Vetenskaplig skamfläck | Expo.se

Annons

Dekanhuset, som var rasbiologiska institutets första adress.

Vetenskaplig skamfläck

Ur Expo #4 2021

Den 1 januari 2022 har det gått 100 år sedan Statens institut för rasbiologi slog upp portarna i hjärtat av det akademiska Uppsala. Institutet satte för evigt Sverige på den vetenskapliga rasismens karta.

På Fastighetsverkets skylt framför den vackra 1700-talsbyggnaden nämns att här har den teologiska institutionen utbildat många präster. Men inte ett ord om att Dekanhuset innan dess var det Rasbiologiska institutets första adress (sedan artikeln publicerades har en ny skylt satts upp som nämner Rasbiologiska institutets verksamhet och konsekvenser reds anm.).

På krönet av Carolinbacken tronar universitetsbiblioteket Carolina Rediviva med sin pampiga fasad. Studenter ilar ut och in genom entrén, även turisterna har återvänt efter pandemin och tar selfies på bibliotekstrappan.

Dagens Uppsala bär inga direkta spår av att en enig riksdag 1921 beslutade att här inrätta ett rasbiologiskt institut. De finns där, men dolda för den som inte är påläst.

Genom sökningen ”Rasbiologiska institutet” på besöksdatorn inne på Carolina Rediviva hamnar jag rakt ner i institutets nu digitaliserade hundraåriga arkiv med skrifter, brev, riksdagsmotioner, protokoll och 12 000 fotografier. De är katalogiserade under nordiska blonda rasen, samer (”lappar”), romer (”zigenare”), tornedalingar, tattare, finnar, valloner, blandraser. Arkivet visar tydligt hur människor avhumaniserades och avporträtterades som om de ingått i polisens kriminalregister. 

– Rasbiologin hade sin grogrund i de akademiska högsätena bland välutbildade professorer och vetenskapsmän, säger Mattias Gardell, professor i religionshistoria och vetenskaplig ledare vid CEMFOR, Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism. 

– Rasismen var inget nytt påfund, den hade ett starkt fäste bland de välmående klasserna sedan många hundra år. Men först på 1800-talet börjar man tala om den biologiska rasismen

Rasbiologin var en blandning av ärftlighetsforskning, fysisk antropologi och nya rön inom biologi och medicin. Den växte fram i en omvälvande nationalistisk tid med patriarkala och koloniala strukturer där framväxten av ett modernt, urbant samhälle krävde starka, friska individer.

Läkaren, professorn och psykiatern Herman Lundborg blev rasbiologins centralgestalt, en upphöjd professor med omvittnad karisma. Under sin karriär kartlade han 100 000 svenskars biologiska och ärftliga egenskaper, för att visa på att den nordiska rasen var hotad av rasblandning.

Med föredrag, artiklar och ett intensivt lobbyarbete fick Lundborg gehör för sina idéer bland inflytelserika läkare, beslutsfattare och intellektuella och kunde genomdriva sin dröm att ett rasbiologiskt institut. Det var ytterst nära att Nobelstiftelsen fick ansvaret efter att dåvarande rektorn 1918 kom med förslaget och fick Nobelkommittén i medicin med på idén. Men året därpå röstades förslaget ned med en rösts marginal i Karolinska Institutets lärarkollegium.

Det blev i stället en enig riksdag som 1921 klubbade igenom att  ett statligt rasbiologiskt institut i Sverige. Politiker från alla partier stod bakom beslutet, om det höjdes några kritiska röster så gällde det enbart om det var ekonomiskt försvarbart i efterdyningarna av världskriget. Några etiska invändningar förekom inte.

Eugeniken, som kom att kallas rasbiologi eller rashygien i Sverige, blev en internationell rörelse som svepte över Tyskland, England och Nordamerika i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första decennier. Den nyupptäckta ärftlighetsläran och socialdarwinismen låg till grund för hur vetenskapen nu såg på den biologiska människan och hennes arvsanlag, vilka egenskaper hon var behäftad med, vem som var svag respektive stark. När Svenska sällskapet för rashygien bildades 1909 låg det helt rätt i tiden, men det skulle gå ett decennium innan idéerna slog igenom på allvar.

