Imperiet Nordland

Den 3 november 1994 registreras ett bolag med namnet 88 Musik ab. Sifferkombinationen är den välkända koden för »Heil Hitler« och firman skall enligt verksamhetsbeskrivningen »bedriva produktion av musik, lansering och försäljning av ljudprodukter samt därmed förenlig verksamhet«. Första året omsatte 88 Musik 401 836 kronor.

Epoken Nordland

Huvudprodukten är tidningen Nordland, den internationella vit makt-rörelsens flaggskepp. Där odlas teserna om en judisk konspiration som infiltrerat samhället för att utplåna den vita rasen. Makten i samhället, inte minst massmedia, »finns i judarnas händer«. Därför, hävdar nazisterna, är det nödvändigt att skapa egna medier. Med Nordland vände nazist-rörelsen ett nytt blad. Tidningen är påkostad med omslag i fyrfärg och kompetent layout.

Vad har då hänt med den lilla militanta, ofta berusade skaran av skinheds som vandrade in och ut i tv-rutorna till synes lika ofta som i rättssalarna? Plötsligt har de börjat producera skivor och proffessionella musiktidningar.

På 1980-talet skedde ett generationsskifte inom naziströrelsen. Åldrade gammelnazister ersattes av 1960- och 1970-talister som uppfostrats inom Bevara Sverige Svenskt (BSS) och Nordiska Rikspartiet (NRP). Och på Fryshuset.

Fryshuset var vit makt-musikrörelsens basläger. Totalt bidrog Stockholms stad med en halv miljon kronor till skinheadsverksamheten under 1995. Pengarna användes till att arrangera vit makt-konserter, föreläsningar, darttävlingar och ombyggnad av skinheadlokalen. Året innan bidrog Samordningskansliet för brottsförebyggande åtgärder med 310 000 kronor, varav 20 000 till Fryshusets utbildning i desktop publishing för de blivande medarbetarna på Nordland, 16 000 till inköp av dator och 3 000 till vaktutbildning.

Succén Ultima Thule

Hösten 1993 bytte VAM-tidningen Storm namn till Blod & Ära efter den engelska förlagan Blood & Honour.

Blod & Ära hakade på uppsvinget för vit makt-musik i samband med Ultima Thules genombrott. Tidningen innehöll recensioner, bandintervjuer och konsertbilder. En tillstymmelse till tidningslayout skymtade. Samtidigt började tre svenska skivbolag, Ragnarock Records, Svea Musik och Last Resort Records, producera cd-skivor. Bert Karlsson hade visat vad en professionell skivlansering kunde betyda.

Under beteckningen Blod & Ära/Motstånd arrangerades nio större vit makt-konserter 1994. En konsert i Sollebrunn några mil norr om Göteborg drog hela 600 besökare.

Blod & Ära blev inte långlivad. Hösten 1994 utkom sista numret. I december samma år nämndes namnet Nordland för första gången i nyhetsbrevet Stormalarm.

»Vi har bland annat införskaffat bättre och effektivare mediautrustning, genomfört en ny omstrukturering och slutit distributionsavtal med flera olika organisationer. Nordland kommer att fortsätta det arbete som Blod & Ära/Motstånd utfört.«

Nordland sjösattes i januari 1995. Det första numret var en överraskning. Layouten hade magasinprägel och var långt bättre än nazirörelsens vanliga fotostatalster. Den gjorde succé i vit makt-musikvärlden.

Nordland ges ut av 88 Musik AB, ett företag som funnits sedan november 1994. I styrelsen sitter inte oväntat Peter Rindell/Melander, som varit inblandad i alla viktigare naziprojekt sedan slutet av 1980-talet.

I mars 1995 dök en annan välbekant figur i nazisammanhang upp som suppleant i styrelsen; Patrik »Nitton« Asplund, sångare i Midgårds Söner. »Nitton« var en av de som fått utbildning i desktop publishing på Fryshuset, och det var mycket tack vare hans kändisskap som tidningen blev så slagkraftig. Från 1995 ingick även Torulf Magnusson från Linköping, tidigare ledare för Riksfronten, i Nordlands redaktion.

