Mordet på Jo Cox av fascisten Thomas Mair

Jo Cox var en brittisk parlamentsledamot. Hon blev 41 år gammal.
Den 16 juni, 2016, mördades hon på öppen gata, i fullt dagsljus, av en fanatisk fascist.

Det var en vecka innan folkomröstningen om Brexit, och socialdemokraten Jo Cox, som förespråkade fortsatt EU-medlemskap, var i staden Birstall i Yorkshire för att träffa väljarna i sin valkrets. När hon klev ut ur sin bil och gick mot biblioteket, där mötet skulle hållas, överfölls hon.

Gärningsmannen hade väntat i skuggorna. Han klev fram, sköt Cox med ett avsågat gevär, och drog sedan in henne mellan två parkerade bilar, där han började hugga henne med en kniv. En 77-årig man såg vad som hände och försökte stoppa överfallet, men knivhöggs av gärningsmannen, som sedan sköt Cox ytterligare två gånger och fortsatte att hugga henne.

Medan han gång på gång angrep Cox skrek han "Britain first!", "Håll Storbritannien självständigt!", "Det här är för Storbritannien!"

Domstolen konstaterade att gärningsmannen, Thomas Mair, mördade Cox just för att hon var en socialdemokratisk politiker, och att mordet var både noga planerat och ideologiskt motiverat.

I påföljdsmotiveringen står bland annat: "Det råder inga tvivel om att detta mord begicks i syfte att främja ett politiskt, rasmässigt och ideologiskt läger, nämligen våldsam vit makt och exklusiv nationalism främst knuten till nazism och dess moderna former."

Domstolen fann också att Mair inspirerades av "en beundran för nazism, och dylika antidemokratiska vit makt-läror, där demokrati och det politiska samtalet ersätts av våld mot och skrämsel av motståndare och dem som av någon anledning anses vara annorlunda och därför fria att förfölja."

Den amerikanska människorättsorganisationen Southern Poverty Law Center fann bevis på att Mair länge varit i kontakt med amerikanska nynazister, och tidningen Daily Telegraph rapporterade hans mångåriga stöd för sydafrikanska apartheid-förespråkare. Från högerextrema tidskrifter hade han beställt manualer för hur man tillverkar bomber och egna skjutvapen.

Tidningen Guardian rapporterade senare att Mair samlat på sig ett bibliotek av fascistisk litteratur, och att han skrivit flera brev och insändare till de högerextrema tidningarna. I ett brev skrev han: "Jag har fortfarande tillförsikt att den vita rasen kommer att segra, både i Storbritannien och i Sydafrika /.../ Jag befarar att det kommer att bli en väldigt lång och blodig kamp."

I ett annat brev: "Enligt min mening var den största fienden till det gamla Apartheid-systemet inte ANC och de svarta massorna, utan vita liberaler och förrädare."

Efter mordet på Cox vägrade Mair att bemöta åtalet eller att samarbeta med rättsväsendet. När han i domstolen ombads att uppge sitt namn sa han: "Mitt namn är död åt förrädare, frihet åt Storbritannien."

Mair dömdes till livstids fängelse, bland annat på grund av den "beslutsamhet och ihärdighet" med vilket han utfört det "brutala och hänsynslösa" mordet, och med tanke på att han varit medveten om att Cox var mor till två små barn.

Ett par månader efter Jo Cox död skrev hennes änkling, Brendan Cox, en debattartikel i New York Times där han delgav sina tankar om vad som hade hänt. Han berättade hur han och Jo, innan hennes död, hade delat en växande oro över det hårdnande samhällsklimatet, den hatiska tonen på sociala medier, känslan av hur det politiska samtalet, präglat av rädsla och piskat av demagogers hatretorik, var på väg att spåra ur.

Han skrev att mordet på hans hustru tycks ha varit en isolerad händelse, "men det skedde i en kontext som gör sådana händelser mer sannolika … I vilken delar av media rutinmässigt demoniserar migranter och flyktingar."

Brendan Cox noterade att redan under de första veckorna efter Brexit-omröstningen så ökade antalet hatbrott lavinartat, och han pekade på den xenofobi som frodats under kampanjsäsongen. Särskilt lyfte han fram en av Brexit-sommarens mest kontroversiella utspel, av Nigel Farage, partiledare för högerpopulistiska Ukip och ledare för den inofficiella Leave-kampanjen.

Två timmar innan Jo Cox mördades stod Farage i London framför kamerorna och presenterade en ny, gigantisk valaffisch. Affischen hade en bild på flyktingar vid den slovenska gränsen som vandrar mot kameran, uppenbarligen tänkt att väcka obehag. Ovanför flyktingarna stod i enorma röda bokstäver: "BREAKING POINT".

Bilden, som hade klara likheter med nazistiska propagandafilmer, mottogs med vämjelse. Den officiella Leave-kampanjen, som tills dess samarbetat med Ukip och Farage, tog avstånd från dem. Den konservative finansministern, George Osborne, kallade affischen för "motbjudande och vidrig" och att den påminde om "litteratur från 1930-talet". Farage fick minst en polisanmälan mot sig.

Men han slog ifrån sig kritiken. Han vägrade att be om ursäkt för bilden, som han menade "är sanningen". Däremot kunde han sträcka sig till att be om ursäkt för tajmingen som han medgav var "olycklig" då Jo Cox mördades samma dag.

Brendan Cox kallade affischen för "avskyvärd". "Men att flyktingar görs till syndabockar", skrev han i New York Times, "är bara ett exempel på ett större problem. På andra håll tar populisterna sikte på judar och muslimer, migranter och mexikaner, svarta och homosexuella. Även när demagoger förlorar val, så fortsätter hatet de har tänt att glöda. … Historien visar hur snabbt hatet normaliseras. Det som börjar med att hålla tand för tunga för politisk vinning, eller för att undvika dålig stämning, blir till medskyldighet i något långt värre. Innan du vet om det, är det redan för sent.

"Kampen mot hat och splittring är en av de frågor som definierar vår tidsålder; ingen institution har råd att sitta vid sidan av och hoppas på det bästa. Vi har starkt stöd, men mycket av det är för passivt; vi måste bygga starkare koalitioner. Aktivister måste jobba mer effektivt – vare sig med fackföreningar eller storföretag, religiösa samfund eller sportfans – för att ena de institutioner som står för tolerans och mångfald till ett sammanhängande block.

"Jo skulle ha bibehållit sin entusiasm trots allt som har hänt. Inte utav blind tro, utan eftersom hon trodde på att det vi har gemensamt är mer betydelsefullt än våra skillnader. Det är vårt jobb att förverkliga hennes vision."

LÄS MER ...
Domstolens påföljdsmotivering i rättegången mot Thomas Mair (pdf).
Brendan Cox debattartikel i New York Times.

Morgan Finnsiö