Svensk rasbiologi – då och nu

Minnet av denna mindre ärorika del av den svenska historien är nu alltmer bortträngt. Men drömmen om att förbättra och förändra människan lever kvar.

Det har alltid funnits oönskade människor – frågan är bara hur de definieras, och vad man gör med dem.

Under större delen av 1900-talet, fram till slutet av 1960-talet, definierades vissa som mindervärdiga. Faktiskt så värdelösa – biologiskt och socialt sett – att de, och deras gener, inte önskades en framtid. När de gamla steriliserings-, abort- och äktenskapslagarna togs bort på 1960- och 1970-talen hade uppskattningsvis 20 000 personer steriliserats mer eller mindre under tvång, av rashygieniska skäl – eller arvshygieniska, som man började säga efter Tredje rikets fall.

Detta klingar inte vackert, men vi bör kanske ändå vara glada för att det inte blev värre än så. Förutsättningarna för ett betydligt sämre bokslut fanns där sedan länge.

Carl von Linné började

Det var Carl von Linné som först började dela in människor i biologiskt definierade raser. Andra uppburna svenska forskare var under 1800-talet med om att grunda rasbiologin – ett av dåtidens vetenskapliga försök att studera människans genetik. Man mätte skallar och bedrev släktforskning. Herman Lundborg, en av de ledande, undersökte en ärftlig sjukdoms historia i en västsvensk släkt. Han hävdade då att de levande familjemedlemmarnas fattigdom och sociala svårigheter berodde på flera hundra års »degeneration« – fysisk, ekonomisk, psykisk och social – orsakad av »sjuka« arvsanlag.

Samhällets slaggprodukter

Lundborg och många av dåtidens intellektuella oroade sig för att »dåliga« arvsanlag höll på att förstöra den nordeuropeiska »folkstammen«. Man trodde att det naturliga urvalet satts ur spel, framför allt av sociala förändringar. En av bovarna i dramat påstods vara industrialismen, som gav jobb och inflytande åt bredare lager av befolkningen, och gjorde det möjligt för fler av samhällets oönskade att överleva. Lundborg med flera kallade dem för nationens »slaggprodukter«: fattiga och arbetslösa, ensamma mödrar, utslagna, anarkister, tattare, homosexuella, utvecklingsstörda. Med darr på pennföringen påpekade man att födelsetalen gick ned mer bland samhällets priviligierade än bland samhällets fattiga.

Detta scenario upplevdes som djupt skrämmande, eftersom välbeställda och framgångsrika personer, exempelvis de rashygieniskt intresserade herrarna själva, ansågs statistiskt sett ha fått fler arvsanlag för intelligens, handlingskraft och så vidare, än ekonomiskt och socialt sämre lottade individer.

Vad skulle man då göra, för att hindra ras- och folkförsämringen? Jo, rashygienikerna menade att personer med »goda« anlag borde uppmuntras att skaffa barn, medan de med »sämre« anlag skulle avrådas eller rentav hindras.

Visserligen fanns inga vetenskapliga belägg – ännu hade inte en enda mänsklig gen upptäckts – men stöd för dessa tankar fanns att hämta bland svenska framgångar inom växt- och djurförädlingen. Experiment med sädesslag och kor fungerade till synes utmärkt, med höjda produktionssiffror som följd. Varför inte försöka på människan också?

1922 instiftade en enig svensk riksdag under Hjalmar Brantings ledning världens första statliga rasbiologiska institut. Bondeförbundarna och socialdemokraterna kämpade för att lagstiftningen skulle ändras så att oönskade människor skulle hindras från att skaffa barn.

Oönskade arvsanlag

Gunnar och Alva Myrdal förordade i Kris i befolkningsfrågan (1934) en radikal »utsovring av höggradigt livsodugliga individer« genom ett »ganska skoningslöst steriliseringsförfarande«. De framhåller ekonomiska motiv för sina förslag. Tidigare kunde exempelvis »sinnesslöa« – en luddig term som rymde mellan fem och tio procent av befolkningen – förtjäna sitt levebröd som »hjon«, men i det industrialiserade samhället fanns inte längre plats för »dessa olyckliga efterblivna«, och som nu inte längre hade en möjlighet att »låt vara till lägre lön, göra en insats som moraliskt försvarar deras liv.«

Ropen på rashygienisk lagstiftning hörsammades. Mellan 1934 och 1941 antogs flera lagar som tillät sterilisering av personer med oönskade arvsanlag.

De flesta som steriliserades var kvinnor med låg utbildning ur arbetarklassen. Många var tonåringar eller unga vuxna. En del var säkert vad vi idag skulle kalla för utvecklingsstörda. Förfärande många var dock ganska vanliga ungdomar från fattiga hem, där föräldrarna av någon anledning inte kunde ta hand om sina barn.