Dekanhuset.
Dekanhuset var hem åt Rasbiologiska institutet mellan 1922 och 1937. Foto: Adam Daver

 

Rättelse

I en tidigare version av texten, och i den ursprungliga artikeln som finns i nummer 4 2021 av tidskriften Expo, påstods det felaktigt att Statens institut för rasbiologi var det första i sitt slag i världen. Det var det inte. Redan 1905 instiftades Francis Galton Labroratory for the Study och National Eugenics vid Londons universitet. Ytterligare fem olika institut för eugenik hade hunnit bildas innan Statens institut för rasbiologi blev verklighet i Uppsala. Rasbiologiska institutet var dock det första institutet som använde just begreppet rasbiologi i stället för den engelska termen eugenik i sitt namn. Läs mer här.

Gunnar Broberg, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria, har skrivit boken Statlig rasforskning, en historik över Rasbiologiska institutet.

– Det låg en rädsla bakom rasbiologins framväxt. Hur skulle det gå med mänskligheten när urbaniseringen tog fart, människorna flyttade in till städerna där synden och kriminaliteten rådde? Man upplevde sig inte ha kontroll över hur raserna beblandade sig med varandra, förklarar Gunnar Broberg. Den rådande uppfattningen var att det hierarkiskt gick att dela upp människor i ”bättre” och ”sämre”.

Rasbiologins tankar byggde på ett ”vi” och ett ”dom”, att systematiskt bygga ett samhälle där raser levde åtskilda. Allt byggde på ett systematiserande och klassificerande av ärftliga mentala och intellektuella egenskaper som skulle avslöjas av personens utseende. Generationers sedvänja att betrakta och göra skillnad mellan olika folktyper spädde på föreställningarna om att de fanns mer än en människoras. Svaga individer med dåliga anlag och rasblandade människor skulle sorteras bort; rasen skulle förädlas.

Det skallindex som kring 1840 lanserades av anatomiprofessorn och antropologen Anders Retzius fick ett stort internationellt genomslag och infogades i rasbiologen Lundborgs teori och metod. Under sina omfattande studieresor var han utrustad med samma slags specialinstrument som Retzius utvecklat. Han mätte skallar på befolkningen för att avgöra vilka som tillhörde den nordiska rasen som han höll för långskallig och högre stående och vilka som hörde till de kortskalliga lägre raserna, dit han ansåg att samer och romer tillhörde. Han fick problem med bevisföringen eftersom det förekom både lång-och kortskalliga bland alla olika människotyper.

Namnet Retzius blev i november 2021 återigen högaktuellt när Karolinska Institutets, KI:s, rektor fattade beslutet att ta bort namnet från den sal på KI som döpts efter Retzius. Beslutet kom sedan en arbetsgrupp, efter kritik, granskat det djupt olämpliga i att låta personer som kan kopplas till rasism, rasbiologi och i förlängningen nazism ge namn åt salar, byggnader och vägar. 

Herman Lundborg blev besatt av att studera rasblandningens konsekvenser i norra Sverige i trakter där samer, finnar och svenskar levde. Han reste med stöd av statliga stipendiepengar till Lappland vid många tillfällen, både innan institutet öppnade och under åren som dess chef. Till sin hjälp hade han läkarstudenter, präster och folkskoleärare som gärna deltog i arbetet.

Lundborg stod ofta själv bakom kameran och såg till att ung som gammal avporträtterades, mättes och bedömdes, ofta under vad vi i dag ser som förnedrande former. Som tack fick deltagarna ett fotografi av sig själva, något som betraktades som en ovanligt fin gåva vid den tiden. De barn, kvinnor och män som utsattes för kategoriseringen visste förstås inte att fotona skulle bli en del i propagandan för ett rasbiologiskt institut.

Inom den medicinska vetenskapen ansåg många att rashygien var en progressiv strömning, nödvändig för att skapa ett modernt och livsdugligt folk. Kategoriseringen och mätningen av den samiska befolkningen är ett tydligt exempel på hur förödande konsekvenser de tankarna fick. 

– Det var först med Lundborg som rasbegreppet kom till byarna, säger Mattias Gardell. Samerna fick plötsligt besök av högt uppsatta personer som tog sig rätten att mäta, bedöma och fotografera dem. Vissa blev avfotograferade nakna för att skillnaderna mellan de olika rasernas kroppsbyggnad skulle bli tydliga.

