Slöjförbudet handlar om att göra vissa svenskar osynliga

I ett demokratiskt samhälle är frågan om vad människor får ha på sig inte en detalj. Den handlar om förhållandet mellan individen och staten. Om vem som bestämmer över människors kroppar, identiteter och livsval. Om gränsen för den politiska makten. När staten börjar tala om vilka religiösa symboler som får bäras i offentligheten har den redan flyttat sig långt in på ett område som i ett fritt samhälle ska tillhöra individen.

Det är därför SD:s förslag om ett totalt slöjförbud i Sverige, som presenterades under gårdagen, är så allvarligt. Partiet vill inte förbjuda handlingar som skadar andra människor. Det vill förbjuda ett plagg som bärs av svenska medborgare i deras vardag. Kvinnor som arbetar, studerar, betalar skatt, engagerar sig i föreningslivet och deltar i samhällslivet som alla andra. De är inte gäster i Sverige. De är en del av Sverige.

Ändå är budskapet från SD tydligt: om du vill fortsätta vara synlig i det offentliga rummet måste du underordna dig. Det är svårt att tolka som något annat än ett försök att göra vissa svenskar mindre närvarande, aktiva och synliga i vårt samhälle.

Under lång tid har slöjan haft en särställning i den antimuslimska idévärlden. Den har blivit ett politiskt objekt, ett sätt att göra abstrakta föreställningar om ”islamisering” synliga. I den berättelsen spelar det mindre roll vad kvinnorna själva säger. Slöjan betraktas inte som ett personligt val utan som ett problem och ett bevis på en samhällsutveckling som påstås hota nationen och ”västerländska värderingar”. En av farorna med den logiken är att den alltid börjar med symboler men sällan slutar där.

När staten ges rätt att definiera vilka religiösa uttryck som är acceptabla uppstår omedelbart nästa fråga: vilka andra uttryck är oönskade? Vilka fler grupper och minoriteter anses stå i konflikt med nationens värderingar? Vilka fler människor behöver anpassa sig för att betraktas som tillräckligt svenska?

Historien visar att minoriteters fri- och rättigheter sällan försvinner på en gång. De urholkas stegvis. Först genom att vissa grupper pekas ut som avvikande och ett hot. Sedan genom att deras rättigheter framställs som ett problem. Till slut framstår inskränkningar som rimliga därför att människor har vant sig vid tanken att just dessa medborgare inte riktigt omfattas av samma principer som alla andra. De framställs som mindre självklara medlemmar av den nationella gemenskapen.

studio expo

Får man ens vara muslim i Sverige?

Veckans Studio Expo om islamofobi och om vem som får synas i det offentliga rummet.

Sverigedemokraterna vet sannolikt att ett totalförbud mot slöja skulle möta betydande konstitutionella hinder, kanske är det just därför förslaget är så cyniskt. Men förslagets främsta funktion är inte juridisk utan politisk. Genom att gång på gång peka ut muslimer som ett problem och ett hot flyttas fokus från vad människor gör till vilka de är. Det skapar ett samhälle där en redan utsatt minoritet får veta att dess närvaro ständigt är ifrågasatt och föremål för politisk prövning. För ett parti som vill bygga ett samhälle präglat av misstro mellan grupper är det inte ett misslyckande. Det är själva poängen.

SD:s förslag är inte bara ett angrepp på muslimska kvinnor. Det är ett angrepp på idén om ett samhälle där människor har rätt att vara olika. Ett samhälle där staten inte delar upp medborgare i dem vars identitet ses som självklar och dem vars närvaro ständigt måste motiveras.

Det är också därför SD:s motivering och försvar om att deras politik handlar om kvinnors frigörelse klingar så falskt. Jämställdhet och kvinnors frigörelse byggs genom reformer som ökar människors handlingsutrymme, frihet och möjlighet att få definiera sig själva. Inte genom lagar och statlig repression som begränsar just detta. 

SD:s förslag syftar inte till att skydda kvinnor från tvång, utan om att eliminera ett synligt uttryck för något som SD inte vill se i det offentliga rummet. Men med det tar man också bort de människor som bär det uttrycket. Ingen blir friare av att staten kontrollerar och begränsar hennes klädval. Ingen blir mer självständig av att politiker bestämmer vilka uttryck för tro eller identitet som är tillåtna. Tvärtom. Förslaget bygger på samma grundläggande idé som allt förtryck gör: att andra människor vet bättre än individen själv hur hon bör leva sitt liv.

Läs även

Ta Åkessons attack mot muslimer på allvar

SD:s nya position i svensk politik ökar partiets möjlighet att gå från ord till handling.

Niclas Nilsson