Ett autentiskt och väldigt typiskt fall: »Astrid« var ett av sju barn. Mamman, ogift och arbetslös, tvingades överlämna Astrid till fattigvården, som placerade ut henne hos en äldre dam som försörjde sig på att ta hand om »samhällsbarn«.

Efter några år hamnade hon på ett annat ställe, där hon ofta blev slagen. Så gick karusellen vidare, allt medan Astrid blev alltmer aggresiv och mindre talför. Hon klarade inte av skolan – delvis på grund av medfödd ordblindhet – och hamnade på ungdomsvårdsskola. När hon fyllde 20 år var det dags att träda ut i samhället. Men rektor, ansvarig läkare och stat – via medicinalstyrelsens högsta råd – krävde att hon först skulle låta sterilisera sig. Man skrev en steriliseringsansökan där det uppgavs att Astrid var »kavat«, »kokett« och »hysterisk«. Dessa hennes påstådda egenskaper befarades vara ärftliga, varför hon borde steriliseras för att inte kunna sätta en ny generation av »kroniska socialfall« till världen.

Utpressning och hot

Medicinalstyrelsen godkände ingreppet. Eftersom tvång med våld var förbjudet utpressade skolledning och läkare Astrid att gå med på en sterilisering. Om hon inte tillät det »lilla ingreppet« hotades hon med att få sitta inspärrad till döddagar.

Tusentals friska, begåvade personer utsattes för samma behandling som Astrid. De »medicinska« argumenten lät dock lite olika för könen. Steriliseringsmogna pojkar beskrevs snarare som »opålitliga«, »förljugna« och »busaktiga«.

Den enbart rasistiska rashygienen förblev till relativt stor del bara munväder i Sverige. Undantaget var zigenarna och de så kallade tattarna – en term som innefattade luffare, vagabonder och fritänkare såväl som medlemmar ur resandefolket – som utsattes för både sterilisering och regelrätta utrensningshot. Förslag med »slutgiltiga lösningar« framkastades, till och med i publikationer från socialisthåll – exempelvis i Verdandis skriftserie.

När lagarna slutligen togs bort 1974 hade uppskattningsvis 16 000 personer steriliserats under användande av mer eller mindre utpressning och tvång.

Blundade för Tredje riket

Det kanske mest anmärkningsvärda med de svenska steriliseringskampanjerna var inte att de genomfördes. Vi hade snarare tur att den tyska krigslyckan vände; om inte hade de tyska segerherrarna funnit en färdig rashygienisk apparat att ta i bruk.

Nej, det förvånande är att den svenska steriliseringsivern inte mattades när tyska rashygieniska aktiviteter blev allmänt kända efter kriget. I Sverige nådde steriliseringarna sin topp ett par år efter krigsslutet, och klingade av först på 1960-talet.

Någon egentlig uppgörelse med steriliseringstiden har aldrig skett. Statens institut för rasbiologi stängdes aldrig, utan bytte namn till Institutionen för medicinsk genetik och sögs in i Uppsala universitet 1959.

Det var nog så i Sverige att de underliggande antagandena bakom den rashygieniska kampanjen aldrig komprometterades på allvar. Eftersom den svenska tonvikten redan från början lades vid eliminerandet av oönskade egenskaper snarare än ras, tyckte man sig kunna blunda för läxan från Tredje riket.

Kanske var det genetikens framsteg som bevisade vad framsynta ärftlighetsforskare hela tiden vetat – nämligen att enskilda egenskaper inte går att utradera med steriliseringar. Det sannolika är att de flesta mänskliga egenskaper påverkas av båda arv och miljö i ett komplicerat samspel där många gener spelar in.

Jakt efter gen

Detta betyder inte att drömmen om att förbättra människan skulle ha blivit inaktuell. Snarare är det så att den har ‘gått in i ett nytt, mer realistiskt skede. Forskare i hela världen håller på att knäcka människans genetiska kod. Enstaka sjukdomar och egenskaper har spårats till sina respektive ansvariga gener. Ännu har dock inte en enda gen hittats som med säkerhet styr en mental förmåga.

Många forskarlag söker genetiska samband bakom homosexualitet, alkoholism, kriminalitet och intelligens – alltså ungefär samma mänskliga beteenden som rashygienikerna försökte komma åt. Förr eller senare hittar någon sannolikt något starkt genetiskt samband. Många experter som tumörbiologen Georg Klein, tror att detta i så fall blir undantaget som bekräftar regeln. Människans psyke är för komplext för att kunna vara styrt av enkla genetiska samband.

