Vem är det som mördar våra barn?

Snart ett decennium senare, den 16 augusti i år, mördades 14-årige John Hron vid en badsjö utanför Kungälv. John misshandlades brutalt i två timmar innan han dråpare lämnade honom att drunkna.

Det finns ett samband mellan morden på Ronny Landin och John Hron. I båda fallen var dråparna skinheads. Mellan morden löper en röd tråd av politiska våldsdåd som utförts av ungdomar med anknytning till nazistiska grupperde senaste tio åren. I förra numret avslöjade Expo att endast i år har minst åtta människor i Sverige mördats av högerextremister. I sju av fallen var skinheads eller före detta skinheads varit inblandade. Statistiken för de senaste 15 åren – Expo gör inte anspråk på att vara heltäckande - uppgår till minst 19 mord.

Skinheadrörelsen i Sverige, inklusive babyskins, består av i runda tal 2 000 individer. Det är statistiskt orimligt att finna ett så stort antal dråpare och våldsverkare i någon annan grupp av motsvarande storlek. Det är ingen slump. Bland nazister uppmuntras våld som instrument för politisk handling. Rekryterna indoktrineras i hatpolitik och utbildas bokstavligt talat i konsten att begå brott. Nazismen behöver våldsverkare.

Nordic Order

När Ronny Landin mörades 1986 var skinnskallemodet fortfarande en relativt ny företeelse i Sverige. Rörelsen attraherade inte enbart nazister, men marschen mot extremhögern hade startat några år tidigare. I massmedia var skins redan ett synonym till rasistgrupper. De traditionella nazigrupperna har hela tiden propagerat våld mot mot det demokratiska samhället. Vad de saknade var en kader som var villig att omsätta teorierna i praktik. I skinheadrörelsen hittade de äntligen det redskap de sökt.

En av de första som insåg skinheadrörelsens potential som »politiska soldater« – en term som dåtidens nazister gärna använde för att beskriva sina aktivister – var norrmannen Erik Blücher. På 1970-talet var Blücher ledare för den norska nazisekten Nasjonalt Folkeparti. 1982 flyttade han till Sverige, och inledde ett samarbete med dåtidens stora rasiströrelse Bevara Sverige Svenskt (BSS).

1984-85 gav Blücher ut den engelskspråkiga tidningen Nordic Order som syftade till att länka samman nazister i Skandinavien med den bredare nazirörelsen på kontinenten. I Nordic Order manade han de politiska grupperna att satsa på skinheads:

»Man kunde ... tro att skinheads skulle vara ett mer än välkommet tillskott till den nationella rörelsen. Dessvärre finns reaktionära element i rörelsen som tar avstånd från detta fenomen. ”De saknar ideologisk insikt, disciplin och respekt för lag och ordning”, säger dessa kritiker. Det kan gott vara fallet, men de har något som merparten av vår rörelse saknat i flera decennier, nämligen mod och styrka. Vi kommer inte att vinna någon respektabilitet genom samröre med skinheads. Men vi kommer att vinna respekt. De unga och militanta skinnskallarnas styrka har räddat skinnet på många brittiska patrioter under demonstrationer. (...) Skinheadrörelsen förvandlas snabbt till en pan-Europeisk armé av nationella stormtrupper. Hårda och oslipade, men också vitala och militanta i sin revolutionära nationalism. Skinheads är den nya gryningens vikingar.«.. (1)

NRP:s RAG-grupp

Blüchers definition var klarsynt och med sådana lovord från en av skandinaviens viktigaste naziledare var det ingen tillfällighet att svenska nazigrupper aktivt började fylla luckorna i leden med skinheads. Den grupp som först hörsammade Blüchers maningar var Nordiska Rikspartiet. Kring 1984 satsade partiet stort på att rekrytera skinheads till NRP:s s k »Riksaktionsgrupper« (RAG), som på den tiden leddes av Växjö-nazisten Staffan Winlöf.

Kring RAG samlades ett hundratal skinheads i främst Stockholm och Göteborg. Den attityd som fostrades i RAG var ett hat mot politiska »fiender«.

