Enad front för extremhögern

När extremhögern samlades i Salems decemberkyla för elfte året i rad var det som en enad rörelse. I det över 700 man starka fackeltåget fanns såväl Fria nationalister och aktivister från militanta Svenska motståndsrörelsen (SMR) som politiker från Nationaldemokraterna och Svenskarnas parti, tidigare Nationalsocialistisk front. Tiden innan marschen har präglats av stora kraftansamlingar, både i form av exempelvis flygbladsutdelningar och på nätet. Projektet "Svensk ungdom – Sveriges framtid", som drivs av personer bakom Fria nationalister och Info-14, har tryckt upp och spridit 27 000 exemplar av en propagandatidning för den svenska extremhögern. Tidningens fokus ligger på att locka nya deltagare till Salem. Kampanjen har främst riktats till unga män i Storstockholm födda 1990 till 1992. Med dessa ansträngningar i åtanke är Salemmarschens omkring 750 deltagare inte en flopp, men inte heller en succé. Särskilt då en inte alltför obetydlig grupp tyska nationalister rest över till Sverige för att fylla ut leden.

Men man bör inte stirra sig blind på siffror; antalet deltagare ger bara en del av bilden. Att gå med i Salemmarschen är liktydigt med att skylta med sina extrema åsikter och lockar därför först och främst de redan övertygade och grupp- eller partianslutna aktivisterna. Det är inte missvisande att tala om en hård kärna – unga män och kvinnor som valt att sätta Kampen först i sina liv. Det krävs inte bara ideologisk övertygelse utan ett aktivt engagemang i rörelsen för att framför press och polis marschera med omaskerade ansikten. Av de tiotusentals Stockholmsungdomar som i dagarna mottagit propagandautskicket från Svensk ungdom, kan många ha lockats att ta en första kontakt med rörelsen. Men det kan fortfarande handla om ett eller två år innan de faktiskt tar steget in i offentliga uppvisningar – om alls. Rörelsen är med andra ord inte lika med fackelbärarna i Salem.

Det är också tydligt att Sverigedemokraternas entré i riksdagen gett den svenska extremhögern ny kraft och nya argument. Stoppa svenskhatet – så löd texten på den svarta banderoll som högtidligt bars allra längst fram i fackeltåget. Budskapet återkom också i kvällens första tal, som hölls av den kände högerextreme talaren och skribenten Dan Eriksson, med kopplingar till bland annat Info-14. Det var rörelsen som lanserade begreppet svenskfientlighet, menade Eriksson, men i dag används det i Sveriges riksdag.

Det allt mer intensiva internationella nätverkandet bör också framhållas. Dan Eriksson är i dag (enligt hans Facebook-status) bosatt i Berlin. Förra månaden träffade Eriksson, tillsammans med ledande svenska nazister som Daniel Höglund och Björn Björkqvist från Svenskarnas parti, representanter från det tyska nazistpartiet NPD. De båda partierna vill nu knyta starkare band till varandra. Ett led i detta var att bjuda in NPD-politikern Udo Pastörs till Salemmarschens talarstol. För första gången talade också en representant för högerextrema British National Party (BNP).

Många frågor återstår dock inför nästa års eventuella marsch. Fortsätter samhällsklimatet att utvecklas åt det främlingsfientliga hållet, och Sverigedemokratiska åsikter att normaliseras, finns en risk att mindre extrema unga människor lockas att delta. Stärks det internationella inslaget ytterligare kommer antalet utländska deltagare sannolikt också att öka. Marschens svaghet är det ökande tidsmässiga avståndet till mordet på Daniel Wretström. Risken för den nationella rörelsen är att glöden för just denna kämpe falnar. Samtidigt har Salemmarschen fått sitt eget symbolvärde. Personen Daniel Wretström har blivit en ursäkt för att samlas och agitera mot invandrare. Den enade front som rörelsen nu kan visa upp innebär också, att samarbeten och gemensamma propagandainsatser kan pågå året om. Även i det fördolda. Och som de 27 000 utdelade tidningarna visar, har man dessutom en stärkt budget att röra sig med.