Analys

Rapport beskriver somalisk kultur som ett problem

Publicerad 2020-01-30 13:22

Bilan Osman

I en rapport om området Norrby i Borås pekas somalier ut som viljelösa kulturbärare. En slutsats som slår blint mot en minoritetsgrupp som lever under dubbel utsatthet.

Annons

Annons

Socioekonomisk utsatthet, brottslighet och radikalisering. Det är några av de utmaningar som präglar stadsdelen Norrby i Borås, enligt den lägesrapport som släpptes i slutet på förra året och som tagits fram på initiativ av Stadsledningskansliet i Borås.

Att Norrby, likt många andra områden i Sverige, står inför en rad utmaningar finns det ingen anledning att ifrågasätta. Tvärtom är samtalet om detta särskilt angeläget för de människor som bor i dessa områden.

Men när Borås stad ska försöka redogöra för de bakomliggande orsakerna pekas stadens somaliska minoritetsgrupp ut. Närmare bestämt tillägnas en hel bilaga åt den somaliska ’kulturen’. Påståenden som att ”de flesta somalier antagligen kan tänka sig att ansluta sig till Al-Shabaabs retorik, om islam i Somalia hotas externt” är symptomatiskt för rapporten.

Eller att enligt en uppgiftslämnare i rapporten ”är nästan 100 procent av stadsdelens somaliska kvinnor könsstympade” och att det därför finns misstankar om att föräldrar har för avsikt att könsstympa sina döttrar. En uppgift rapporten mycket riktigt menar på inte kan ”påvisas”. Vilket också föranleder frågan om varför detta då överhuvudtaget nämns?

Rapporten genomsyras av bristfälliga källhänvisningar, och uppgifter som ”varken kan dementeras eller konstateras”. Och i somliga fall hänvisas det till och med till sajter såsom den högerpopulistiska Nyheter Idag.

Det nämns även en ”oro” som ett fåtal ”yrkesverksamma” känner inför den muslimska friskolan som eventuellt ska öppnas i staden. Oron bygger på att de anser att ”barn och unga har mycket liten kontakt med det svenska samhället och svenska värderingar”. Som om det finns en inneboende konflikt mellan att 1. vara muslim 2. vara muslim som går i en muslimsk friskola – och att vara en del av det svenska samhället.

Rapporten ger även en överdriven betydelsen till klansystemets roll för somalier. Trots att somalier är allt annat än en homogen grupp, förminskas Borås somalier till klan-fanatiker, som vägrar se någon annan gemenskap än denna.

Det finns närmare 70 000 somalier i Sverige. Alltsedan de första kom, i början som politiska flyktingar och studenter, har berättelsen om Sveriges största afrosvenska grupp kantats av rubriker om arbetslöshet, segregation och klansystem. 2007 skrev Göteborgsposten ett långt reportage om somalier, med rubriken ”Göteborgs somalier - ett folk i kris”. Lägesrapporten från grannkommunen förde tankarna osökt till detta reportage. Den om ”de frånvarande fädernas folk” där slutsatsen landar vid att somalier är ett folk som älskar bidrag lika mycket som kameler.

Efter att ha läst rapporten ringer jag upp Ahmed. En svensksomalier och föreningsaktiv Norrby-bo.

Likt så många andra i området har han reagerat starkt på rapporten.

– Vi somalier i Borås drabbas ju väldigt mycket av att kommunen beställer en sådan kränkande och rasistisk rapport, som de dessutom använder som ett underlag, säger han och fortsätter.

– Vi känner oss skuldbelagda för alla problem som kommunen misslyckats med att lösa. Det är svårt att inte må dåligt av detta.

Vi talar vidare. Om hur det är att vara somalier i Sverige. Och om den dubbla utsattheten det medför, som både svart och muslim. Han berättar om alla människor i Norrby, människor som i rapporten reduceras till viljelösa kulturbärare.

Efter samtalet med Ahmed ringer jag min mamma. Jag vill fråga henne om några begrepp på somaliska, som jag inte förstår, och som används i rapporten för att beskriva den somaliska kulturen.

Hon låter förvånad. Under hennes 30 år i Sverige har hon knappt hört någon använda dessa gamla begrepp. 

Vi lägger på. Jag inser att det är något som gnager. Som gör det svårt att släppa rapporten och de efterföljande samtal jag haft.

För som så många andra i det här landet är jag somalier. Om det är något den bakgrunden lärt mig så är det att vi är allt annat än en homogen grupp.  Men det finns något gemensamt mellan mig, min mamma och Ahmed. Vi känner inte igen oss.

Och kanske handlar det inte om Norrby, Borås stad eller ens somalier.

Det handlar om det enorma avståndet som finns mellan berättelserna om somalier, och oss som aldrig fick vara med och skriva dem.


Vill du läsa fler texter som den här? Stöd vårt arbete genom att swisha valfritt belopp till 123 2710 259. Tillsammans utmanar vi rasismen!

Coronakrisen

Hur reagerar extremhögern på coronakrisen? Är pandemin ett hot mot demokratin? Läs alla våra artiklar om coronakrisen här.