Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Islamska statens terror har återigen skakat Europa. Tisdagens attacker i Bryssel var ett slag mot Europas hjärta. Cyniskt, skräckinjagande och helt i linje med Islamska statens strategi. Chocken, vreden och sorgen måste ha sin plats. Men för att våldet och idéerna bakom ska kunna förstås och bekämpas behöver vi förstå dess logik.

Är den jihadistiska terrorn vår tids ondska? Det är lätt att känna så. Men det är samtidigt en bedräglig förenkling. Islamska statens terror är ett led i ett krig med målet att upprätta ett kalifat. Den kommer ur en ideologi som vill välta omkull pluralism, demokrati och jämlikhet. Det är fascism i religiös skrud med fruktansvärda konsekvenser för den som kommer i dess väg.

Den här gången riktades attacken mot Bryssel. Och det kommer troligtvis bli fler försök att attackera mål i Europa, även i Sverige. Den jihadistiska miljön lever också här. Enligt säkerhetspolisen har runt 300 personer rest från Sverige till Syrien och Irak för att ansluta sig till al-Qaidainspirerade grupper. Och även här finns personer med kopplingar till den globala jihadistiska gemenskapen. Det senaste exemplet är den misstänkte terroristen Mohamed Belkaid som förra veckan sköts i en räd i Belgien.

Redan 2010 försökte Taimour Abdulwahab genomföra ett självmordsattentat i centrala Stockholm. Om det hade lyckats hade förödelsen varit enorm.

Men jihadismens terror drabbar inte bara Europa. Islamska staten har även slagit till mot mål i bland annat Turkiet och Libanon. Framför allt drabbar Islamska statens ockupation och etniska rensningar människor i Irak och Syrien. Det är en ideologi som dödar och som på alla sätt ödelägger grundläggande principer för demokratin. Nu riktas fokus med rätta mot Bryssel. Men erfarenheten och rädslan för jihadismens effekter och idéer är i ett större perspektiv global. Och kampen mot dess idéer måste sträcka sig över de gränser som Islamska staten försöker bygga upp. Det handlar inte om islam mot väst. Det handlar om demokrati och människovärde mot en religiöst motiverad fascism. Den striden har inga gränser.

Islamska statens ideologi lockar anhängare ur olika sociala lager. Men precis som i många tidigare fall tycks förövarna även denna gång komma från knappa förhållanden. Det säger i sig något om denna ideologis funktion och attraktionskraft. Det finns många skäl att ansluta sig till Islamska staten. Vissa gör det för att de är uppvuxna med idealen, andra av stark övertygelse som kommit längs vägen. Där finns också de som söker spänning eller en väg bort från en stökigt liv.

Men i slutändan blir hur som helst ideologin ett svar eller en motiverande kraft i områden där demokratin inte längre spelar roll. Där den saknar värde. Marginaliseringen utgör en perfekt grund för extrema grupper. Däri ligger den största utmaningen.

Islamska staten vill sprida skräck och rädsla. De vill locka fram det sämsta ur våra samhällen. Det är svår balansgång. Säkerhetstjänster behöver verktyg för att kunna göra sitt jobb. Vi måste inse att vi är indragna i Islamska statens krig vare sig vi vill det eller inte.

Men om svaret blir för att vi monterar ner rättsstaten och skyller problemen på minoriteter så gör vi inte bara Islamska staten en tjänst. Vi undergräver även den enda chans vi har att vinna över terrorn.

Det samhälle vi bygger måste också i sig kunna locka tillbaka de som står och gläntar in i jihadismens värld.