Media har glömt Berts rasistiska politik
Bert Karlssons röst i radion. Han hävdar att invandrare får absurda summor i bidrag – att en indisk familj i Malmö fått nästan en miljon. Reportern säger att han ljuger. Bert förnekar allt. Och genom mediernas ”opartiska” dimma vänder Bert på steken och blir förorättad.
Uppdaterad: 2018-01-31, 07:29
Publicerad: 2004-01-22, 06:46
Lästid: 4 minuter
Du läser just nu gratis innehåll
Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.
Det var i början på 90-talet. Det var ingen rolig tid. Ny demokratitid. Det var en tid när människor helt apropå kunde fråga mig om jag ofta frös eller på vilket sätt jag var inblandad i konflikten i Libanon. En tid då Gun Hellsvik i TV argt hävdade nazisternas demokratiska rätt att demonstrera i Lund.
Så går åren. Debatten förändras. Och så plötsligt är han överallt. Bert, Bert och Bert. I dokusåpor. I TV:s pratprogram. I dagstidningar.
Det är som om det förflutna aldrig funnits. Visst händer det att någon frågar om tiden som partiledare för Ny demokrati. Men Bert är slängd i käften och de flesta journalister dåligt pålästa. Bert säger att det var Ian som var främlingsfientlig – inte han. Sedan tar frågorna slut. Och Berts version av det förflutna får stå oemotsagd. Att Bert satt i radion och ljög om att en indisk familj i Malmö fått 850 000 i socialbidrag är glömt. Att Bert hoppades att Bengt Westerbergs dotter skulle smittas med hiv av en flykting är också glömt. Berts version av historien är lika accepterad som Bert i dag.
Men det är inte från riksdagen som den värsta opinionsbildningen mot flyktingar sker idag. (Även om folkpartiets krav på språktest för medborgarskap fick igång valdebatten. Att det var folkpartiets skolborgarråd som lyckades förstöra SFI-undervisningen i Stockholm blev aldrig en lika stor nyhet som språktesten.)
I dag har vi i stället Migrationsverket. Det statliga verk som ska handlägga asyl- och invandringsfrågor har börjat en ny sorts opinionsbildning. Med kriminella ex-sovjeter som förevändning delas asylsökande in i två grupper. De som "missbrukar" rätten att söka asyl och "riktiga" asylsökande.
I gruppen "missbrukare" (Vad är det för ett ord? Snortar de asyl?) blandas kriminella och personer som inte har tillräckliga asylskäl samman i en enda röra. Det enda de har gemensamt är att de kommer från länder som låg i det forna Sovjet. Uppenbarligen är det inte alls viktigt att skilja på brottslingar och vanliga människor som söker asyl.
I flera engelska tidningar har det de senaste åren bedrivits en högröstad kampanj mot asylsökande, där "asylsökande" i princip jämställts med "brottslig". Flyktingpolitiken har också stramats åt. Som i så många andra fall går det att se hur medierna och de politiska besluten rör sig parallellt, driver varandra framåt, mot en punkt där den asylsökande inte längre är en skyddssökande individ utan en belastning – där "brottet" består i själva ankomsten till det nya landet.
I de svenska medierna är det Migrationsverket som varje gång frågan om de "kriminella ryssarna" kommer upp lyckas få in en brasklapp om att asylsökande utan identitetshandlingar och resedokument borde bestraffas – genom sanktioner i form av sänkt dagsersättning . Att de "papperslösa" asylsökande ofta tillhör andra nationaliteter än de "kriminella ryssarna" kommer liksom bort. Att det nästan är omöjligt att ta sig in i Fort Europa för att söka asyl utan falska resedokument nämns inte heller. Liksom det faktum att en person som förföljs av regimen i sitt land kan ha svårt att skaffa pass, resetillstånd och visum.
Migrationsverket vill spara pengar. Så de kör lite med inneprylen – lobbyism – att det sedan spär på fördomar om asylsökande verkar inte vara något problem.
Ett hett tips från England kanske blir nästa grej – det senaste förslaget där är att flyktingar utan resedokument ska sättas i fängelse.