– Bygemenskapen man alltid hade känt började falla sönder när man fick veta att familjen och släkter tillhörde olika raser, några mer värda än andra. Människor som levt i gemenskap började betrakta varandra som fiender, förklarar Gardell.

Universitetsbiblioteket.
I universitetsbibliotekets arkiv finns hela Rasbiologiska institutets samlingar bevarade. Foto: Adam Daver

 

Vid tiden för sekelskiftet hade nationalismen vuxit sig stark. Lappland var koloniserat sedan länge och ursprungsbefolkningen samerna skulle göras till svenskar, liksom alla andra människor med ursprung som föll utanför ramen för den nordiska rasen, som sverige-
finnar, tornedalingar, romer och judar.

– Rasforskningen var en del i försvenskningsprocessen. Vi skulle rekonstruera vår berättelse och återta rodret efter att ha förlorat stora landområden som Finland och Norge, förklarar Curt Persson, filosofie doktor i historia och expert på hur tornedalingar behandlades under samma tid.

– Sverige skulle svenskställas. Den blonda nordiska rasen blev normen och alla minoriteter stigmatiserades. De betraktades som avvikande och blev omnämnda som lägre stående raser, ett synsätt som än i dag präglar många med släktingar som drabbades. Bland dem som utsattes rådde länge en tystnadskultur, en skam över det man själv eller släkten utsatts för. Du kunde få syn på dina föräldrar i en klassuppsättning över svenska folktyper, porträtterade och graderade som en sämre människoras.

Den vackra gamla universitetsbyggnaden Museum Gustavianum ligger ett par minuters promenad från Carolina Rediviva. Det var här som Lundborgs Svenska Folktypsutställningen visades på sin turné till svenska städer våren 1919. Utställningens motto löd: ”Känn dig själv, ditt land och ditt folk.” Idén kom från Tyskland.

Publiken fick se olika folktyper porträtteras på väggarna. De kunde föreställa kortväxta samer (”lappar”), romer (”zigenare”), judar, valloner och ”rasblandade vagabonder och förbrytare.” Som motbild fick besökarna njuta av fotografier av blonda, långa välbyggda män som sades representera den rena friska nordiska rasen. 

I utställningskatalogen skriver Lundborg om sin förhoppning att fotografierna ”… kommer till verklig nytta, så att det icke blott öppnar mångas ögon för rasens betydelse utan att det också förmår väcka sympati för och kärlek till det egna folket med dess olika beståndsdelar.”

Sponsorerna bakom projektet var dåtidens kulturelit, Ellen Key, Anders Zorn, Sven Hedin, Werner von Heidenstam samt förlagen Albert Bonnier och Norstedt & Söner, Dagens Nyheter, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Svenska Turistföreningen.

Den världskända författaren, pedagogen och kvinnosakskämpen Ellen Key var en del av den rasbiologiska strömningen. Redan år 1900 skrev Key om den gryende internationella rörelsen, hon ville arbeta för att skapa en ny mänsklighet med modern pedagogik och rasbiologins hjälp. Valborgsmässoafton 1921 vädjade hon till Sveriges riksdag om att inrätta ett rasbiologiskt institut.

Nu fanns en bred enighet bland inflytelserika beslutsfattare att den svenska folkstammen var försvagad och riskerade att gå under. I maj 1921 röstade riksdagens båda kammare enhälligt för att inrätta ett statligt rasbiologiskt institut. Lundborg utsågs till institutets förste chef och den 1 januari 1922 öppnade kontoret i Dekanhuset.

Lundborg sätter omgående i gång nya mätningar av befolkningen, med den svenska staten i ryggen. Han återvänder med sin kamera och sina skallindexinstrument till Lappland, men ser också till att närmare 6 000 värnpliktiga undersöks, liksom skolbarn och människor på sinnessjukhus, uppfostringsanstalter och fängelser. Han säger sig bland annat vara bekymrad över att samhällets sociala och hygieniska åtgärder medfört att de ”mindervärdigas” barn inte längre dör undan som förr, vilket är ett hot mot den svenska folkstammen.

Han var nu chef för ett statligt institut, men några belägg för sina rasteorier kunde han fortfarande inte presentera. Han riktade sitt intresse mot Tyskland där hans forskarvänner fanns sedan tidigare. Den gryende nationalsocialismen omfamnade Lundborgs teorier och den berömde tyske rasbiologen Eugen Fischers besök i Uppsala 1924 blev en triumf.  Det intima samarbetet med tyska forskare knutna till nationalsocialisterna är väl dokumenterat.

