Terrorn och drömmen om kalifatet

Artikeln är publicerad i tidskriften Expo 4-2015:

PRENUMERERA HÄR ...

I tisdags dödades över 30 och flera hundra är skadade efter att terrorister sprängt bomber i Bryssels flygplats Zaventem och vid Maalbeeks T-banestation.

Den självutnämnda Islamiska staten tog snabbt på sig ansvaret för attackerna i Bryssel – liksom för flera andra terrordåd. En organisation vars embryo växte fram inom den radikala salafistiska miljön och i skuggan av den amerikanska ockupationen av Irak. Redan i vaggan blev de kända för sin brutalitet och sitt hat. 2014 hade organisationen växt sig så stark att de utropade en egen stat, ett nytt kalifat.

Drömmen om att återskapa kalifatet har alltid varit närvarande inom den jihadistiska miljön. Genom historien har det funnits flera kalifat i den muslimska världen. Kaliferna regerade inte bara över ett land eller ett folk, de var ursprungligen ledare för hela den muslimska gemenskapen.

Det tidiga kalifatet, efter Muhammeds död, uppfattas av många salafister även som det perfekta samhället, som tillkommit och styrts efter gudomlig vilja. Men fram till nu har drömmen om kalifatet alltid varit just en svag dröm, för svår att genomföra i praktiken.

Att den Islamiska statens självutnämnda kalifat nu har kunnat bli möjligt har många orsaker. Ideologiska förändringar inom den militanta jihadismen och ändrade geopolitiska maktförhållandena i Mellanöstern under 2000-talet har varit avgörande.

Ideologisk förändring med Al-Qaida

Den militanta jihadismen har historiskt hävdat sitt existensberättigande genom att positionera sig som en antikolonial kraft. Kolonialismen hade enligt dem förslavat muslimer och tryckt tillbaka det muslimska sättet att leva genom västerländska influenser. Sådana antikoloniala känslor var utbredda i stora delar av den muslimska världen.

För jihadister var och är kampen mot kolonialismen också mer än en kamp för självständighet. Det är en kamp för muslimernas frigörelse ur vilken en ny guldålder för islam kan skapas. Men rörelsen drog sig länge för att föra krig mot andra muslimer, eftersom att man inte ansåg sig kunna finna stöd för det i de religiösa skrifterna.

I stället såg man som sin uppgift att utföra enskilda terrorist- attacker mot mål som ansågs upprätthålla det västerländska inflytandet i muslimska länder.Vid sidan av det mobiliserade jihadister krigare till konflikter där muslimer var under angrepp, som Afghanistan, Bosnien och Tjetjenien. Men organisationerna var i största utsträckning inte intresserade av att skapa egna stater eller att styra befintliga länder.

En stor ideologisk förändring skedde när al-Qaida började attackera mål utanför de muslimska länderna. Den jihadistiska terrorn blev efter attackerna den 11 september i New York och därefter i London och Madrid en global terror.

Muslimska minoriteter blir måltavlor

Den andra och viktigaste ideologiska omvandlingen – hatet och våldet mot shiamuslimer och andra muslimska minoriteter – skedde efter ockupationen av Irak. Mannen som låg bakom denna förändring av al-Qaida var Abu Musab al-Zarqawi.

Det var viktigt, ansåg han, att driva in en kil mellan sunni- och shiamuslimer för att förhindra en samlad sekulär front i Irak mot de jihadistiska grupperna. Även om bin Ladin till en början motsatte sig denna strategi valde han så småningom att ansluta al-Zarqawis grupp till al-Qaida. Med
tiden blev al-Zarqawi även ledare för al-Qaida i Irak.

Mellan 2004 och 2006 genomförde al-Zarqawis anhängare flera självmordsbombningar mot shiamuslimska moskéer och folksamlingar. Svaret från shiamuslimska grupper dröjde inte och våld mellan shia- och sunnimuslimer blev alltmer vanligt.

Al-Zarqawi insåg att om våldet och polariseringen mellan grupperna blev tillräckligt stora kunde missnöjet bland Iraks sunnimuslimer användas för att stärka hans egen organisation.

Han legitimerade attackerna mot andra muslimer och muslimska ledare genom att förklara dem som icke-muslimer, avfällingar från religionen. Den idén kom han i kontakt med som lärjunge till en av den militanta islamismens viktigaste ideologer, Abu Muhammad al-Maqdisi.