Debutnumret bestod av blygsamma 20 sidor. Den ideologiska retoriken var uppenbarligen nedtonad – Nordland ville gärna framstå som en vanlig ungdomstidning – men redaktionen bestod av idel bekanta namn. Förutom Peter Melander som redaktör och »Nitton« som ansvarig utgivare bestod redaktionen av Bart Alsbrock, tidigare medlem i amerikanska nazibandet Bully Boys; Mattias »Matti« Sundquist, sångare i nazibandet Svastika; Marcel Schilf, ägare av danska NS88 som är världens största producent av nazistiska videofilmer; och Thomas »Linkan« Lindquist från Södertälje, ägare av Svea Musik; samt Greg »Viking« Reemers, ledande fransk skinheadaktivist. Dessutom medverkade George Eric Hawthorne, redaktör för Nordlands systertidning Resistance i USA.

Resistance

Den amerikanska vit makt-tidningen Resistance är Nordlands förebild och viktigaste samarbetspartner. Layoutmässigt och innehållsmässigt är de förvillande lika. Redaktören för Resistance, George Erik Hawthorne, revolutionerade hela vit makt-musikindustrin när han 1994 drog igång skivbolaget Resistance Records med hjälp av det allra senaste inom modern produktionsteknik.

Hawthorne heter egentligen George Burdi och kommer ursprungligen från Kanada. Han har sin bakgrund i Church of the Creator (CotC), en rasistsekt som skapades av miljonären Ben Klassen och uppträder som kyrka. CotC var under en tid framgångsrik i usa, men är numera marginaliserad. Hawthorne tillhörde de »vita baskrarna«, »kyrkans« militära gren, där flera aktivister gjorde sig kända för mord och våldsbrott.

En svensk avläggare var Kreativistens Kyrka från 1988, som leddes av »pastor« Tommy Rydén i Mullsjö. Sedan några nummer ingår även Rydén, numera ledare för Hembygdspartiet, i redaktionen för Nordland.

Omfångsrikt utskick

Nordlands andra nummer bestod av 28 sidor med undertiteln »Sveriges största rasisttidning«. Den trycktes i 15 000 exemplar och blev därmed en av Sveriges största musiktidningar, och skickades till alla adresser i registren hos vam/Blod & Ära och Sverigedemokraterna. Ett stort antal gratisexemplar spreds på skolor, regementen och fängelser.

Den enda redaktionella förändringen var att Peter Andersson, tidigare aktiv inom Stockholms Unga Nationalsocialister (SUNS), tagit plats i redaktionen.

Nordland trycks hos Newsprint i England. Bakom företaget gömmer sig Anthony Hancock, en av nazivärldens mest kända men samtidigt mest kameraskygga individer. Hancock äger världens kanske största nazisttryckeri. Från hans pressar i Brighton har en uppsjö historierevisionistiska och rasistiska böcker och pamfletter distribuerats ut.

Det tredje numret av Nordland utkom i augusti 1995 med undertiteln »Sveriges innehållsrikaste rasisttidning«. Det består av 40 sidor med dubbelt färgomslag och dubbel färginlaga i mitten. Ny medlem i redaktionen var Jesper Johansson, tidigare aktivist i Riksfronten. Bland medarbetarna noteras den amerikanske terroristen David Lane, dömd till 190 års fängelse för mordet på den judiske radioprataren Alan Berg 1984; Henrik Christensen från Danmarks Nationalsocialistiska Rörelse (DNSB); och förre VAM-aktivisten Christopher Rangne, då just på väg att friges efter avtjänat straff för väpnat rån. Upplagan är 5 000 exemplar.

»Nittons« avhopp

Hösten 1995 skedde en förändring i persongalleriet kring Nordland. Den 30 november var Midgårds Söner inbokade för en spelning på Fryshuset. Under hösten hade det stormat rejält kring Frysen, och för att få genomföra konserten måste »Nitton« läsa upp en deklaration där han tog avstånd från nazismen. Uttalandet tolkades i pressen som ett »avhopp«. Även om det mer var en läpparnas bekännelse blev han omöjlig i rörelsens inre krets.

