Medkänsla har blivit tabu

Veckorna efter valet förra hösten var det fortfarande oklart hur den nya regeringens migrationspolitik skulle utformas. En som hade skäl att undra var Amanuel Kiflu. I ett inslag i Agenda berättade han om sin situation. För sju år sedan flydde han från Eritrea och hamnade till slut som flykting i Sandviken. Hans fru och två söner tog sig senare till grannlandet Etiopien. Efter en tid dog hans hustru. Barnen lever nu med sin moster, även hon på flykt. Det har gått sju år sedan han träffade sina barn. De talas vid varje dag över en skakig linje. Men det går inte krama sitt barn i ett videosamtal.

Amanuel gråter varje dag, berättar han. Han är arg. Han är ”varm i huvudet”.

Hoppet ligger i att få Migrationsverket att bevilja en ansökan om familjeåterförening. Han har jobb och ett boende, som reglerna kräver. Men han har inte kunnat bevisa för Migrationsverket att barnen han ringer varje dag efter städjobbet är hans.

Inför de stundande regeringsförhandlingarna, där i september 2022, stiger Amanuels oro. Sverigedemokraterna vill göra det svårare för flyktingar att återförenas med sin familj. Vad betyder det för Amanuel och hans söner? Kommer de någonsin kunna bygga ett liv tillsammans?

Efter inslaget möttes den liberala ledarskribenten Susanne Nyström och högerdebattören Ivar Arpi i ett samtal om migrationspolitikens framtid.

Såklart känner man för mannen i reportaget sa Ivar Arpi. För att senare konstatera:  

”Vi kommer att kunna ha den här typen av reportage i evinnerliga tider. Det kommer alltid vara människor som hamnar i kläm när det handlar om system, men vi måste få ordning på migrationen.”

Med andra ord. Låt oss inte bli blödiga nu. Det krävs att man knäcker några ägg för att göra en omelett, som det brukar heta.

Det har gått en tid sedan dess. Nu vet vi hur de där förhandlingarna gick. Det blev ”paradigmskifte”.

Den redan restriktiva invandringen ska ner till EU:s miniminivå. Utvisningarna ska öka. Polisen ska hitta fler papperslösa. Den nya politiken ska avskräcka människor från att komma till Sverige för att söka skydd.

Den politiska vindkantringen har föregåtts av en kampanj för att stöta ut empatin ur debatten om svensk migrationspolitik. Strunta i snyftreportagen, ta de tuffa besluten. Ytterhögerns medieapparat har varit värst. Deras rapportering har i decennier porträtterat flyktingar som kriminella och tärande. Sympati, medmänsklighet eller ens försök att betrakta flyktingar som vanligt folk har avfärdats som politisk korrekthet eller naivitet. När svenska nazister i Svenskarnas parti skulle paketera om sin folkmordsideologi under början av 2010-talet började de kalla sig ”realister”.

I spåren av det stora flyktingmottagandet 2015 smittade ytterhögerns synsätt av sig på det breda offentliga samtalet. Godhet blev ett skällsord. ”Godhetsknarkarna” – de som skänkte pengar till romska tiggare eller tyckte att Sverige faktiskt kunde ta emot fler flyktingar från krigets Syrien – förlöjligades och hånades.

Plötsligt var alla ”realister”.

Eller som SVT:s Aktuellt formulerade frågan i ett inslag med debattörer från vänster och höger-lägren.  
”Är det alltid bra att vara god. Eller är det så att det som förr sågs som vanlig snällhet också kan vara naiv dumhet?”
 

I dag är empatin ett tecken på svaghet. Den som säger ”öppna våra hjärtan” först förlorar.

Och så ibland skymtar det till. Dörren till den svenska migrationspolitikens baksida ställs på glänt. Ut i ljuset kliver de som lever med den strama migrationspolitikens verkliga konsekvenser.

I förra veckan var det 12-årige Murhaf Hamid. Killen i Glimåkra i Östra Göinge kommun som sålt maj-blommor för miljontals kronor. När Murhaf började sälja majblommor gick det trögt. Han möttes av otrevliga vuxna, vilket fick en familjevän att berätta om hans situation på sociala medier. Inlägget blev viralt. När sedan en SD-medlem gjorde ett grovt rasistiskt inlägg om Murhaf blev historien en riksangelägenhet.