För al-maqdisi är all form av juridisk eller religiös pluralism omöjlig utanför det som anges av Koranen och haditherna. Shiamuslimer anses vara en sekt och avfällingar från tron. Likaså är lagar stiftade av människor i strid med religionens bud, precis som arbete inom exempelvis armén, polisen och politiska organisationer eller för den amerikanska ockupationsmakten.

Al-Maqdisi motsatte sig dock al-Zarqawis våld mot shiamuslimer, även om han höll med om att relationen mellan shia och sunni är problematisk. Al-Maqdisis resonemang öppnade ändå upp för de ännu mer radikala strategier och tankar som al-Zarqawis handlingar representerade.

Att sunnimuslimska grupper med våld mot shiamuslimer på dagordningen växte sig starka i Irak berodde också på att privata finansiärer i andra delar av Mellanöstern stödde dem eftersom att man inte vill se ett shiamuslimskt dominerat Irak växa fram.

Al-Zarqawi dödades 2006 i ett amerikanskt flyganfall. Samtidigt inträffade det som kallats "sunniuppvaknandet": Sunnimuslimska ledare uppmanade aktivt människor att vända ryggen åt al-Qaida och jihadisterna, vilket kraftigt försvagade de sunnimuslimska jihadistgrupperna i Irak.

År 2010 tog Abu Bakr al-Baghdadi över spillrorna av al-Qaida i Irak. Han ansåg att våldet mellan shia och sunni trots "sunniuppvaknandet" hade lett till den djupa polarisering mellan grupperingarna som al-Zarqawi hade hoppats. Och den skapade en möjlighet för al-Qaida att växa sig starkt på nytt.

Den jihadistiska miljön och de terrororganisationer som har växt fram ur den har varit svåra att besegra, inte minst på grund av organisationernas uppbyggnad och självständighet. De visar upp stor anpassningsförmåga och pragmatism.

Samtidigt är de flesta av dem förankrade i en ideologisk gemenskap med rötter i salafismen, som är en fundamentalistisk trosinriktning inom sunniislam. Salafismen gör anspråk på att följa de renläriga förfädernas exempel, al-salaf al-salih, profeten Mohammeds följeslagare samt de tre första generationerna av religiöst lärde. Den uppstod under 1800-talet som en rörelse för att göra islam mer kompatibel med samtiden. Men i dag vill salafismen i stället återskapa islam i sin ursprungliga form.

Salafismen understryker monoteismen så starkt att minsta handling eller antydan till att tro på något annat än Gud är en synd och överträdelse. Samtida och historisk filosofi som förlitar sig på det mänskliga förnuftets förmåga att förstå källskrifterna uppfattas som farlig eftersom de leder bort från Koranens "sanna" budskap. Salafismen avfärdar över tusen år av muslimsk filosofi och skapande som nymodigheter och förvrängningar av islam.

Samtidigt är de flesta salafister apolitiska, vanliga människor som lever sina liv som fromma muslimer. Även om ett stort antal av de jihadistiska grupperna i världen i dag har en salafistisk prägel – IS, al-Qaida, Boko Haram, al-Shabaab – och även om de flesta av de jihadistiska terroristerna som bin Ladin, al-Zarqawi och al-Baghdadi och ideologer som al-Maqdisi har bekänt eller bekänner sig till salafismen, så är det inte salafismen i sig som skapar den jihadistiska terrorismen. Det händer snarare när salafismens absolutism börjar användas som ett politiskt redskap.

Den islamiska statens grundande är på många sätt ett uttryck för ännu en stor förändring inom den jihadistiska miljön. Istället för enskilda terrorattacker karvar al-Baghdadis armé ut landområden ur Irak och Syrien till en egen stat. En stat som gör anspråk på att förverkliga drömmen om en ny guldålder för islam, genom en ledare som hävdar sig vara en direkt ättling till profeten Muhammed.

Det är en stat där salafismen är rättesnöret. En stat som gör anspråk på att krossa västs inflytande i regionen och försvara sunnimuslimer mot hotet från shiamuslimer. En stat som ger sig rätt att slå till var som helst och när som helst, men som samtidigt söker legitimitet hos den sunnimuslimska civilbefolkningen – till exempel genom att inrätta kontor för föräldralösa barn, erbjuda medborgarskap, utveckla hälso- och välfärdsprogram såsom vaccinationskampanjer för att förhindra sjukdomar som polio.

Precis som de historiska kaliferna gör al-Baghdadi anspråk på att vara alla muslimers ledare. Till skillnad från många andra ledande jihadister har han en formell religiös utbildning. Det ger honom i många anhängares ögon en trovärdighet som tidigare ledare saknade.

