Kritiserad rapport avslöjar något om vår samtid

Häromveckan uppmärksammade vi den rapport Borås stad släppte förra året. Den som bland annat slog fast att den somaliska ’kulturen’ ligger till grund för stadsdelen Norrbys utmaningar. En ’kultur’ som gör människor till klanfanatiker, patriarkala dårar och sympatisörer till den terrorgrupp många av dem flytt ifrån.

Borås Tidningar följde upp kritiken och kunde förra veckan visa att ett stycke i rapporten hade översatts fel. Specifikt rörde det den delen som hävdade att somalier ”antagligen kan tänka sig att ansluta sig till Al-shabaabs retorik om islam i Somalia hotas externt”. Citatet var en omskrivning från en norsk rapport som beskrev hur ”de flesta somalier antagligen kan ansluta sig till Al-shabaabs retorik om att islam i Somalia är under hot utifrån, primärt från det kristna Etiopien”.

Även om det fortsatt råder frågetecken om den norska myndighetens slutsats (såväl som en rad andra påståenden i rapporten), så skiljde sig innebörden i det ursprungliga citatet från kommunens omskrivning.

När BT ringer upp en professor vid institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet bekräftar han det. Översättningen menar han är både felaktig och missvisande. Borås stad valde i sin tur att inledningsvis stå fast vid sin översättning. Till BT säger Peter Englund, chef för CKS (Centrum för kunskap och säkerhet), att citatet är korrekt och att ”vi har angett exakt det som står.”

När han senare får ta del av vad professorn sagt ändrar han sig. Plötsligt är han ”beredd att hålla med professorn” och inser att översättningen inte är ”tydlig”. Samtidigt menar Englund att stycket i rapporten inte alls är missvisande, och att det inte påverkar förtroendet för rapporten i sin helhet.

Norrby-rapporten är en av det mest hårresande jag läst av en kommun. Men den berättar samtidigt något viktigt om vår samtid.

När jag läser BT:s intervju med CKS-chefen slår det mig hur lite kommunen förhållit sig till den somaliska minoriteten. Jag föreställer mig hur Borås Stad såg framför sig att rapporten skulle gå offentligheten obemärkt förbi. Att grova uttalanden såsom att miljontals människor kan ansluta sig till terrorgruppers retorik skulle bli en parantes, att dessa människor inte är mycket annat än en kollektiv massa, ett studieobjekt.

För om det är något en kan säga om den så kallade somaliska kulturen är det att den är omöjlig att sammanfatta. Den utgörs av en brokig skara människor som varken delar kultur, övertygelser eller tradition. Inte ens geografisk yta.

Somalier är människor som min pappa. En av dem som kom till Sverige under 1980-talet som politisk flykting, till ett samhälle som han förväntade sig vara allt annat än den kolonialism de växte upp i spåren av, och den militärdiktatur de flydde ifrån. De som hade fängslats och torterats och sedermera funnit en fristad i Sverige. Idag är pappa biokemist och lektor vid Linköpings universitet.

Somalier är också människor som min mamma. De som lägger all sin fria tid på aktivism. Ensamstående småbarnsförälder som mellan hushåll och arbetet som förskolepedagog hinner nattvandra, vara ordförande i den lokala somaliska kvinnoföreningen, medverka i pjäser och föreläsa.

Mina föräldrar är inte ett undantag. Inte heller platsar de i Borås lägesrapport. Och kanske är det också just det som är kruxet: om du endast ser människor som en del av ett kollektiv så bortser du från den enskildes faktiska tillvaro.

För somalier är lektorer, hängivna föräldrar och aktivister. Men också arbetslösa och ensamstående som försöker få ihop livspusslet. Bland oss finns erkända poeter och politiker som förpassats till långa köer utanför Arbetsförmedlingen. Men det finns också klanfanatiker och misogyni.

Livsöden och berättelser som förtjänar mer än en kort bilaga.