Under våren fortsatte Midgårds Söner att uppträda på vit makt-konserter, men »Nitton« försvann ur redaktionen och styrelsen för 88 Musik.

I februari ersattes han i styrelsen av Matti Sundquist från Linköping, sångare i vit makt-bandet Svastika. En aktivist från Riksfronten i Västervik, Magnus Eskerfeldt, blev suppleant.

Nummer fyra, som utkom i december 1995, hade 60 sidor med dubbelt färgomslag och dubbel färginlaga i mitten. Ny medarbetare var bland andra dansken Jonni Hansen, ledare för nazistpartiet DNSB. Under året deltog Nordlands nätverk i att arrangera 18 vit makt-konserter i Sverige, Norge, Finland, Tyskland och Wales.

Under 1996 ändrade Nordland gradvis karaktär. Den rasism och öppna nazism som taktiskt tonats ner i de första numren, då Nordland etablerade sig bland »vanliga« ungdomar, blev åter alltmer framträdande. Tonvikten ligger fortfarande på musikscenen, men nu kompletterades innehållet med idolporträtt på Hitler, artiklar av Tommy Rydén och Christopher Rangne, och intervjuer med historierevisionister som Ahmed Rami och ökända terrorister som David Lane. I det senaste numret förekommer Hitler på sex olika ställen, och lite drygt 30 olika nazistiska vit makt-symboler används för att lätta upp layouten. Samtidigt fortsätter tidningen att utvecklas i allt mer professionell riktning. Nordland, som hantverk, är en tidning med kompetenta redaktörer, fjärran 1980-talets illiterata stencilskrifter.

Nummer sex, sommaren 1996, är redan en klassisker i nazikretsar. Sedan starten har Nordland och amerikanska Resistance försökt överträffa varandra i layouttekniska finesser och sidantal. Båda vill vara den »största« vit makt-tidningen. Sommaren 1996 slog Nordland till med ett påkostat, 88 sidor tjockt nummer – den i särklass största vit makt-tidningen i världen.

Allvarlig spricka

Nordland är inte bara en omfångsrik tidning; den har även ett reellt politiskt inflytande i den internationella naziströrelsen. Tillsammans med Resistance är den den tyngsta aktören i det inbördeskrig som sedan två år splittrar skinheadrörelsen.

När Ian Stuart, vit makt-rörelsens skapare, omkom i en bilolycka 1993, övertogs kontrollen av det lukrativa företaget Blood & Honour av Charlie Sargent, en våldsam och inte särskilt begåvad ledare för nazisternas gatuorganisation i London. Sargent var också ledare för den hemliga terroristgruppen Combat 18.

Combat 18

Embryot till C18 kan spåras till en antirasistisk demonstration 1979 i Greensboro i North Carolina, usa. Mitt framför tv-kameror attackerades mötet plötsligt av nazister som öppnade eld med automatvapen. Fem människor dödades och tio skadades. Massakern väckte internationell uppmärksamhet när en helvit jury frikände attentatsmännen.

Ledare för attackstyrkan var Harold Covington, en militant rasist som hävdade att endast väpnad kamp kunde rädda den vita rasen. Efter dådet försvann Covington. 1993 avslöjade engelsk tv i samarbete med Expos systertidning Searchlight, att han befann sig i London och höll på att skapa en ny militant grupp – Combat 18.

C18 samlade gatukämpar, skinheads och fotbollshuliganer. Genom »underrättelsetjänsten« Redwatch registrerade c18 »rasförrädare« och måltavlor bland antirasister, som sedan utsattes för brandbombsattentat och överfall.

Inbördeskrig

Charlie Sargent styrde Blood & Honour med maktfullkomlig järnhand. För att få in mer pengar i rörelsen började han brandskatta skinheadbanden. Han drog igång ett nytt skivbolag för vit makt-band, ISD Records, och försökte tvinga banden att bryta kontrakten med andra producenter. Snart kunde inte vit makt-konserter överhuvudtaget knappt genomföras utan C18:s medgivande. Ett antal skinheadtidningar och band som stod utanför ISD, tvingades under hot lägga ner. Oppositionella, däribland Ian Stuarts vapendragare Paul Burnley, sångare i nazibandet No Remorse, trakasserades och utmanövrerades från vit makt-scenen.

