Utställning som berör

Vid entrén står en kuliss i masonit med ett fotografi av en grupp människor. En silhuett av en man är utskuren, blickarna dras till det tomma hålet. I den anslutande utställningstexten står att för att få hjälp och för att hjälpa i en utsatt situation, krävs att det uppstår en kontakt mellan den utsatta och åskådaren. Att blickarna möts kan vara avgörande för om åskådaren griper in eller ej. Ju fler som bevittnar ett övergrepp, desto mindre är chansen för den utsatta att få hjälp.

Ett rum ägnas åt att belysa faktumet att det mellan 1892 och 1968 utfördes 4 700 lynchningar i USA. Offren var i regel svarta män och det var inte ovanligt att förövarna fotograferade händelsen, för att senare trycka vykort och skicka som nyheter om vad som skett. Till utställningen "Spelar roll" har man låtit trycka upp vykort täckta med den sortens silverfärg som finns på exempelvis trisslotter. Skrapar man bort den glatta ytan visar sig bilden av en lynchning i Duluth, Minnesota, 1920.

Starkast intryck gör ändå brevet från Eleonore Gusenbauer. Hon var en 70årig kvinna som såg koncentrationslägret Mauthausen-Guten från sitt lägenhetsfönster. Från lägenhetens civila trygghet bevittnade hon avrättningar ett par av de mellan 120 000 och 300 000 människor som mördades i lägret. Därför skrev hon till polismästaren, påpekade sin höga ålder och bad "att sådana omänskliga handlingar upphör, eller att de åtminstone utförs utom synhåll".

Utställningen vill väcka frågan om vem som egentligen är åskådare, och vad som hindrar människor från att gripa in i situationer där andra förnedras eller skadas. Det går inte att bli något annat än mycket illa berörd av de exempel som fyller utställningshallen. "Spelar roll" förenklar inte, just därför blir det så svårt.