Finns det ett svenskt folk?

”Folkutbytet” är en rasistisk myt. Att påpeka detta är att trampa på en öm tå hos extremhögern. Publiceringen av Expos artikel Nej, svenskarna riskerar inte att bli i minoritet, och diskussionen av myten om folkutbytet i vår nya podcast Mytpodden, ledde till en ilsken kör av genmälen från högerextrem propagandamedia. Expo förnekar att svenskarna finns, heter det bland annat. Expo spelar dumma och låtsas inte förstå att ”problemet” handlar om att etniska svenskar, inte svenska medborgare, ska bli minoritet (eller som det heter i dessa kretsar, ”bytas ut”). Expo mörkar forskning som visar på folkutbytets verklighet.

Att det inte finns någon forskning som lyckats visa på ett förestående ”folkutbyte” av svenskarna har vi redan konstaterat. De studier som brukar rullas fram och påstås visa detta utbyte håller inte måttet när de granskas närmare – de bygger på pseudovetenskap i form av antaganden, spekulationer, osäkra prognoser, godtyckliga definitioner och bristande teori.

Men det finns också ett mycket större och mer grundläggande problem för de som envist hävdar folkutbytet: de kan inte förklara vad de menar.

Vad exakt är ett folk? Vad exakt innebär det att ett folk ”byts ut”? Och vad exakt skulle vara problemet om det så skedde?

Dessa tre frågor måste besvaras innan det ens är värt att påpeka att de pseudo-demografiska kalkylerna som rasisterna kommer med faktiskt inte håller.

Men extremhögern kan inte ens besvara den första frågan. Deras största problem är att de inte har någon hållbar definition av vem som är svensk.

Det förs ingen statistik över varken etnicitet eller religion i Sverige, och därför går det inte att göra kalkyler på hur många som tillhör en viss etnicitet. ”Så det finns inga svenskar bara för att de inte registreras?” frågar extremhögern sarkastiskt. Jo, givetvis finns det svenskar, nämligen de som betraktar Sverige som sitt hemland, antingen sitt enda eller ett bland flera.

Etnicitet har ingen genetisk definition, utan handlar om hur man uppfattar sig själv. Och det finns många som med rätta ser sig som svenskar, men som aldrig skulle godkännas som sådana av extremhögern.

I Institutet för framtidsstudiers nya rapport Med migranternas röst. Den subjektiva integrationen intervjuas tusentals utomeuropeiska invandrare till Sverige bosatta över hela landet. Där framgår att huvuddelen av de dryga 6 500 personer som intervjuats känner sig hemma i Sverige (57 %). De känner i stor grad (i snitt 7,3 på en skala från ett till tio) samhörighet både med sitt ursprungsland och med Sverige. De flesta (72 %) är stolta över att vara svenskar, samtidigt som de också är stolta över att komma från sina hemländer (77 %).

Men extremhögern kommer aldrig acceptera att folk kan identifiera sig både som svenska och som något annat, samtidigt och sömlöst. När Sverigedemokraterna redan 2003 i sitt partiprogram antog den ideologiska linjen om ”öppen svenskhet” – att ”svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk” – och därmed formellt övergav rasideologin sågs det som ett svek av den så kallade nationella rörelsen.

Att vissa demografi-vurmande debattörer idag står till höger om det högerextrema SD i frågan om svenskhet är talande.

Ironiskt nog kommer SD:s formulering relativt nära den akademiska betydelsen av begreppet etnicitet: nämligen en gemenskap som bygger på ömsesidig identifiering. En sådan gemenskap är subjektiv och socialt konstruerad. Därför är den också i ständig utveckling och omvandling, och därmed ett föremål för en kulturell kamp – en kamp som rasisterna desperat vill vinna. Deras mål är att endast ”vita” ska kunna identifieras som svenskar. Det är också nyckeln till att förstå deras argument, det är syftet med och den logiska kärnan i alla deras resonemang och utspel.

