Varför är frågan som måste få ett svar

Den skräckinjagande massakern på Campus Risbergska i Örebro är den värsta masskjutningen i svensk historia. Tio oskyldiga människor mördade. Fem personer vårdas på sjukhus för skottskador. Anhöriga, elever och personal är traumatiserade och chockade. Flera av dem kanske aldrig repar sig. De överlevde men fick sina liv förstörda den där februaridagen 2025. Några har fått vänta outhärdligt länge på att få veta om deras anhöriga lever eller inte.

Även staden Örebro och resten av Sverige drabbas av smärtan som farit som en tryckvåg genom landet.

De som drabbats sörjer. Och de flesta av oss andra sörjer med dem.
Skadade, anhöriga och oroliga medborgare tas om hand genom kommunens krisinsatser, i vården, hos de religiösa församlingarna eller av vänner och anhöriga. Och vi som ser det hela mer på avstånd tror jag tar hand om varandra lite mer.

Där är vi starka som samhälle.

Men utöver det famlar många av oss. Vi försöker sätta ord på det oerhörda. Men hur ska vi prata om något som knappt går att förstå? Därför säger vi som det är. Att det som hänt är ofattbart.

Vi famlar för att vår vetskap om masskjutningen är så frustrerande fragmentarisk. Även om allt mer klarnar vet vi fortfarande ytterst lite om gärningsmannen, hur hans dåd gick till eller vad som motiverade honom.

I det informationsvaccum som uppstått ser vi på Expo nu hur konspirationsteorier börjar spridas i politiskt extrema forum.

Vi får samtidigt sansade frågor om vad vi tror motivet är. Vi säger som det är. Vi vet inte ännu. Vi har publicerat en text där vi redogjort för vad vi vet om masskjutningen och vad vi vet om liknande dåd. Vi tror på att ge våra läsare kunskap som gör det möjligt att sortera tankarna. I väntan på svar, kan vi åtminstone få ordning på vilka frågor som är viktiga att ställa.

Det är talande att Flashback överbelastades under tisdagen och onsdagen. De som kom in på sajten kunde bland annat läsa en tråd där en person med namn och bild felaktigt pekades ut som gärningsmannen. Efter det fick hans x-konto runt 500 kommentarer. Någon skrev ”jävla svin”. Någon annan ”mördare”.

Det är lätt att avfärda som pöbelmentalitet.

Men det faktum att Flashbacks största tråd om masskjutningen vid Risbergska under onsdagen hade visats över en 5,5 miljoner gånger säger också att behovet av att få veta mer är enormt.

Kommunikationen från polisen och andra inblandade myndigheter skulle kunna ha varit bättre. Men det är samtidigt omöjligt att få veta allt direkt. Hur frustrerande det än må vara så kommer vi att behöva ha tålamod. Utredningen måste ha sin gång.

Men till slut kommer vi att behöva ha svar. 

Vem-frågan ger oss ledtrådar som kan lära oss om hur dådet skulle kunna ha förebyggts. En genomlysning av mördarens liv, kontakter med myndigheter, livsvillkor och bakgrundshistoria kan ge insikter om var insatser skulle kunna ha satts in.

Hur-frågan kan lära oss förhindra skada vid framtida dåd. Genom att kartlägga varje steg och mördarens tillvägagångssätt kan vi dra slutsatser om polisens insats var taktiskt rätt eller om skolans rutiner var väl avvägda och relevanta.

Sen har vi varför-frågan. Den stora frågan. I vårt offentliga samtal har vi en tendens att fokusera på vem och hur. Men det är motivet som är nyckeln för att förstå det som hänt. Där finns gärningsmannens drivkraft. I det här fallet är mördaren död. Då återstår att göra en mycket grundlig genomgång av hans sociala umgänge och framför allt hans datorer och telefoner. Av allt att döma har vi att göra med en person som levt relativt isolerad i det fysiska livet. Men hur såg det digitala livet ut? Vad sökte han på? Vem pratade han med? Vad pratade de om? Vilka lyssnade han på?

Där finns nyckeln.

Just nu rullar dramaserien Genombrottet på Netflix. Den skildrar utredningen av dubbelmordet i Linköping 2004 och de anhörigas lidande. Efter 16 års utredning sitter polisen som vigt sitt liv åt att fånga den skyldige öga mot öga med mördaren i ett förhör. Han erkänner. Fallet är löst. Den näst största polisutredningen efter mordet på Olof Palme har gått i mål. Då säger den lättade utredningsledaren: Jag har många frågor att ställa dig. Men först och främst vill jag fråga varför?

Så är det nog. Nu står vi mitt i sorgen. Men vi kommer inte vidare härifrån utan svaret på den sista avgörande frågan; varför?

Daniel Poohl är vd på Expo.

Daniel Poohl