Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Fundamentalism och högerextremism skapade förutsättningarna för mordet på Yitzhak Rabin. Mordet planerades i en miljö där hatstämningar piskats upp. Under flera år har den israeliska extremhögern använt välkända populistiska propagandaknep. På det konservativa partiets möten fick högerextremister tillåtelse att paradera med affischer som visade en bild av socialdemokraten Yitzhak Rabin iförd nazistuniform.

Fundamentalism har ytterst lite med religion att göra.

Vissa islamska fundamentalister har till exempel skapat dogmer som fullkomligt saknar anknytning till Koranen. Dessa galenpannor anser att »Guds styre« motsvaras av en totalitär regim. I motsats till Koranens regler hävdar fundamentalister att Jihad – det heliga kriget – ska utkämpas med brutal styrka. Och ingenstans i Koranen uppmanas en troende att använda terror och offra sitt eget liv genom självmordsattacker. Det är fundamentalisterna - inte Koranen - som kallar terrorister för hjältar.

Hur ska vi då skydda oss mot terrorism? Fanatiker slår till utan förvarning för att uppfylla sin »mission«. Den enda möjligheten att förhindra terror är att undersöka, analysera och slutligen stoppa de som skapar dessa »missionärer«, det vill säga ideologerna, de som drar i trådarna.

Det är myndigheternas uppgift att på bästa sätt försvara sina medborgares liv och säkerhet. VAD som är säkerhet är en definitionsfråga, men i detta syfte har varje land på jorden skapat en säkerhetstjänst med uppgift att bevaka hot mot nationen. Utan tvivel faller terrorister under den definitionen. Säkerhetstjänsternas namn och rykte varierar – men uppgiften är alltid densamma.

Underrättelsetjänsterna är väl bekanta med terrorismen. Ibland som fiender, ibland som vänner och i vissa fall som både och. Det är de hemliga agenternas bedömningar - eller mer korrekt – deras omdömen, som avgör om en grupp ska klassas som farliga terrorister eller harmlösa galningar.

Frågan är om vi kan lita på deras omdömen?

Under tio år tränade och rustade amerikanska CIA cirka 25 000 frivilliga från Mellanöstern i kriget mot Sovjets ockupation av Afghanistan. Efter krigsslutet har ett okänt antal av dessa gerillasoldater inlett ett »världskrig«, samordnade i vad de kallar Jihad, och vars verksamhet omfattar terroristhandlingar. Nu riktas elden mot deras forna amerikanska instruktörer.

Inte heller den andra amerikanska säkerhetstjänsten, FBI, har visat prov på särledes gott omdöme. I USA har kristna fundamentalister bildat högerextrema och pronazistiska militiagrupper, beväpnat sig till tänderna, publicerat bombmanualer, hotat regeringstjänstemän och bombat abortkliniker. Likfullt var FBI helt oförberett på massakern i Oklahoma City.

Och senast – mordet på Rabin. Mossad och den inhemska säkerhetstjänsten Shin Beth har alltid haft rykte som ytterst effektiva. Men Rabins livvakter, som bedömde hotbilden mot Rabin, förväntade sig inte en judisk mördare. Attentatsmannen Yigal Amir hade inga svårigheter att infiltrera säkerhetszonen och skjuta sitt offer från minsta möjliga avstånd. Rabin hade mycket väl kunnat leva idag. Redan i juni tipsade en studentkamrat Shin Beth om Amirs planer. Tipset togs inte på allvar. Fundamentalismen togs inte på allvar.

Före detta nazister

I Tyskland, där säkerhetstjänsterna efter kriget faktiskt byggdes upp av före detta nazister från Hitlers Gestapo, har Bundesnachrichtendienst, BND, och Verfassungsschutz en lång tradition av »blindhet på höger öga«. Mycket riktigt; polisen har effektivt krossat vänsterns terroristgrupper, men tar sällan de skiftande högerextrema terrorgrupperna på allvar.

I Tyskland är vänsterns terrorism en »komplott mot staten«, medan extremhögerns terrorister består av »enskilda gärningsmän« och »ungar« som är »uttråkade« och »frustrerade«. På frågan om varför målet för deras brandbomber absolut måste vara en flyktingförläggning eller en synagoga trasslar Författningsskyddets experter med tveksamma socialvetenskapliga förklaringar.

Det faktum att allmänheten överhuvudtaget känner till att extremhögern skapat ett nätverk av likasinnade fanatiker över hela världen beror sannerligen inte på att säkerhetstjänsterna lämnat korrekt information. Det kunskapen har vi fått av oberoende forskare och reportrar i massmedia.

I synnerhet BND tycks ha ett behov av att rättfärdiga sin existens sedan kommunismens fall undanröjde deras huvudsakliga arbetsområde. Den 10 augusti var tiden mogen. I München offentliggjorde BND stolt att de hade arresterat plutoniumsmugglare på ett Lufthansaplan från Moskva. Därmed var det nya globala hotet definierat och BNDs vita riddare deklarerade sin beredskap att bekämpa att nukleärt bombmaterial smugglades in från öststaterna för att säljas till islamister.

Effektiv propaganda

Populistisk propaganda är effektiv. Jag erkänner att när jag först hörde talas om tillslaget tänkte jag: »Nåväl, BND är kanske inte så dumt trots allt.«

Kort efter gripandena uppstod dock tvivel om hela affären. Idag finns tecken på att BND var illegalt inblandat i smugglingen. Det tycks nu som om »agenterna« själva hade anstiftat smugglingen och lockat eller lurat några ryska svartabörshajar in i affären.

För att få klarhet i dessa allvarliga anklagelser har en kommitté tillsatts. De agenter som har kallats som vittnen hänvisar dock till sin tystnadsplikt och mycket lite har offentliggjorts. Ansvariga myndighter vägrar att lämna ut de aktuella dokumenten för granskning. Man måste därmed ställa frågan om inte privilegiet att undanhålla allmänheten information missbrukas för att dölja illegala aktiviteter.

En liknande fråga kan ställas till svenska Säpo, där en benhård hemligstämpel ännu slår vakt om de mer än 50 år gamla akterna om antinazisterna Torgny Segerstedt och Willy Brandt. Är det möjligt att spionerandet på antinazister, liberaler och socialdemokrater i Sverige före och under andra världskriget fortfarande innehåller information som kan skada allmänheten? Det är svårt att tro, eller hur?

Michael Schmidt, Berlin, 1995
© Expo och författaren 1995
(Expo nr 2 - 1995)

Ämnen i artikeln