Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Massakern mot Charlie Hebdo, gisslantagningen med antisemitiska motiv, höjd beredskap med risk för fler jihadistiska attentat, kyrkor och moskéer som attackeras, ett ökat tryck mot muslimer som tvingas förklara att de inte har med terrorn att göra, trots att det borde vara självklart.

De senaste veckornas dramatik och uppskruvade debatt är precis vad hatets hantlangare behöver.

De extrema islamisterna behöver det. Deras värld snurrar runt en konspiration där islam och muslimska länder är ansatta av en ondsint komplott. Idén om sammansvärjningens makt utgår från en klassisk antisemitisk tankekonstruktion. För att skapa trovärdighet åt den svartvita världsbilden plockas historien isär och sätts ihop igen så att den fyller rörelsens syften. Kolonialt förtryck, övergrepp i kriget mot terrorns namn och andra reella orättvisor blandas med vanföreställningar om en enhetlig västvärld med onda syften.

Ett samhällsklimat där muslimer blir måltavlor i en syndabocksretorik är ur detta perspektiv den bästa näringen de extrema islamisterna kan få.

Extremhögern behöver det. Deras antimuslimska politik är inte ny, men efter 11 september 2001 har deras idéer och propaganda blivit ett giftigt segerrecept i ett Europa där muslimen betraktas med misstänksamhet.
Efter massakern mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo skrev Sverigedemokraternas Björn Söder på Facebook "'Fredens religion' har visat sitt rätta ansikte". På alla sätt ett talande utspel. Sverigedemokraterna och likasinnade tar chansen att göra islam som sådant till problemet, och därmed alla muslimer.

 
Frågan är om det någon gång varit tydligare hur extremhögern med sin dröm om ett Europa rensat från islam, och den extrema islamismen med sina fantasier om ett homogent samhälle tjänar varandras intressen. 

De har olika rötter, utgår från olika positioner och har långt ifrån samma inflytande men deras lösningar påminner delvis om varandra. Drömmen om det homogena, protesten mot det moderna samhällets normupplösning, längtan till tillbaka till en svunnen guldålder.

De hatar varandra. Och de behöver varandra, eftersom de så effektivt kan utgöra det ständiga varnande exemplet i varandras berättelser. Och för att de båda förhåller sig till islam som om det vore något enhetligt, utan utrymme för tolkning eller variation.
De är dogmatiker som dömer varandra från varsitt inmålat hörn. Och de gör allt för att locka med oss andra i leken.

Vi lever i en tid då islamofobin och antisemitismen lever sida vid sida. Ändå tenderar debatten handla om vilka som har det värst, som om den extra islamismens antisemitism gör det omöjligt att tala om hur islamofobin satt sina klor i vår del av världen. Som om islamofobin skulle göra det omöjligt att tala om den tilltagande antisemitismen.
Det är en farlig väg som spelar jihadister och extremhögern i händerna och som i förlängningen riskerar att underminera idéen om ett pluralistiskt samhälle.

Därför är antitrasismens uppgift att tala om båda samtidigt, att se att hat göder hat. Att hålla fast vid den enda princip som i dessa tider framstår som den enda vettiga vägen framåt. Att fritt få leva sitt som den man är, i solidaritet med de som vill detsamma.

Ämnen i artikeln