Nordland och Resistance höll sig en tid avvaktande till bråken i England. B&H hade en stark ställning i Sverige, och ledaren för NS Göteborg, Donald Hansson, samarbetade intimt med C18. När Sargent började göra anspråk på att även styra vit makt-musikrörelsen utanför England gick han dock för långt.

Under 1996 har Nordland och Resistance öppet manat till uppror mot C18, och med gemensamma krafter försökt slänga ut Sargent från vit makt-världen. George Eric Hawthorne beskriver C18 som ett gäng av »benknäckarkaraktär« som länge bedrivit en kampanj mot Resistance/Nordland-nätverket, för att de inte velat böja sig för diktaten från London.

Under hösten har Nordland mobiliserat styrkorna, och får i senaste numret stöd av en rad inflytelserika personer och grupper inom vit makt-världen. Några av dem:

David Lane, terrorist, som alltmer framstår som den moderna nazismens chefsideolog.
British Hammerskins, som bland annat sysslar med postorderförsäljning. Bland ledarna finns Mark »Jaffa« Jones, som deltagit i kriget i ex-Jugoslavien som legosoldat för de kroatiska fascisterna.
Mark Wilson, som står bakom Stormfront Records.
Blood & Honour, Skottland.
Squadron, engelskt vit makt-band, som tidigare turnerat i Sverige, och som uppmuntrat bildandet av British Hammerskins.
English Rose, vit makt-band från Leicestershire, vars sångare Steve Jones länge varit motståndare till c18.
Awake, belgisk skinheadtidning som säljs av Nordland i Sverige.
Paul Burnely, sångare i No Remorse, som var Ian Stuarts vapendragare när Blood & Honour byggdes upp.
British Movement, engelsk nazigrupp.
Viking Sounds, holländskt skivbolag vars ägare Ben Oreel har en ekonomisk tvist med Sargent.
Svea Musik, svenskt skivbolag.
Brutal Attack, populärt engelskt skinnband som gav ut sin senaste skiva Battle Anthem på Svea Musik och därmed vände c18 ryggen.
Andra vit makt-band som stöder uppropet är Shutdown i USA, och de svenska banden Germania, Heysel, Division S och Svastika.

C18 har inte stillatigande accepterat upproret. ISD Records har lierat sig med Wolfpack Services, som numera är B&H:s distributör i USA, och amerikanska White Terror Records som kommer att samproducera C18-vänliga band från England, däribland Razor’s Edge. För vit makt-musikproducenterna är USA en åtråvärd marknad som Resistance och B&H kommer att slåss hårt om kontrollen över. C18 drabbades dock av ett bakslag under hösten, då Charlie Sargent och hans närmaste man Wilf Browning, häktades för anstiftan till hets mot folkgrupp genom distributionen av vit makt-skivor. Rättegången inleds i december.

Nordlands konkurrent

För närvarande tycks det som om Nordland/Resistance är på väg att få övertaget i kriget. Resultatet av mobiliseringen har dock inte låtit vänta på sig. Under beteckningen Wasakåren, en intresseorganisation för vit makt-musik som Lars Magnus Westrup bildade 1995, har en rad vit makt-musikföretag slutit »avtal om samarbete och ömsesidig respekt« i opposition mot Nordlandrörelsen som kallas »nazistiska monopolkapitalister«. Bland undertecknarna finns några av norra Europas tyngsta vit makt-producenter, däribland Ragnarock Records, Last Resort Records, White Label, NS Records, NS88, Bifrost Distribution och butiken Asgård. Samtidigt meddelas att Ragnarock Records assisterar Svea Musik med pressning av nya skivor. Wasakårens medlemmar, med Ragnarock Records i spetsen, är genom sin Combat 18-allians Nordlands största konkurrent i norra Europa. Detta har fått till följd att Nordland och Ragnarock har avbrutit allt samarbete med varandra och slutat distribuera varandras produkter.