Så vad skulle Murhaf vilja köpa för sin andel av försäljningen?
”Jag vill köpa ett uppehållstillstånd men det går inte”, sa pojken i en intervju i Dagens Nyheter.

Nej, det går ju inte. Murhaf är uppvuxen i Sverige, men saknar ett uppehållstillstånd. Han är en av många som är fast i limbo. En växande grupp som saknar pass och id-handlingar. De har inte fått rätt att stanna i Sverige, men kan av olika skäl inte utvisas, ofta för att det inte finns ett avtal om utlämning.

För 12-årige Murhaf innebär det att han kanske inte ens kommer kunna få sina pengar för majblommorna han sålt. Eftersom han saknar personnummer vet inte Skatteverket hur de ska hantera skattefrågan.

Än värre är att han inte kan drömma om framtiden. Kommer han få vara här? Ska han skickas någon annanstans?

Stödet för Murhaf har varit kompakt, även från politiker som ställt sig bakom den migrationspolitik som gör att hans framtid är så osäker. Det är lätt att säga att det är hyckleri. Men å andra sidan är det en talande situation.

Det offentliga samtalet svämmar över av röster som kräver hårda tag och kallsinnighet. Det räcker med en liten inblick i Murhafs liv för att förstå att det inte är så enkelt.

Aftonbladet-krönikören Åsa Linderborg sa det tydligast och ärligast.
”Jag tillhör, numera, dem som tycker att regelverket ska tas på allvar; får man avslag så får man. Men när jag hör Murhaf berätta om rädslan att behöva lämna Sverige, då vinglar jag till ordentligt.”

Så är det nog för många. Många som ser människorna som drabbas av den svenska migrationspolitiken mjuknar. Och nog borde det kunna vara en faktor för hur politiken utformas.

Det går förstås inte att bygga en hållbar och rättssäker politik baserat på empatiska impulser. Och visst kan människor hamna i kläm när system ska byggas om, som Ivar Arpi sa i det där inslaget i Agenda. Men i andra frågor spelar det ändå roll hur människor drabbas av politiska reformer och hur våra system är utformade.

När det gäller flyktingar ska det uppenbarligen inte spela någon roll. Vi får räkna med mänskligt lidande. Punkt.

Den här snedvridna politiska dynamiken är möjlig för att få lagstiftare, politiker och debattörer lever nära det limboliv som Murhaf har som vardag. Av förklarliga skäl har asylsökande också svårt att organisera sig för att ta plats i debatten som en legitim intressent när migrationspolitiken ska utformas.

Men det är också möjligt för att vi har intalats att det är fult att låta empati vara en faktor när migrationspolitiken ska utformas. Människor blir objekt och siffror. Däri ligger kanske ytterhögerns stora seger. Fler tänker som dem.

Och hur gick det förresten med Amanuel Kiflu i Sandviken?

Jag ringer Eva Ernman, hon är pensionerad diakon och har stöttat Amanuel i hans envetna pappersbrottning med den svenska migrationsbyråkratin. Amanuels två söner sitter fortfarande i ett flyktingläger i Etiopien. Han har till slut fått Migrationsverket att acceptera att det är hans barn. När det väl var fastställt fattades ett permanent uppehållstillstånd. Det har han fått så nu kanske, kanske det kan gå vägen.

Men Eva Ernman är skeptisk. Migrationsverket kommer säkert upp med något nytt krav, suckar hon. Och dessutom ska ju den nya regeringen se över hur man lättare ska kunna återkalla permanenta uppehållstillstånd. Så vi får se.   

Eva Ernman är arg. Efter att ha följt Amanuels ärende har hon börjat tappa förtroendet för politikerna. Är det ingen som ser hur personer som Amanuel lider? 
- Man undrar ju om politikerna känner någon som lever i limbo eller väntar på att förenas med sin familj? säger Eva.

Ja, man undrar ju.

Men kanske är avståndet en förutsättning. Politik utan känslor kräver att vi håller mental distans till dem som besluten berör. Och kommer verkligheten för nära kan vi alltid köpa en majblomma.

Daniel Poohl

Lär dig mer

Expo Wiki

Sverigedemokraterna (SD)

Nationalistiskt riksdagsparti, bildat 1988. SD grundades av veteraner inom svensk nazism och fascism och har lyckats göra sig till den svenska radikalnationalismens breda, pragmatiska alternativ.

Läs mer