Viktig uppdatering av svensk historia

Den nya upplagan av Om detta må ni berätta innehåller flera nya delar. Språkbruket är reviderat. Författarna Stephane Bruchfeld och Paul A Levine etablerar nya termer som dödsläger i stället för förintelseläger. Boken gör även förövarna mänskliga. En serie bilder på leende SS-officerare som tar paus från mördandet i Aushwitz-Birkenau blir en närmast ofattbar kontrast till de fotografier som visar offrens verklighet.

Enligt författarna har ambitionen varit att ge en komplex bild av historien. Kanske är detta tydligast i det nyskrivna kapitlet om Sverige och Förintelsen. På 20 sidor sammanfattas Sveriges roll i Förintelsen. Där finns Raoul Wallenberg och svenska SS-frivilliga. Där finns det utbredda rastänkandet och handeln med Tyskland. Men också fiskare som hjälpte flyktingar över Öresund.

Enligt Stephane Bruchfeld och Paul A Levine hade det för tio år sedan varit omöjligt att skriva kapitlet om Sverige. Nu ser forskningsläget annorlunda ut.

På presskonferensen i går beskrev Bruchfeld och Levine den tidigare forskningen om Sveriges agerande under andra världskriget som nationalistiskt präglad. Det var en forskning som i första hand syftade till att rättfärdiga den svenska samlingsregeringens agerande.

Det nya kapitlet erbjuder en allsidig beskrivning av Sveriges agerande. Poängen är att det inte fanns något typiskt svensk agerande. Inställningen till det pågående folkmordet skilde sig åt beroende på var i samhället man befann sig.

Historien slutar givetvis inte här. Om tio år igen kommer det finnas behov av ännu en uppdatering. Men i och med den nya upplagan tas ett viktigt steg mot en bredare förståelse av Sveriges förhållande till Förintelsen.

Daniel Poohl