OSSE-konferensen

Inser i samma sekund som charterflyget till Malaga träffat mark att jag helt missbedömt Spanien och dess värme så här tidigt i juni. Eftersom det är konferens är det mycket mörka kostymer, skjortor och slipsar - inte alls i enlighet med 40-gradig värme i det spanska inlandet. Vi ska inte ens gå in på att hotellrummet inte hade luftkonditionering.

OSSE omfattar 55 länder som arbetar regionalt för att stärka säkerheten i omvärlden. Mjuka säkerhetsfrågor var det fråga om under konferensen om antisemitism och andra former av intolerans. Enbart att frågorna av OSSE klassats som säkerhetsfrågor är av stor vikt, att en säkerhetsorganisation dragit den självklara slutsatsen att hat mot folkgrupper kan leda till långt större kriser än vad propagandan talar om i första ledet. Detta var den fjärde konferensen på ämnet. Planen med konferensen var att alla regeringar skulle uppvisa resultat på vad man gjort sedan de tidigare konferenserna som hölls under 2003 och 2004. Riktigt så blev det inte.

Vi började onsdagen med inledningstal - från 40 av 55 närvarande delegationer. Att tidsramen sprängdes med smått absurda mått var en självklarhet redan innan första talet inletts, det slutade med att vi blev sex timmar försenade. En hel arbetsdag gick mer eller mindre till att säga följande från talarstolen:

"Hej, vi är glada för att Spanien har kallat till den här konferensen och vi vill från regeringen i landet X säga att detta är ett väldigt viktigt ämne. Vi ser fram emot de här dagarna och tror att det kommer bli mycket intressant."

Tänk er att 40 personer håller det talet så förstår ni att en viss frustration infinner sig runt lunchtid. Det fanns dock ett guldkorn här och där och Armenien stod utan tvivel för den som drog ner mer än pliktskyldiga applåder. Fritt översatt sa deras "head of delegation" saker som man sällan hör i sådana här diplomatiska sammanhang.

"Jag tänker inte sitta här och säga det som alla andra redan sagt. Jag tänker inte säga hur bra det står till i Armenien när det gäller toleransfrågor, för hade det varit så bra som alla verkar påskina att det är så hade vi inte suttit här i dag. Armenien är ett land i tradition där tider av tolerans och intolerans kommit och gått. Kärlek och hat har vi haft, krig och fred har vi också haft. Det är hög tid att vi slutar prata om hur vi ska bli toleranta och istället gå till handling mot intoleransen."

Efter åtta svettiga timmar skulle allvaret i alla fall börja, tyvärr ihopkrympt på grund av tidsramen. Sex sessions klarades av på de kvarvarande timmarna på onsdagen och fortsatte på torsdagen. Antisemitism och media var det första ämnet, utbildning och antisemitism det andra, tredje ämnet handlade om intolerans mot muslimer och sedan följde en omgång på området intolerans mot kristna och andra troende. De sista ämnet handlade om hur rasism och främlingsfientlighet ska kunna bekämpas.

Kompakt och smått stressat blev det även om många saker hann avhandlas. Fortfarande sorterar min hjärna vad utgången av konferensen var och i ärlighetens namn får vi alla vänta på svaret. Armeniens representant sa det ganska bra, det spelar ingen roll vad man kommer fram till - om det inte implementeras i varje lands dagliga arbete inom skola, rättsväsende och hela det civila samhället så händer inget ändå. Ett stort ansvar för detta ligger givetvis på regeringen, men det civila samhället kan inte vänta på direktiv. Från fotbollens ungdomsskola till scoutkåren och från företagsvärlden till facket så är det allas ansvar att se till att detta land blir bättre på att hantera frågor om rasism och intolerans.