Vem skyddar en bög?

Tänk dig hur fruktansvärt skrämmande det skulle vara att bara göra vardagliga saker som att gå och handla eller åka till jobbet, den dag du fått höra att hoten ska bli verklighet. Precis så lever en vän till mig, vi kan kalla honom Gustav.

Hans enda brott är att han älskar en annan man. Dessutom en man som älskar honom tillbaka och som levt troget vid hans sida i många år. Hoten började efter att Gustav hade vittnat mot ett gäng nynazister som hade misshandlat och mördat en annan homosexuell man.

Efter rättegången fick Gustav höra att nästa gång var det hans tur att dö. Gustav polisanmälde hotet och till en början såg polisen mycket allvarligt på det. När det kom nya hot till Gustav lades de omedelbart till utredningen.

Men efter en tid lades hela förundersökningen ner. Då hade det varit lugnt ett tag och Gustav hade äntligen börjat känna en viss lättnad. Men plötsligt kom hoten tillbak med samma obehagliga kraft. Gustav gjorde en ny polisanmälan, men efter en tid blev alltihop avskrivet.

Polisen säger att hot från okända personer är bland de svåraste brotten som finns att utreda, men man kan ändå undra hur mycket de har ansträngt sig. Att hoten räknas som hatbrott har inte heller gjort att polisen har prioriterat dem mer än andra liknande brott.

Till saken hör också att Gustav jobbar inom Svenska Kyrkan. Man kunde tro att just den arbetsplatsen skulle vara en av de tryggaste i samhället. Men när hoten gäller homosexuella är det tydligen inte så. Gustav har bland annat skrivit till sina överordnade och bett om stöd men de har inte ens svarat på hans brev.

I dag lever Gustav som i en mardröm och är rädd för att gå utanför sin egen dörr. Allt medan polisen inte längre anser sig ha någonting med honom att göra.
Så vem skyddar då en bög som hotats till livet år efter år? Inte polisen, inte kyrkan, inte heller några vanliga medborgare.

Enligt den kriminologiska institutionen på Stockholms universitet har hatbrotten mot homo- och bisexuella och transpersoner fördubblats de senaste åtta åren.

Det kan säkert tyckas motsägelsefullt eftersom toleransen och öppenheten i samhället samtidigt har blivit större. Men faktum är att det är just det som är en av orsakerna till att våldet har ökat. Det sticker nämligen somliga i ögonen att homosexuella håller på att få samma rättigheter som andra.

Detta framkallar en backlash, inte bara bland extrema våldsverkare som högerextremister utan även bland vanliga medborgare. Den senaste tiden har det blivit okej och nästan radikalt att säga saker som ”jag är så trött på alla bögar” eller att det känns som om ”fjollorna håller på att ta över”. Och faktum är att den lindrigare typen av homofobi har ett samband med de rena övergreppen. Protesterna blir liksom inte lika höga om man ändå irriterar sig på den grupp som är drabbad.

I samband med straffskärpningen för hatbrott bestämdes också att särskilda åklagare skulle ta hand om hatbrotten och att det skulle finnas poliser vid varje myndighet som hade extra kompetens. Allt för att dessa brott skulle prioriteras. Men sådana bestämmelser förblir lätt tomma ord eller dokument och regler som inte leder någon vart. Vilket är tydligt till exempel i Gustavs fall.

Förmodligen kan man stifta hur många lagar som helst för att förbättra för homosexuella, utan att det får någon större betydelse. Det som krävs är också en förändring av våra allmäna normer. Så länge alla vanliga samhällsmedborgare inte reagerar och blir upprörda över homofobi kommer ingenting heller att förändras. Det är alldeles för lätt att vara likgiltig, att tänka att det händer ändå inte mig eller någon i min familj. Men att tänka så är också att acceptera hatet i tysthet. Och i en tid när våldet ökar så som i dag är det inte okej att fortsätta hålla tyst. Eller komma med nedlåtande kommentarer.

Ann-Linn Guillou
Journalist