Den huvudfiende NRP fixerade sig vid var nazismens traditionella hatobjekt - invandrare, judar och homosexuella. I synnerhet den sistnämnda gruppen har i Göteborg utsatts för mångåriga trakasserier, och där har två homosexuella mördats av skinheads som rekryterades till NRP i mitten av 1980-talet. Att detta var precis vad som förväntades av aktivisterna framgår av vice NRP-ledaren Vera Oredssons kommentar till ett av morden:

»Det var rengöring. Vi betraktar inte homosexuella som människor. De är avskum. Homosexuella är så avskyvärda så jag vill inte ens ta i dem med tång.«(2)

Retoriken var ingen överloppsgärning. Så låter det alltid på interna möten i NRP och liknande grupper. Det ovanliga är att en partiledare säger det till pressen.

Våldsdåd

Under några år på 1980-talet utnyttjades skinheads som redskap – låt vara villiga – av de politiska sekterna. De uppträdde som demonstrationsvakter, skyddade tidningsförsäljare och odlade en myt om sig själva som de tuffa pojkarna – sällan flickor – som inte backade för »judesvin eller kommunistslödder«. De lät sig uppviglas att ge sig ut på jakt efter invandrare och våldet blev ett naturligt inslag i verksamheten.

Invandrare lärde sig snabbt vilka punkter i centrala Stockholm de skulle undvika. När två iranier strosade ned till helikopterplattan i Gamla stan i Stockholm på våren 1987, överfölls de, misshandlades och sparkades ned i vattnet. När ett av offren vädjade för sitt liv – han kunde inte simma – öppnade ett skinhead gylfen och urinerade på honom.

Fem skinheads greps. Åklagaren bedömde överfallet så grovt att han väckte åtal för mordförsök. Domstolen gav dagsböter och någon månads fängelse. Ingen höjde på ögonbrynen. Det var redan ett rutinärende bland många.

Blood & Honour

De ungdomar som drogs in i NRP eller BSS i början eller mitten av 1980-talet finns till stor del fortfarande kvar inom extremhögern. De fick en gedigen politisk skolning. Nu är de tio år äldre; många av dem utgör idag nynazismens ledarskikt.

I slutet av 1980-talet började skinheads bygga egna politiska organisationer. Det fanns flera orsaker, men den viktigaste var att skinheads insett att de utnyttjades som kanonmat av partier som både behövde dem och föraktade dem. Om skinheads skulle få något inflytande i rörelsen måste de skapa sina egna, självständiga organisationer.

Initiativet togs av en grupp skinheads i Södertälje som vände blickarna utåt och tog kontakt med den hårdföra engelska naziorganisationen Blood & Honour. 1988 kom B&H:s ledare ledare Ian Stuart Donaldson över på Sverigebesök. Han imponerades av de svenska militanterna.

Hemma i köket hos ett skinhead i Södertälje snickrades en överenskommelse ihop. Man kom överens om att starta en tidning som gav uttryck för de mest militanta och bisarra nynazistiska idéerna. Svenskarna åtog sig att tillverka tidningen; deras kamrater i England att finansiera, trycka och distribuera den. Redaktörer blev två skinheads från Södertälje, Peter Melander och Göran Gustavsson, .

Terroristromantik

Resultatet blev tidskriften Vit Rebell, som kom ut med fyra nummer 1989-1990. Den var amatörmässigt tillverkad, men den angav tonen för den politiska inriktningen. Terroristromantik blev ett inslag i bilden:

»Vi kan inte segra genom tur, anonymitet, halvmesyrer, böner, fina tal, flygblad eller utspritt våld. Det vi måste göra är att bygga en effektiv STORMAVDELNING, som kommer att vara redo och stark nog att genomföra den vita revolutionen i Norden.« (3)

Vit Rebell talade också klarspråk på ett sätt som ingen traditionell nazitidning vågat göra sedan 1940-talet:

»Kom ihåg att de färgade raserna är våra dödliga fiender. Det är vårt omedelbara mål att obarmhärtigt expandera den vita rasen och tränga undan våra fiender«.

»Avsluta allt samarbete med judar så snart som möjligt. Förstör och bannlys all judisk filosofi och influens från samhället.« (4)

Storm

Vit Rebell blev föremål för Justitiekanslerns intresse och så småningom fälld för hets mot folkgrupp. Då hade den redan lagts ned och ersatts av tidskriften Storm, fortfarande med Melander som redaktör. Det första numret utkom 1990.

