Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Solen ligger varm över det lilla centrumet i Rågsved. Folk passerar över torget, går i butiker, äter lunch, tar tunnelbanan.

Först kommer en liten armé av poliser, tillräckligt många för att själva fylla ett mindre torg. Nyfikna människor stannar upp, undrar vad som pågår.

Därefter kliver hatpredikanten in på torget, omgiven av ett par lärljungar. Paludan tar fram sin megafon. En Koran. Och går till frontalangrepp mot onsdagsförmiddagens förortslugn.

På högsta volym megafon-gormar han på folk att deras mammor är horor, att Koranen är en horbok, att lokalborna ska gå ner på knä framför honom. Gastar ur sig förolämpningar och förtal av människor på plats, grova våldtäktsfantasier och diverse obsceniteter som inte ens Paludans varmaste försvarare skulle få för sig att upprepa, eller någonsin själva acceptera att utsättas för.

Med ett hånflin låter han saliv rinna från munnen ner på den religiösa skriften, tänder eld på den, sparkar runt den på marken. Skriker en vidrighet, trycker på en knapp så att megafonen spelar in hans svada och sedan loopar den.

Om och om och om igen över bostadsområdet.

Han söker ögonkontakt med människor. Väljer ut förbipasserande och talar direkt till dem, slänger ur sig det som far genom huvudet och som kan tänkas provocera genom sin megafon. Gastar (med sin danska brytning) att om du inte kan prata ordentlig svenska ska du inte vara i Sverige.

Rasmus Paludan väcker sorg och ilska när han besöker stockholmsförorten Husby.
Rasmus Paludans hat, provokationer och glåpord väcker sorg och ilska. Flera orter, som exempelvis stockholmsförorten Husby, har han besökt upprepade gånger. Foto: Expo

”Politikern” Rasmus Paludan, ”partiledaren” för ”partiet” Stram Kurs pratar inte politik på sina torgmöten. Han valkampanjar inte, ägnar sig inte åt religionskritik eller något annat av mening eller substans.

Han har ett enda genomskinligt mål – att än en gång trigga fram den sortens kravaller som under påsken ledde till att över 180 poliser skadades. Och han fortsätter att göra det omgiven och skyddad av polis som alla ser ut som att de hellre skulle göra vad som helst än att stå där och ännu en gång tvingas höra på Paludans skränande megafon. (En polis berättade för mig att uppdraget att eskortera Paludan under hela veckan är så påfrestande att deras schema roterar så att ingen ska behöva tjänstgöra två dagar i sträck.)

Detta vansinne pågår i två timmar.

Det är Paludans andra uppträdande av tre på samma dag, på tre olika orter. Detta upprepar sig varje dag i veckan.

Jag tror inte att de som försvarar Paludan – vare sig de inbillar sig att han är en yttrandefrihetskämpe, en islamkritiker eller bara en ”idiot” som Jimmie Åkesson uttryckte det – har någon aning om hur fullständigt meningslös denna uppvisning är. Hur lite den tillför svensk demokrati. Hur påfrestande och osmakligt ovärdig den är för ortsborna som är dess måltavla.

Paludan har själv ingen riktig publik, inga anhängare. Inte konstigt – ytterst få människor skulle öppet associera sig med en sådan infantil verksamhet. I stället sitter hans följare på nätet, bakom en skärm, och tittar genom Facebook. Skickar gilla-tummar och hejarop.

De flesta på torget ser på, stirrar på hatpredikanten, skakar på huvudet, muttrar för sig själva, pratar med varandra eller med polisen. En handfull personer tappar tålamodet, tappar humöret, går fram och skriker tillbaka, försöker överrösta megafonen, kasta tillbaka hans förolämpningar. De hålls tillbaka av sina vänner, av poliser, eller av aktivister som rest dit ända från Malmö för att hjälpa till att hålla stämningen lugn och förhindra att Paludan lyckas skapa det kaos han är ute efter. En ung kille lyckas vid ett tillfälle rusa förbi och ta boken från Paludan, tacklas snabbt av polisen, leds iväg. En ung tjej kastar senare en tom pet-flaska på Paludan. Polisen hanterar störningen. Hatfesten fortsätter.

Minuterna passerar outhärdligt långsamt. Paludan börjar själv bli trött och uttråkad, varm i solen. Han sätter sin megafon på repeat igen, och går iväg, in i skuggan, sätter sig ner en stund och vilar. Han har ju gott om tid. Medan hans vidrigheter fortsätter att eka över torget. Medan polisen förhindras att lägga sin tid och resurser på viktigare saker. Medan hatet sakta sänker sig över Rågsved centrum som en giftgas.

Den danske, flerfaldigt fängelsedömde hatpredikanten Rasmus Paludan belades år 2020 med inreseförbud av Tyskland, Frankrike, Belgien – och av Sverige. När han i augusti det året försökte resa över Öresundsbron för att sprida kaos i södra Sverige stoppades han av myndigheterna då hans agerande bedömdes utgöra ”hot mot grundläggande samhällsintresse”. Inreseförbudet skulle varat i två års tid men tvingades hävas när Paludan framgångsrikt ansökte om ett svenskt medborgarskap.

Sedan dess har han vid ett flertal tillfällen missbrukat svensk mötesfrihet och svensk ordningsmakt för att bedriva vad som endast kan beskrivas som en kampanj av hat och provokation för att åsamka vårt samhälle så mycket skada som möjligt – något vi såg frukterna av under våren.

Till skillnad från i påskas har hans nuvarande turné genom Sverige inte lyckats provocera fram några kravaller. Däremot har han bevisat med all önskvärd tydlighet att myndigheternas beslut om inreseförbud 2020 var helt korrekt.

Men så länge han inte lyckas skapa kravaller är det knappt någon som bryr sig. Majoritetssamhället vet nog inte ens att han är på turné igen. De flesta som hört talas om Paludan har ingen aning om hur avskyvärda, hur pinsamma, hans så kallade demonstrationer är eftersom de själva inte bor på de orter Paludan besöker. De tvingas inte se eller höra. Skygglapparna kan vara på tills nästa kravall bryter ut och diskussionen återigen dirigeras till att handla om muslimers, eller förortsbors, påstått ociviliserade barbari.

En sak är tydlig efter Paludans hatkarneval denna vecka: det är de muslimska ortsborna som genom sitt enorma tålamod med den kringresande rasisten visat hur svensk demokrati ska fungera. Det är Paludan, den kristna advokaten från Danmark, som står för barbariet. Det är han som inte har i Sverige att göra.

Morgan Finnsiö är researcher på Expo.