Kultur förklarar inte övergreppen i Köln

Tafsande händer innanför kläderna, rån och omringade kvinnor. Året har börjat med skräckinjagande berättelser om sexuella övergrepp under nyårsnatten i flera tyska städer, Helsingfors och i Kalmar. Under sommaren blev dessutom flera flickor och unga kvinnor trakasserade på musikfestivalen We are Stockholm.

Det är på tiden att kvinnors utsatthet kommer upp till ytan. Det sorgliga är att det verkar vara förövarnas förmodade bakgrund, inte kvinnornas utsatthet, som ger frågan sådan kraft. Det har skapat en debatt om hur vi ska förstå de sexbrott som begåtts.

Extremhögern har sin bild klar. När någon med bakgrund i Mellanöstern begår ett brott kan det bara förklaras med deras bakgrund. Det är kulturen som är avgörande, en logisk slutsats utifrån deras i grunden rasistiska människosyn.

De älskar den debatt som just nu rullar, och de gör allt för att underblåsa den. Nyheten om att polisen inte gick ut med information om trakasserierna under We are Stockholm blir i den radikalnationalistiska bubblan ett bevis på att etablissemanget medvetet döljer "sanningen om invandringen".

Dessutom tycks kulturförklaringen fått gehör bland flera etablerade debattörer. Vi vet egentligen ganska lite om vilka länder förövarna i de olika fallen som varit föremål för debatten kommer ifrån. Under festivalen i Stockholm ska det enligt fältarbetare på plats inte bara ha varit ensamkommande flyktingbarn som trakasserade tjejer. 

Och dessutom blandas de olika händelserna samman till en enda röra. Som om sexbrotten under We are Stockholm och de i Köln var av samma karaktär. Det är de inte. Båda två är sig avskyvärda. Men medan festivaltafsandet sorgligt nog är ett återkommande problem så är händelserna i Köln något exceptionellt, inte minst sett till omfattningen.

Ändå konstaterade Göteborgs-Postens Adam Cwejman i veckan att det inte är förvånande att övergreppen i Köln och Stockholm har begåtts av män från kulturer som har en mer traditionell kvinnosyn.
"Deras möten med västvärldens kvinnor, som är ute och roar sig utan vare sig slöja eller i sällskap av män, skickar signaler som kan uppfattas som både förvirrande och provocerande."

Så det är alltså förvirring och provokation som är grundorsaken. En slags våldsam kulturkrock. Enligt Cweijmans logik så borde det då vara förvånande att det fanns vita svenskättade ungdomar med bland förövarna i We are Stockholms publikhav. Trots att vi vet att den typen av tafsande är vanligt förekommande i stora folksamlingar.

Så fungerar kulturkortet. Det riskerar att göra oss blinda för alla andra faktorer som spelar roll. Istället för att vidga perspektivet skapar den ett banalt svartvitt tunnelseende. Vi ser det i debatten runt om i Europa. Flyktingen, eller muslimen, anses bära på kvinnofientligheten, medan den egna gruppens sexbrott rationaliseras eller helt enkelt ignoreras. En del driver på debatten av ideologisk skäl, andra i någon slags tro på att vi gör demokratin en tjänst genom att erkänna dess dödgrävares perspektiv i debatten.

Kanske är det därför en del feminister och vänsterdebattörer så tydligt tagit avstånd från idén om att kultur över huvudtaget skulle ha med saken att göra. De tar spjärn mot förskjutningen i debatten och ger sitt svar; att vi har med patriarkala strukturer att göra. Att det gemensamma draget för alla förövare är att de är män.

Det duger inte heller. När extremhögern tar plats i debatten måste vi klara av den här typen av debatter, utan att gå i deras fälla. Varken anpassa våra förklaringar till deras världsbild eller för den delen prata i så breda generella drag att det ser ut som man försöker byta ämne.

Jag har inte ett fullständigt svar på frågan på hur vi ska förstå det som hände i Köln. Det är helt klart att många av förövarna - även om de verkar komma från många olika delar av världen - är asylsökande eller papperslösa. Och de påverkas förstås av de normsystem de uppfostrats i. Så i den bemärkelsen kan kultur vara en faktor, en av många. Men en kanske mer specifik faktor är troligtvis att vi har att göra med unga män på glid i en omgivning som vänder dem ryggen.

– De är inga krigsflyktingar, utan i stället stora gatubarn som drar med flyktingströmmen genom Europa – utan vare sig språk, hem eller framtidsutsikter, säger Advokaten Ingo Lindemann som försvarar en tonårig marockan som gripits i Köln.

Det ger en ledtråd till vad vi har att göra med. I ett Europa som inte klarar av öppna sina samhälle för migranter skapas den här typen av sammanhang. Även de normer som gäller där påverkar deras kvinnosyn, syn på rättsstaten och villigheten att ta risker.

Deras brist på förankring i samhället ursäktar dem inte. Det ska råda nolltolerans mot sexbrott, oavsett vem förövaren är. Men det kan nog vara en bättre bild att ta med sig när vi försöker förstå vad som hänt. Åtminstone är den mer komplex än att det bara skulle handla om kultur, eller för delen att den enda förklaringen är att de är män.

Och kanske är det svaret. Extremhögern lever på att förenkla svåra frågor. Då är det enda hållbara svaret att erkänna hur komplext och samtidigt universellt människans beteende är. Vi påverkas av normer i våra samhälle och grupper vi ingår i, av förväntningar från omvärlden och värderingar. Och mycket mer. Det låter banalt. Men det framstår allt mer som en motståndshandling att hålla fast vid insikten om att människan fungerar likadant över hela världen.

Daniel Poohl