Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof har hamnat i blåsväder. Förra veckan gick moderatpolitikern Kahin Ahmed till storms mot arrangörerna bakom politikerveckan i Järva för att de bjudit in Jimmie Åkesson som talare. Rubriken "Du är inte välkommen i förorterna Jimmie Åkesson" triggade Richard Jomshof. I ett inlägg på Twitter svarade han: "Och du är inte välkommen i Sverige, Kahin Ahmed!"

Sedan brakade det loss. Kahin Ahmed beskrev Jomshofs utfall som en skandal och fick en hatstorm mot sig. Jomshof utvecklade sitt resonemang på Facebook. Han gick till angrepp mot faktafel i Ahmeds artikel som rörde Jomshofs tid som lärare. Och slog fast att han tycker att Ahmed "bör återvända hem". I en intervju med DN förklarade Jomshof att han inte såg Ahmed som svensk.
Politiska motståndare och debattörer rasade. Till slut medgav Jomshof att han kanske agerat i affekt. Men att han bara lagt sig på samma nivå som Ahmed.
Som om det går att jämställa ett deltagande på ett politiskt event med ett ens rätt att existera i Sverige.

Det är inte så konstigt att det blir rubriker. En partisekreterare för ett riksdagsparti drar till med åk-hem-argument. Dessutom till en moderatpolitiker, just när det mesta i svensk politik handlar om relationen mellan SD och Moderaterna.

Och det sker bara dagar efter att Jimmie Åkesson inlett ett trevande charmoffensiv mot väljare i bostadsområden med stor andel utrikesfödda. Under sitt tal på politikerveckan i Järva menade Åkesson att SD själva verket var det bästa alternativet för alla som tröttnat på bilbränder och gängvåld. Sverigedemokraterna, förklarade han, är partiet för de laglydiga. Med Kent Ekeroth inför rätta och nu en partisekreterare som tycker kritiker från förorten ska lämna landet så lär det blir svårt att få fullt gehör hos den nya målgruppen.

Samtidigt är reaktionerna märkliga. Det är som bli förvånad när glassförsäljaren avslöjas med att sälja glass. Richard Jomshof säger ju egentligen bara vad hans parti tycker.

Sverigedemokraterna villkorar svenskheten. I ett försök att undgå rasistanklagelser har man skapat en slags DDR-nationalism. För att SD ska räkna dig som svensk ska du tala flytande svenska, uppfatta dig själv som svensk och leva "i enlighet med den svenska kulturen". Man ska se den svenska historien som sin egen och känna större lojalitet till Sverige än till andra nationer.
Om SD tycker att du beter dig svenskt så kan du kanske accepteras.

Men att assimileras är enligt SD i princip ändå omöjligt, det kan ta generationer. Och är du från Afrika eller Mellanöstern är det nästan meningslöst.

Så i praktiken blir det ändå en fråga om ursprung och hudfärg. Det är ju trots allt sällan vita svenskar sedan generationer tillbaka får höra "åk hem" när de kritiserar SD.

Allt detta har SD förklarat i teorin. Men det är först när principerna blir verklighet och drabbar en enskild individ som det hettar till i debatten. Minns rubrikerna kring Mattias Karlssons uttalande om Zlatan Ibrahimovic inte var svensk. Eller alla andra gånger ledande SD-politiker har preciserat sina gränsdragningar för vem som platsar och inte.

Av allt att döma har Sverigedemokraterna lyckats med sin mångåriga kampanj för att göra partiet mer rumsrent. Dessutom har de fått hjälp av dem som har velat närma sig SD. Medielogiken har följt med. När SD:s avslöjas att stå för något de säger sig ha rensat bort blir det en nyhet.
Trots att det finns där hela tiden.