Lundborg var omvittnat självmedveten, osmidig och omöjlig att samarbeta med. Han var fixerad vid att mäta och fotografera ”lapparna” i stället för att, som riksdag och regering ville, ägna sig åt forskning om ärftliga sjukdomar.

Institutets arbete fick trots brister på forskningsresultat inflytande på svensk lagstiftning.

– Den skärpta invandrings- och medborgarskapslagstiftningen 1927 kom till för att på rashygienisk grund slå vakt om den svenska ”sällsynta enhetliga rasstocken”, förklarar Mattias Gardell. Inspirationen kom ifrån USA. De amerikanska politikerna ville hindra invandringen från södra och östra Europa och främja den från Norden och västra Europa, som Tyskland och England.

Lundborg publicerade ”The racial characters of the Swedish nation” (1926) och ”The race biology of the Swedish Lapps part 1” (1932) under sina år som chef. De är skrämmande bevis för hur samer avhumaniserades i rasbiologins tjänst. Den svenska staten sanktionerade att många tusen samer utsattes för övergrepp när de fotograferades och skallmättes. Genom digitaliseringen är fotografierna för evigt tillgängliga för vem som helst att titta på.’

Officiellt så lades aldrig Rasbiologiska institutet ned.
Rasbiologiska institutet lades officiellt aldrig ned. Dess verksamhet arkiverades och bl.a. ärtftlighetsforskningen flyttades i stället till institutet för medicinsk genetik, sedan 1990-talet en del av institutionen för immunologi, genetik och patologi. Foto: Adam Daver

 

Tidskriften Expo #4 2021

Reportaget är hämtat ur #4-2021 av tidskriften Expo. Stöd vår journalistik och verksamhet här

Under 1930-talet blev Lundborg allt mer nationalsocialistisk och antisemitisk i sin människosyn. Lundborgs systematiska metoder gjorde det möjligt att utföra stora rasinventeringar, metoder som nationalsocialisterna använde när befolkningen i Tyskland och de erövrande länderna i östra Europa skulle raskartläggas.

1934 är Lundborg missnöjd med att den svenska staten inte längre backar upp honom och hans lappundersökningar: ”Vi hålla på att avveckla vårt stora arbete om de sv. lapparna, ett i sitt slag enastående verk. Jag är emellertid mycket missbelåten med vår statsmakt, i synnerhet socialdemokraterna.  De äro ena äkta krakar, som fördriva vårt folk undan för undan. De äro rädda för rasbiologin, som underminerar den lösa grund på vilken de stå.”

När han gick i pension 1935 hade de statliga bidragen skurits ned och kritiken mot rasbiologin tilltagit. Den medicinska vetenskapen och beslutsfattarna vill koppla bort den genetiska och medicinska forskningen från den djupt oetiska rasbiologin.

Den nordiska rasens främste förkämpe kände sig förföljd och ansåg att det var judarna som förstörde hans institut, influerade politikerna och styrde medierna. Han var mycket missnöjd över att hans tidigare assistent, läkaren Gunnar Dahlberg, blev ny chef. Dahlberg var också rasbiolog, men var emot rasbegreppet och en känd antinazist. Han såg som sin uppgift att forska i ärftlighetsfrågor.

Det har gått 100 år sedan Sverige fick ett statligt rasbiologiskt institut, ett mörkt kapitel i vår moderna historia.  Det var en kvasivetenskap som omfamnades av politiker, vetenskapsmän och inflytelserika personer som ville hänga med sin tid.

Sametinget har länge arbetat för att få till en sanningskommission som ska granska den politik som förts gentemot samerna. I början av november 2021 fick de gehör. Regeringen beslutade då att granska och kartlägga politiken gentemot samerna genom historien och vad konsekvenserna blivit. Den ska komma med förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse och främjar försoning. Och i slutet av november framförde Svenska kyrkan en officiell ursäkt till det samiska folket, bland annat för sin delaktighet i att de rasbiologiska studierna kunde genomföras.

Rasbiologiska institutets verksamhet upphörde 1958 men lades officiellt aldrig ned. I stället flyttade delar av forskningen in under institutionen för medicinsk genetik och institutets 35-åriga historia arkiverades.

Bar