Koranbrännarna bryr sig inte om yttrandefriheten

Dan Park och Rasmus Paludan gnuggar händerna. Den planerade koranbränningen förra helgen gick som de hade hoppats. Debatten om yttrandefrihet där Paludan kunde posera som offer. Brinnande bilar och våldsamt upplopp. En videosnutt som snurrar runt på nätet där det skanderas antisemitiska slagord under oroligheterna. Och kronan på verket: Dan Park i Sveriges Radio prestigefyllda aktualitetsprogam Studio ett, presenterad som ”kontroversiell gatukonstnär”.

Efterspelet har handlat om allt utom det som manifestationen egentligen handlade om. Hat mot muslimer.

Det går att dra ut de historiska trådarna hur långt som helst för att sätta förra helgens manifestation i ett sammanhang. Men om man ska börja någonstans så är det på andra sidan sundet, 2005. Då bildade den 45-årige slaktaren Anders Gravers organisationen Stoppa islamiseringen av Danmark, SIAD. I kölvattnet av al-Qaidas terrordåd mot USA 2001 fick islamofobin ny näring över stora delar av världen. Gravers ställde sig längst fram i ledet, fullständigt övertygad om att muslimer var på väg att ta över landet. Gravers lilla rörelse väckte snabbt medial uppmärksamhet genom provokativa demonstrationer.

2008 använde han exempelvis Kurt Westergaards satirteckning på Mohammed som rekvisita. Teckningen hade några år tidigare skapat kraftiga reaktioner när den publicerades i dagstidningen Jyllands-Posten och försatt Danmark i en diplomatisk kris. Satirteckningen var milt sagt politiskt känslig. Men för Gravers hade den skapat precis den typ av lättantändligt känsloläge han ville utnyttja.

Vid det laget hade Gravers också klivit in på den internationella arenan. Under andra halvan av 00-talet formerades den så kallade counterjihad-rörelsen. Konceptet gick ut på att utmåla islam och muslimer som ett hot mot liberala värden och Europas trygghet. Snart skulle vi alla vara slavar i ett stort globalt kalifat, varnade de mest fanatiska rösterna. Där fanns ideologiska spår och personkopplingar till folkmordet på muslimska män i Srebrenica. Retoriken inspirerade Anders Behring Breivik till hans terrordåd den 22 juli 2011. Counterjihad-rörelsen tog också lärdom av Gravers metoder. Den provokativa gatuaktivismen blev en del av rörelsens signum.

Counterjihad-rörelsen har sedan dess tappat sin lyskraft, även om 00-talets huvudfigurer fortsätter att varna för det inbillade muslimska övertagandet. Idéerna har flyttat in i de högerpopulistiska partierna och till viss del in i mainstream-debatten. Därmed fyller inte rörelsen samma funktion längre.

Men det gör Anders Gravers metoder.

Och det har Rasmus Paludan förstått.

Precis som sina föregångare försöker Rasmus Paludan skapa ett kaos som ska göra det möjligt för honom att peka ut muslimer som ett hot mot den liberala demokratins grundvärderingar. Trots att han själv skiter högaktat i dem.

Paludans parti Stram kurs vill bygga ett kulturellt homogent Danmark med extremt snäva krav för att kvala in som ”dansk”. Är du inte dansk enligt Paludans sätt att se det ska du i princip ut. Och muslimer kan förstås inte vara danskar menar Paludan. Nej, islam ska förbjudas och muslimer ska tvingas ut ur landet.

Paludan drömmer om en polisstyrka på 30 000 man. De flesta av dem ska ägna sig åt att jaga illegala invandrare och delta i ”storstilade tvångsmässiga utvisningar av muslimer och andra som inte har rätt att bo i landet”.


Karln planerar kort gott och en etnisk rensning.

Han försöker paketera sitt projekt som en modig kamp mot islam. Men rent ideologiskt så ställer han sig i den extrema delen av den radikalnationalistiska miljön. I en öppen chattråd på Telegram som drivs av Det fria Sverige förklarar han att han är ”etnonationalist”. Etnonationalister menar att svenskheten, eller danskheten också har att göra med hudfärg. Så för Paludan handlar det också om varifrån människor kommer och ser ut, inte bara vilken religion man har. 



Och nu har han alltså slagit armkrok med Dan Park, ”den kontroversielle gatukonstnären”.

Visst, det går att kalla Dan Park konstnär. Men att låtsas att han är en opolitisk ”kontroversiell” utmanare av systemet är en löjlig charad.

Dan Park säger i en intervju med den Nordiska motståndsrörelsen att han är ”nationell”, ett begrepp som den svenska vit makt-rörelsen använder för att beskriva sig själva. (Nordfront, 2015)

Han har själv visat upp i sociala medier att han röstar på nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen. Han har deltagit i nazistiska manifestationer och interna aktiviter. Han har förnekat Förintelsen. Och i flera år spridit grov rasism i sociala medier.

Och nu gick han alltså i ihop med en kille som vill rensa landet från muslimer.

Rasmus Paludan har nu sagt att han vill komma tillbaka till Sverige igen. Planen är att bränna koraner i Botkyrka. Och även i Tensta, Akalla, Husby, Rinkeby, Sollentuna och Upplands-Väsby.

Med största sannolikhet kommer samma spektakel utspela sig igen. Då vore det på sin plats att debatten och rapporteringen ändå kan tala klarspråk.

Det här är inga ”islamkritiska” manifestationer. Dan Park, om han hakar på, är inte bara en ”kontroversiell konstnär”. Och reaktionerna handlar inte bara om att någon bränner Koranen. Utan att det görs av någon som vill bygga ett antimuslimskt, etniskt homogent skräckvälde.

Daniel Poohl