Vit makt-musikbranschen handlar inte bara om inkomster från skivor och konserter. Sedan 1994 bedrivs en omfattande kommers med allehanda vit makt-prylar. Nordland säljer t-tröjor, ölöppnare, cigarettändare, tygmärken, badges, rockmärken och pins. Produkterna trycks bland annat av en firma i Sävedalen som heter Mera Märken.

Erik Blücher, som fick kontrollen över Ragnarock Records då grundaren Lars Magnus Westrup avled våren 1995, är en av de viktigaste aktörerna. Genom företag som Warrior Publications, som säljer propagandafilmer och souvenirer från Tredje riket, Örnnästet i Stockholm som säljer böcker, videofilmer, flaggor, armbindlar och rockmärken, och genom Club Valhalla i Helsingborg, kontrollerar Blücher en väsentlig del av marknaden. Han samarbetar även intimt med NS88 i Danmark, som leds av Marcel Schilf, och är världens största producent av nazistiska videofilmer.

Det finns flera andra viktiga företag. Last Resort Records i Stockholm, som ägs av sverigedemokraten Tord Hagström och John Fraim från Sthlm Skins, producerar och säljer vit makt-skivor. Motståndsprodukter, som drivs av Jesper Brincker i Malmö, säljer böcker, tröjor, bälten, smycken, kapsylöppnare och rockmärken. Svea Musik, som leds av förre sverigedemokraten Tomas Lindquist, kränger cd-skivor och tröjor.

Mobilisera stöd

Sammantaget handlar det om en alternativ marknad som sällan noteras. Branschen har idag två syften; dels att försörja aktörerna på marknaden, dels att mobilisera politiskt stöd för nazismen. Målgruppen för verksamheten är som alltid ungdomar och skolelever. Genom vit makt-musiken är nazirörelsen idag starkare i Sverige än någonsin efter kriget.

Vit makt-musikbranschen är i många avseenden ett kriminellt brödraskap. Flertalet av medarbetarna i Nordlandimperiet har domar på sig. De omfattar brotten hets mot folkgrupp, olaga innehav av vapen och sprängämnen, rån, grovt rån, misshandel och – i fallet David Lane – mord och terrorism. En av Nordlands »direktörer« hamnade i brottsregistret efter att med en yxa ha försökt hugga ihjäl en medpassagerare på en buss. En annan aktör har nära kontakter med kriminella MC-gäng.

Själva vit makt-musikindustrin är i sig till stor del en kriminell verksamhet. I Sverige råder yttrandefrihet med begränsningar. Barnpornografi och vissa våldsskildringar är förbjudna, liksom hets mot folkgrupp. Naziströrelsen låtsas att sådana begränsningar inte existerar, och bryter därmed mot lagen om hets mot folkgrupp och – i vissa fall – uppvigling.

Det hittills viktigaste ingripandet mot vit makt-musikrörelsen är JK:s beslut att åtala sju vit makt-skivor och en videoinspelning som beslagtogs vid en konsert i Alunda tidigare i år. Bland dessa kan nämnas samlingsskivorna Blood & Honour vol 2 och The Flame that never dies, den sistnämnda en hyllning till Ian Stuart; Republik der Strolche av tyska gruppen Landser; White Revolution av gruppen Final Solution; Open Season av Frontline Fighters; och For Segregationists only av Johnny Rebel.

Sex personer står åtalade för hets mot folkgrupp. Bland dem finns Mattias »Matti« Sundquist, vd för 88 Musik AB, och Erik Blücher, Ragnarock Records. Tre av de sex åtalas för framställning och spridning av skivor som antas innehålla hets mot folkgrupp. En person åtalas för spridning av både cd-skivor och en videofilm som innehåller hets mot folkgrupp. Domen blir avgörande för vit makt-musikindustrins framtid.

Jonas Hellentin/Expo
© Expo 1996
(Expo nr 6 - 1996)