Rasismen tar inte ens paus under brinnande krig
Nästan 80 år efter Förintelsen är romer är en av Europas mest utsatta grupper. Kriget i Ukraina, med tillhörande humanitära kris, synliggjorde återigen var gränsen för vår medmänsklighet går. Hans Caldaras ställer sig frågan varför vi inte har kommit längre?
Publicerad: 2022-08-02, 09:08
Lästid: 4 minuter
Du läser just nu gratis innehåll
Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.
Rasismens fula tryne tar inte ens paus under krig, som nu under pågående grymheter i Ukraina. Otäcka scener utspelas när desperata romer – med rötter i landet sen 600 år tillbaka, gästarbetare och studenter från bland annat Afrika och Asien selekteras från att äntra bussar och tåg som transporterar flyktingar ut ur landet – för att ge etniska ukrainare förtur. Det kommer rapporter från Moldavien om att romska flyktingar särbehandlas och nekas likvärdigt humanitärt mottagande som etniskt ukrainska flyktingar. De segregeras och inhyses i utrymmen med sämre villkor, akut sjuka får ingen hjälp. Det sägs att romska flyktingar utsätts för samma särbehandling även i andra grannländer till Ukraina. Att det görs skillnad på folk och folk när det gäller humanitära insatser.
Nyligen berättade en diakon från svenska kyrkan, vars församling har tagit emot flyktingar från Ukraina, att vissa protesterar mot att behöva beblanda sig med romska flyktingar. Jag är inte förvånad, antiziganismen är normaliserad, och förekommer inte bara i Ukraina, utan såväl i vårt land som i Putins Ryssland.
Romer är generellt de mest marginaliserade och utsatta i Europa och i andra delar av världen. De är ekonomiskt och socialt exkluderade och nekas sina medborgerliga och mänskliga rättigheter – trots rötter i sina hemländer sen flera generationer tillbaka. Det har lett till en påtvingad segregation och ett fortgående utanförskap. Romer, även med goda meriter, stöter alltjämt på hinder i sökandet för ett lönearbete, vilket får en del att se sig tvingade till att dölja sitt ursprung.
Den dolda diskrimineringen förekommer även här i landet, och det är inte bara romer som drabbas.
Många befinner sig generellt i ett ingenmansland; och för en ständig kamp mot diskriminering och fördomar. Men i dag kan allt fler romer höja sina röster mot antiziganismens onda ansikte. Slutna dörrar öppnas och de kan tala fritt i egen sak, för inflytande och medbestämmande i frågor om personlig utveckling och framtid.
Men det finns länder inom EU, där romer är offer för fördomsfulla och rasistiska politiker, som negligerar deras vidriga levnadsförhållanden och behov. Jag citerar en trebarnsfar från Rumänien, som är analfabet. Han sitter utanför min kvartersbutik för att be om en slant för att skicka hem till sin familj.
”För mig finns ingen framtid, den fanns inte ens när jag föddes. Därför kommer jag sitta här så länge jag behöver för att inte mina barn ska få samma helvete som jag. Jag vill inte tigga, men jag har inget annat val än att utsätta mig för folks förakt och trakasserier. Det är det pris jag får betala för att mina barn ska få mat för dagen och ha kläder på kroppen så att dom ska kunna gå i skolan som andra barn.”
Hans närvaro här i landet vittnar om att romer i hans situation har låg prioritet inom EU. Trots att Soraya Post (FI), under sin tid som EU-parlamentariker, satte press på medlemsstater att intensifiera arbetet mot antiziganism och diskriminering av sina romer så har Sveriges övriga insatser att synliggöra antiziganismen i Europa hittills varit skamlöst vaga.
Gästkrönikörerna bjuds in för, att på uppdrag av Expo, ge sitt perspektiv på en specifik fråga eller händelse. Analys och ställningstaganden i krönikan svarar skribenten för. |