Merparten av artiklarna i Storm bestod av vulgär hatpropaganda mot judar och invandrare. Den grundläggande tonen var ett svärmeri för våldsromantik. Ett typexempel var hyllningarna till den s k »lasermannen«John Ausonius, som mördade en och sårade tio invandrare i Stockholm under hösten och vintern 1991:

»Hans namn och symbol, en röd laserprick, ingjuter skräck i rasblandarsamhället och dess skapare. Är detta upptrappningen inför ett totalt raskrig eller är det en ensam hämnare, som måhända har blivit offer för kulturberikningen.« (5)

Storm blev även ett forum för politiska terrorister som David Lane, dömd till 160 års fängelse för mordet på den judiske radioprataren Alan Berg i USA. I Storm ger David Lane råd om hur kampen ska bedrivas.

»Det är hög tid för intelligenta aktioner, disciplinerad fanatism, uppoffring och totalt engagemang. Vårt mål är för högt för halvhjärtade ansträngningar.« (6)

Efter att ha mordhotat några journalister har utgivarna av Storm har fällts i domstol för uppvigling. Storm har bytt namn till Nordland; Peter Melander är ansvarig utgivare och skinheadkompisen Patrik »Nitton« Asplund redaktör. Tidningen har fått ett professionellt utseende och sprids gratis till ungdomar på skolorna. Det är idag ett av de viktigaste beten som nazirörelsen använder för att rekrytera ungdomar.

Werwolf

Efter domen i rättegången mot Storm har utgivaren möjligen kommit till insikt om det vanskliga med att uppmana till brott. I Nordland har den värsta våldsromantiken tonats ned. Tidningen satsar istället på att odla nazikultur och vikingarock. Våldspropagandan har överlåtits till andra, mer anonyma kanaler. I nazivärlden finns en uppsjö av manualer och instruktionsböcker med detaljerade anvisningar om hur den militante aktivisten bäst ska genomföra terrordåd och ta livet av människor.

I nazigruppernas belägringmentalitet är den yttersta fienden det demokratiska samhället. Dom rustar för krig. Ett typexempel är tidskriften Werwolf, som sedan några år ges ut av NS-rörelsen i Göteborg. Innehållet består av handfasta tips. Några exempel:

• I det allra första numret från 1991 finns handledning om vapenanskaffning genom inbrott i militära mobiliseringsförråd.

• Instruktioner att döda: »En motståndare som ligger på marken dödas enklast genom att man stampar hårt med klacken mot näsroten eller halsen. (...) Ett knivhugg bakifrån, mot njurarna, är tillräckligt för att paralysera och döda en motståndare.(...) En spetsig sax är inte förbjudet att bära på sig, men den kan vara mycket effektiv i en närstrid.«(7)

• Tips för demonstrationer och gatubråk: »Tejpa fast stormtändstickor runt en bensinfylld flaska och du har ett vapen mot polisens bilar, hästar och sköldar. Den är även effektiv mot polisens pansarbilar och våra fienders lokaler och hem.«(8)

• Tips om mål för sabotage och terrorbombningar: »Detta nummers målselektiv gäller rikets kemikalieindustri...(...) I Karlskrona finns en ammoniakcistern endast en km från stadens centrum. I Sundsvall lagras gasol och kalciumkarbid, i Gävle lagras natriumlut (...) I Borlänge och Falun lagras saltsyra, I Karlshamn natriumlur och gasol, i Göteborg bl a petroleum, i Helsingborg saltsyra.« (9)

Också tidningen Werwolf hittar vägen till niondeklassare på våra skolor. Att skolningen är effektiv behöver ingen betvivla. Det räcker att kasta en snabb blick i Expos Kalendarium för att hitta bevis.

Efter tio år av mord och våldsdåd har ännu ingen myndighet på allvar börjat granska extremhögern. Tvärtom - lagstiftningen fungerar närmast som ett skydd för extrema grupper. När en rektor i Nödinge påpekar det olämpliga i att eleverna går klädda i camouflageuniformer med hakkors blir hon genast tillrättavisad av skolöverstyrelsen - hon »förbryter sig« på yttrandefriheten.

Säkerhetspolisen har vid olika tillfällen anmodats att granska Werwolf och liknande grupper, men intresset verkar ännu tämligen svalt. Priset har John Hron fått betala.

Exporedaktionen
© Expo 1995

---
Fotnoter

(1) Nordic Order, nr 2/1985
(2) Citerad i Aftonbladet, 18 aug 1990.
(3) Vit Rebell nr 1, 1989.
(4) Vit Rebell nr 2, 1989
(5) Storm nr 5/8, 1991
(6) Storm nr 4, 199????
(7) Werwolf, krigskommunike nr 9 (odaterad)
(8) Werwolf, krigskommunike nr 1 (1992)
(9) Werwolf, krigskommunike nr 6 (1993)