Breivik tog vid där hatretoriken brukar sluta



Årsdagen av Utöya bör vara dagen då vi minns och sörjer. I Norge men även i Sverige anordnas åtskilliga minnesstunder för att hedra de som föll offer för Anders Behring Breiviks fanatiska och hatiska världsbild. Även om vi alla inte hade anhöriga på Utöya kommer vi ändå alltid att minnas den där sommardagen för ett år sedan.



För egen del var det sista dagen på semestern. Jag skulle dagen därpå påbörja färdigställandet av en ny argumentationsbok. Huvudtemat i boken skulle vara att vi också måste börja tala om den intoleranta retorikens konsekvenser. Det var nämligen något som saknades, tyckte jag.

De intoleranta aktörerna är oerhört duktiga på att peka ut och skuldbelägga grupper för allsköns samhällsproblem men ytterst sällan får de stå till svars för vad som händer i ett samhälle när deras retorik blir både allmängods och sanning. 

Påstår en politiker att muslimerna kollektiv är det största hotet någonsin, så bör rimligtvis samma politiker få den berättigade frågan vad denne hade tänkt sig att göra med alla de människor som tillsammans utgör det påstådda hot då de råkar vara just muslimer.



Ska de assimileras? Förmodligen. Men vad hade politikern tänkt göra med de som inte låter sig assimileras? Ska de i sådana fall repatrieras? Förmodligen. Men vad hade politikern tänkt göra med de som de facto innehar samma medborgarskap som politikern själv och således inte kan deporteras någonstans? 



Om det största hotet någonsin – ett hot som är orsaken till i stort sett alla samhällsproblem - finns kvar trots både försök till assimilering och repatriering, vad hade då politikern som i blogginlägg och debattartiklar spridit hotbilden tänkt göra med de människor som den påstår utgör hotet?



Det är en berättigad fråga. En fråga de som utgör den antimuslimska miljön borde fått. En fråga som också de intoleranta krafter som ser judar som ett liknande hot borde få. En fråga som de tyvärr allt för ofta slipper undan.



Händelserna i Norge gjorde att det blev omöjligt att skriva färdigt den där argumentationsboken. Istället valde vi på Expo att fokusera på alla de frågor om Breiviks världsbild som kom från media, politiken och en chockad allmänhet. Men så här ett år efter Utöya när rättegångsförhandlingarna pågått i månader och Breiviks dåd har diskuterats ur många viktiga synvinklar finns det faktiskt en anledning att ännu en gång slå fast det faktum att den norske terroristen inte handlade i ett politiskt vakuum.



Det finns ingen seriös aktör som har gett någon annan än Breivik skulden för hans handlingar. Det har varit ett sundhetstecken i debatten. Ingen debattör med inflytande har exempelvis gått ut och krävt avståndstagande från alla kristna församlingar bara för att Anders Behring Breivik själv utger sig för att vara kristen.



Samtidigt är det viktigt att förstå att Breivik själv tog vid där en politiker som utmålar muslimer som det största hotet någonsin slutar sin retorik.



Den antimuslimske politikern står svarslös inför det faktum att det enda som återstår är avrättning av de människor som utgör det påstådda hotet, då assimilering och repatriering inte är möjligt. Att en retorik som talar om ett krig mellan den västerländska civilisationen och islam leder till våld och att en retorik där politiska motståndare anklagas för landsförräderi kan leda till något likadant, då den antimuslimska politikerns världsbild framställer oss människor som så vansinnigt olika att vi därmed påstås inte klara av att leva tillsammans.



Anders Behring Breivik tog den intoleranta hatretoriken på så stort allvar att han utförde dess yttersta konsekvenser. 



På minnesdagen av Utöya hedrar vi offren och påminner varandra om att vi alltid bör vara på vår vakt när intoleranta krafter vill göra generaliseringar och kollektivt skuldbeläggande till sanningar.