Hans stat vänder sig mot många av de grundläggande principer som de västerländska staterna vilar på, bland annat idén om en nationalstat. Den islamiska staten är inte till för nationen utan för sunnimuslimer av vilken nationell eller etnisk bakgrund som helst. Därigenom fortsätter IS också att spela på de antikoloniala känslorna.

Irakiska Baathpartister ansluter sig till IS

Islamiska statens framfart och förmåga att snabbt och effektivt lägga under sig stora landområden, samt upprätta institutioner och myndigheter som kan utgöra en statsapparat, hade inte heller varit möjlig om den jihadistiska miljön i Irak inte hade dragit till sig ett stort antal före detta medlemmar av Baathpartiet.

Personer som i och med den amerikanska ockupationen hade förlorat alla sina privilegier. Tusentals militärer och administratörer tilläts efter Saddam Husseins fall inte ha någon plats när det nya Irak skulle skapas.

Majoriteten av dessa var sunnimuslimer, och när de upplevde att de drevs undan av den amerikanska ockupationsmakten till förmån för en shiadominerad regim så hamnade många av dem i stället rakt i händerna på jihadisterna. Baathpartisternas erfarenheter och kunskaper var viktiga – inte bara för att de visste hur man förde krig effektivt utan också för att de visste hur man styrde och formade en stat.

Samtidigt hade Baathpartiet under sin tid vid makten förankrat en samhällsanalys som jihadisterna kunde använda. Man förespråkade en stat för alla araber i stället för de stater som uppstått genom uppdelningen av Mellanöstern.

Även om islamistiska krafter slogs tillbaka med våld, användes ändå islam av baathpartister för att legitimera deras styre. Även Saddam Hussein hävdade att han var ättling till profeten Muhammed och lät en kalligraf skriva Koranen med hans eget blod. Den antiisraeliska och antivästliga hållningen inom Baathpartiet.

Irak och Syrien har trots olikheter en hel del gemensamt med jihadisterna i sin syn på kolonialismen, väst, staten Israel, USA etcetera. I allt detta såg al-Baghdadi ett existensberättigande för sin framtida stat. År 2013, när våldet i Syrien mellan olika muslimska minoriteter i spåren av revolutionen redan hade utvecklats till ett inbördeskrig, såg han tillfället att flytta fram sina positioner ännu mer. Hans armé gick in i Syrien.

I Syrien var majoriteten av dem som protesterade mot Bashar al-Assads styre 2011 sunnimuslimer. De är landets majoritetsbefolkning och hade då levt under förtryck av två alawitiska diktatorer allierade med shiamuslimska Iran.

Ledarlös opposition mot Assad

Assadregimens brutala övergrepp på demonstranterna bidrog till att radikalisera rörelsen. Så småningom började även de första beväpnade rebellstyrkorna att bildas.

När det väpnade upproret i Syrien växte fram, i synnerhet under 2012, fanns dess starkaste fästen på den konservativa och religiösa landsbygden. Den beväpnade motståndsrörelsen mot Assad var och är oerhört splittrad utan någon riktig ledning som i praktiken kan påverka de stridande förbanden.

Detta gjorde många grupper svaga och benägna att ansluta sig till andra grupper som var starkare – eller också försvinna. Den syriska regimen utnyttjade den växande religiösa prägeln på delar av motståndet för att hävda att rebellerna var terrorister.

Därigenom ville Bashar al-Assad framstå som den enda aktören som hade möjlighet att skapa ordning i kaos, trots att hans brutala regim stod bakom majoriteten av de civila dödsoffren i Syrien. De islamistiska grupperna som al-Qaida relaterade till, såsom Jabhat al-Nusra, utgjorde på många sätt det mest effektiva militära motståndet mot regeringsstyrkorna.

De finansierades av olika aktörer i de sunnimuslimska Gulfstaterna och utgjorde därför en pålitlig kraft att ansluta sig till om man ville göra skillnad på slagfältet. Genom sin styrka kunde dessa grupper sakta men säkert överta revolutionens demokratiska ursprung och forma den utifrån sin egen agenda.

Al-Qaida bryter med IS

2013 deklarerade al-Baghdadi att al-Nusra var grundade och finansierade av ISI (Islamiska staten i Irak) som al-Baghdadi vid den tiden ledde. Han förklarade att en sammanslagning av grupperna var på väg, och att den nya organisationen skulle heta ISIS (Islamiska staten i Irak och västra
Mellanöstern).

Al-Qaida motsatte sig detta, vilket ledde till en brytning. Al-Baghdadi stannade kvar i Syrien och inom loppet av ett år utropade han en egen stat, nu kallad IS.

