av lokalbefolkningen och gjort frågan till sin.

– Renägarna måste anpassa sig till det svenska samhället.

Sverigedemokraternas starke man i Härjedalen, Olle Larsson, tvekar inte att använda uttrycket "apartheid" för samernas status som urbefolkning och menar att etiketten går emot grundprincipen om alla människors lika värde.

– Renägandet är som en död hand över Härjedalen, ropar han medan jag febrilt försöker hitta någonstans på snöskotern att hålla fast mig i.

– Det är fruktansvärt svårt att leva och verka här. Vi har stora problem med utflyttning och behöver desperat unga människor som flyttar in.

Sverigedemokraterna var nu inte Olle Larssons förstahandsval.
I över 20 år har han varit engagerad i rennäringsfrågan. Redan innan Ingvar Carlsson blev statsminister träffade han honom för att försöka få gehör för sina åsikter. Fram till valet 2010 har han röstat borgerligt. Men Sverigedemokraterna var de enda som var beredda att ta ställning. När han för fyra år sedan ringde upp Jimmie Åkesson kom partiledaren upp till den lilla byn Ränningsvallen, satte sig vid Olle Larssons köksbord – och lyssnade. Larsson hävdar att hans engagemang i frågan inte handlar om hat mot samer. Han har två samiska vänner i den närbelägna samebyn, säger han, som kom förbi och gratulerade till SD:s toppresultat.

– Det är dags att göra någonting åt orättvisorna, tyckte de. Andra hänger fast vid sina exklusiva rättigheter.

Renägaren Torbjörn Rensberg är 58 år och same. Först när han var i 30-årsåldern slutade glåpord som "lappjävel" att hagla på dansbanorna. Vi tränger ihop oss i Rensbergs lastbil och kör iväg mot villan i Funäsdalen. Lastutrymmet är fullt av nyflådda renskinn men Rensbergs två ivriga hundar verkar mer nyfikna på min mikrofon.

– Att det här var samiskt land tidigare, det vill inte Olle Larsson kännas vid, börjar Rensberg. Sedan har han börjat med en sådan här... Inte hetskampanj, men det är ju inte långt ifrån.

Känner du några som har röstat på SD här uppe?

– Nej, det är väl ingenting man går ut med.
Rensberg kandiderade själv för Folkpartiet, som tappade stort. Många folkpartister har gått över till Sverigedemokraterna, berättar han.

– Här i Härjedalen är det solklart varför. Det är för att SD har gått emot rennäringen. Sedan kan man inte sticka under stol med att alla renägare inte är Guds bästa barn. Det finns konflikter inom samebyn, där det bildats två läger.

Där handlar det om antalet renar.

Torbjörn Rensberg är ändå hoppfull inför framtiden. Förut brukade konflikterna mellan renägare och icke-renägare vara större. De som klagat i det tysta över rennäringens konsekvenser fick besök av samer vid köksbordet. Den yngre generationen ansträngde sig för att förstå sina grannar. Så smått började en dialog växa fram. Frågan är om Sverigedemokraterna kommer att bidra till en mer öppen diskussion mellan renägarna och den övriga befolkningen – eller om sprickorna kommer att bli tydligare igen.
Jag lämnar Härjedalen i ett skakigt propellerplan med huvudet surrande av funderingar.

Till skillnad från i huvudstaden föreligger det på många håll i Sverige inte något tabu mot att öppet omhulda SD. Som väljaren Martin Kirchberg i Karlskrona visat ses partiet till och med som ett piggt och spännande inslag i politiken. Det är ett monumentalt misslyckande från de etablerade partiernas sida. Sverigedemokraternas väljare bör inte heller omyndigförklaras. Partiets främlingsfientlighet är inte nödvändigtvis det främsta skälet till deras val. Men varje röst på Sverigedemokraterna bidrar till ett klimat, där svenskar som Daniel från Botkyrka ser sig tvingade att fly landet för att få ett drägligt liv.

Lär dig mer

Expo Wiki

Sverigedemokraterna (SD)

Nationalistiskt riksdagsparti, bildat 1988. SD grundades av veteraner inom svensk nazism och fascism och har lyckats göra sig till den svenska radikalnationalismens breda, pragmatiska alternativ.

Läs mer