Andra, som den respekterade tyske genetikern Benno Müller-Hill, förväntar sig att åtminstone någon gen som styr någon viktig mänsklig förmåga – till exempel stresstålighet – kommer att påträffas de närmaste åren. När detta sker kommer vi att återigen ställas inför farliga utvecklingsmöjligheter.

Etablerade forskare som farmakologen Tomas Eriksson vid Göteborgs universitet – även rättsläkare på Skogomeanstalten – föreslår redan att personer ska kunna tas i fängsligt förvar innan de ens gjort något, bara på grundval av dessa gener. Eriksson är övertygad om att grova våldsförbrytares handlingar till stor del är genetiskt styrda, och att vi en dag kommer att hitta den genen. När den dagen kommer, föreslår han, att bärare av genen bör tas om hand för sitt eget bästa. Givetvis bör de heller inte tillåtas skaffa barn.

Dagens rasbiologi

Nej, de rashygieniska tankegångarna har aldrig försvunnit, inte ens bland respekterade röster i forskarvärlden. Våren 1995 publicerade Svenska Dagbladet en helsida av genetikern Marianne Rasmusson, som presenterades av SvD:s essäredaktör Anders Björnson. Han skriver att tidningen med hjälp av Rasmusson nu ska reda ut begreppen kring rasism och biologi. Björnsson är glad att läsarna »kan ta del av den erfarne genetikerns friläggning av några centrala begrepp som debatten kretsat kring«. För att ge en extra vetenskaplig legitimitet åt Rasmussons helsida återges hon på bild och presenteras som ledamot av Vetenskapsakademien.

I artikeln lägger Rasmusson fram den ena rasbiologiska tanken efter den andra. Författarinnan gör anspråk på att »reda ut den verkliga innebörden av dessa begrepp« och aktar sig därför att avslöja hur vetenskapligt omstridda hennes påståenden är i detta värdeladdade ämnen. Hon låter oss underförstått förstå att intelligens och personlighet till stor del styrs av generna och att svarta är dummare än vitare. Vidare presenterar hon en forskning som menar att högutbildade »välartade« personer har mer »värdefulla gener«.

Med kallsinnig rashygienisk retorik skriver hon att stöd till »välartade ungdomar« kan »hejda en försämring av arvsmassan«. Vidare kan man spåra en oro för att högutbildade vita skaffar färre barn än svarta som saknar utbildning. Enligt Rasmussons logik finns ju de intressantaste generna statistiskt sett hos de högutbildade vita. Hon manar fram en bild av hur välutbildade människor trängs undan av de många med mindre »värdefulla« gener. Det politiska budskapet i Rasmussons text blir att de »välartade« vita« måste slå vakt om sin arvsmassa.

The Bell Curve

Rasmusson stöder sig på bland annat två amerikanska forskare långt ute på den extrema högerkanten, som förra året publicerade The Bell Curve, en bestseller som försöker leda i bevis att fattiga svarta och vita amerikaner är fattiga därför att de har dåliga gener, vilket gör dem mindre intelligenta.

Den vetenskapliga bevisningen bakom dessa påståenden är minst sagt svag. I själva verket är undersökningarna som citeras fyllda av mätfel och andra vetenskapliga brister. Oftast ignoreras andra omständigheter som kan ha påverkat de undersökta personernas ekonomiska status, till exempel socialgrupp, etnisk tillhörighet, rikt eller fattigt hem etc. Tas dessa faktorer med i beräkningen så utjämnas skillnaderna.

Rasmusson skriver vidare i SvD att rasism och främlingsfientlighet finns inskrivet i våra gener, därför att de under den tidiga människans livsförhållanden förmodligen haft ett »positivt överlevnadsvärde«. Självfallet grundar sig hennes påstående inte på några vetenskapliga belägg. Uråldriga djurben och pilspetsar har ganska lite att säga om eventuell rasism.

Vaksamhet

Sådana här förment vetenskapliga påståenden, som egentligen grundar sig på sociala och kulturella fördomar, blir inte heller mer sanna bara för att de uttalas av en ledamot av Vetenskapsakademien.

Fortfarande är det en minoritet av alla genetiker och naturvetare som för fram den här typen av åsikter. Men detta är en underström som det alltid gäller att vara uppmärksam på. Annars riskerar den att sticka upp huvudet i obevakade ögonblick, och kanske återigen, göra verklig skada.

Bosse Lindquist
© Expo och författaren 1996

---
Författaren är frilansproducent vid Sveriges Radios dokumentärredaktion, och har tidigare skrivit böckerna Förädlade svenskar – drömmen om att skapa en bättre människa (Alfabeta 1991) och Genguiden (Alfabeta 1995).

Not: The Bell Curve av de amerikanska »forskarna« Richard Herrnstein & Charles Murray finansierades av den högerextrema stiftelsen Pioneer Fund.