Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Prenumerera Logga in

I Daniel Boyacioglus nya diktsamling ”Fint som snus” finns fler dikter än den ovan citerade som berör den privilegierades förväntningar på ”de andra”. Som i ”Husnegrer” där diktjaget med självdistans vänder sig mot de institutioner som i forcerat entusiastiska försök att bryta sin homogenitet gärna ser något annat än vit medelklass i sina led. I måttliga mängder givetvis: ”släpper in en åt gången/ så man inte får en vän/ men tog fel när ni trodde/ att jag skulle bli som er.”

Det är samma lågmälda kaxighet, samma krassa iakttagelseförmåga som alltid hos Boyacioglu. Som alltid gör man honom också en otjänst om man bara fokuserar på de samhällskritiska dragen i hans poesi – han är också en kärlekslyriker av rang. Vackrast är ett par av raderna ur ”Några dagar senare”: ”Hon vill inte ha en pojkvän/just nu/och jag vill inte bli kär först.”

Fint som snus är en finurlig diktsamling att läsa om och om igen - och slita med hälsan.

Anna Amnéus