IS blev under tiden även en militär faktor att räkna med genom flera segrar i Irak, där man erövrade mycket krigsmateriel i form av vapen och utrustning. Till skillnad från många andra islamistiska grupper i Syrien strider IS inte först och främst för att avsätta Bashar al-Assad, utan för att ockupera landområden till sitt statsbygge. Därmed kämpar den mot såväl Assads styrkor som rebellgrupper.

Våldet mellan irak och syriens muslimska grupper har emellertid inte bara lett till ökad polarisering och misstänkliggörande dem emellan. Det har även lett till att många tappat hoppet om att kunna leva tillsammans, sida vid sida. Samtidigt har det effektivt försvårat framväxten av en gemensam muslimsk front mot den jihadistiska miljön.

Denna splittring och obeslutsamhet är en av de viktigaste anledningarna till att IS självutnämnda stat kunde genomföra många av sina territoriella erövringar. För många sunnimuslimer som lever under IS styre innebär en kamp för IS, eller att bo i IS-kontrollerat område, inte nödvändigtvis en fråga om ideologisk övertygelse (även om den för många är det viktigaste).

Det kan också handla om trygghet och möjlighet att slippa leva i skuggan av shiamuslimer och alawiter. Ett IS-kalifat är å andra sidan inte till för alla sunnimuslimer, utan enbart för de sunnimuslimer som accepterar att foga sig efter den strikta salafismens pekpinne. För de andra finns ingen i plats i IS kalifat. Urskillningslöst dödande, diskriminering, förföljelse, sexuella övergrepp, etnisk rensning.

IS har gjort sig skyldiga till ohyggliga övergrepp och byggt upp en statsapparat som möjliggör dem. I sitt sätt att se på oliktänkande är kalifatets ideologi närmast fascistisk, med en sträng statsapparat som upprätthåller ett system som bygger på urskiljande av människor utifrån deras tro.

Det finns många skäl till att människor ansluter sig till IS. För en del av de frivilliga handlar det om salafismen, som är marginaliserad i stora delar av den muslimska världen. Vissa drömmer om utopin, gudsstaten på jorden, att bli soldater i Guds armé. För andra är det mer äventyret
som lockar.

Men för många sunnimuslimer som lever i området handlar det även om ren och skär pragmatism, om att söka skydd undan dem som förföljer dig – även om den stat som skyddar dig är blodtörstig, ger den sig i alla fall inte på dig. Under den senaste tiden har IS slagit till med terrorattacker i länder utanför Syrien och Irak. Det är en ny prioritering. Terrorattackerna i Beirut, Ankara, Paris och även den misstänkta bomben ombord på det ryska flygplanet som sprängdes över Sinai och nu senast Bryssel är dåd som IS antas ligga bakom.

Attackerna sammanfaller med att IS alltmer lider nederlag på slagfälten i Irak och Syrien, men även med de attackerade ländernas agerande. Terrorattacken mot det ryska flygplanet skedde strax efter att Ryssland gått in militärt i Syrien. Attacken i Paris begicks dagarna före G20-mötet i Turkiet som skulle handla om konflikten i Syrien och dagar efter intensiva bombningar av gruppens positioner i Syrien. Sprängningarna i Ankara skedde när Turkiet hade börjat bomba IS-kontrollerade områden. I ett uttalande hävdar IS att attacken Bryssel var en hämnd på att Belgien ingår i en internationell koalition mot terrororganisationen.

Motståndet mot IS

För IS handlar det om att visa att man, trots den breda koalitionen av länder som försöker krossa deras kalifat, är en kraft som kan slå till mot sina fiender – var som helst. Men samtidigt som fler och fler indoktrineras i IS hatfyllda ideologi växer även motståndet mot den självutnämnda staten.

Hundratusentals sunnimuslimer av olika etniciteter strider varje dag mot IS. Fler och fler irakiska sunnimuslimska klaner ansluter sig även till den irakiska shiaregeringen för att slåss mot IS. Och många frivilliga reser från omvärlden för att delta i kampen mot IS kalifat.

Omkring 300 svenskar tros ha åkt till Syrien och Irak för att delta i striden mot IS. Det självutnämnda kalifatet handlar därför i slutändan, precis som jihadismen, inte om muslimer utan om politik och makt. Där har muslimers öde och Koranens budskap blivit slagträn för en hänsynslös diktators ambition att förverkliga det som bara var en dröm för hans föregångare, drömmen om Kalifatet.

Artikeln är publicerad i tidskriften Expo 4-2015:

PRENUMERERA HÄR ...

Haris Grabovac