Men vitheten i sig, i likhet med andra ”races” (för att använda det angloamerikanska begreppet), är en social och kulturell konstruktion – det vill säga att den inte har någon objektiv, materiell innebörd bortom utseende, och att den genom historien har haft olika definitioner och inkluderat olika grupper godtyckligt, utifrån tillfälliga maktrelationer mellan grupper.

Eftersom det inte är möjligt, och inte finns någon rationell mening med, att dra någon objektiv gräns för vem som räknas som vit, går det naturligtvis inte heller att räkna vita i demografiska termer. Detta är ett ständigt problem när rasisterna försöker hävda att föreställningen om ”folkutbytet” har vetenskaplig grund.

Förutom de renodlade nazisterna är det få bland den ”demografiska” extremhögern som öppet erkänner att de tror på biologiska raser. Det leder till en rad mer eller mindre kreativa försök att skapa kategorier för att fånga upp det debattörerna egentligen menar, alltså människor som de uppfattar som vita.

Ett exempel på detta kan se ut på följande vis: ingen som har invandrat till Sverige efter 1970 ska betraktas som svensk, inte heller deras barn, barnbarn eller framtida ättlingar någonsin. Detta faller på sin egen orimlighet. Väldigt få i Sverige skulle exempelvis gå med på resonemanget att varken Zlatan Ibrahimovic, hans barn eller barnbarn eller framtida barnbarnsbarn kan betraktas som svenska. Sådana resonemang blir en fråga om släktforskning, inte om svenskhet, och går bara hem hos rasister.

En rasideologisk sajt försökte sig nyligen på en annan definition av vem som tillhör det svenska folket: nämligen den som har en gemensam historia med andra svenskar, som identifierar sig själv som svensk och som av andra svenskar identifieras som svensk. De flesta invandrare och deras barn och barnbarn identifierar sig själva som svenskar och blir av rimliga människor också identifierade som svenskar, trots rasisternas högljudda protester.

Men gemensam historia då? Här försöker de högerextrema undvika att vara specifika. Exakt vad ska den historien bestå av? Är det inte tillräckligt med historia att man av starka skäl har rest hit och bosatt sig här för att leva bland andra svenskar? Är det tillräcklig historia att vara född och uppvuxen här? Eller måste historien sträcka sig två eller flera generationer bakåt – i så fall exakt hur långt, och hur kommer det sig att man drar just den gränsen? Måste ens förfäder ha uppehållit sig ett visst antal dagar inom Sveriges (nuvarande) gränser, eller räcker det med att de är födda där? Hur många generationer av juridiskt medborgarskap eller geografisk födelseort måste man kunna räkna i sitt släktträd, och än viktigare: vad spelar det för roll?

Ett annat spår i extremhögerns fumliga argumentation är det ”etnokulturella”: svensk är endast den som uppvisar svensk kultur. Men vem ska bestämma mer exakt vad som är svensk kultur, och kontrollera vilka som uppvisar den? Frågan illustrerar det absurda i premissen. I själva verket är en kultur något ständigt skiftande som skapas från dag till dag i mötet mellan människorna i vårt land.

Det är dessutom uppenbart att en ”nationell” kultur innehåller många subkulturer, knutna till regioner, generationer, samhällsklasser och intressen. Vad svensk kultur egentligen innebär må vara en intressant diskussion, men vad man än tycker i frågan är det omöjligt att entydigt definiera och lika omöjligt att försöka räkna eller göra statistik på.

Extremhögern kommer aldrig att lyckas inordna den mångtydiga verkligheten i sitt enfaldiga ramverk.

Det svenska folket lever. Det är ingen mumie eller museiföremål. Det växer och det utvecklas hela tiden. Detsamma gäller den svenska kulturen, identiteten och självbilden. Sveriges historia är allas vår gemensamma berättelse – dåtid, nutid och framtid. Den svenska nationen är ingenting annat än den svenska samhällsbefolkningen, och det är inte ett problem att den får nya medlemmar som bär på levda eller återberättade minnen från andra platser.

Morgan Finnsiö