USA och rasismen

"American politics is the South's revenge for the Civil War." Garry Wills, 1975

En solig vårmorgon tar jag färjan till Fort Sumter, där det amerikanska inbördeskriget började för 153 år sedan.

Vattnet glittrar längs med kustlinjen mot Charleston, South Carolina. Det är ebb och några roddbåtar ligger och guppar i den bruna leran vid kustlinjen. Vi ser snart Charlestons vackra siluett, med gamla kyrktorn, trävillor, och korta, knubbiga palmer som vajar lätt i eftermiddagsbrisen. Det var här till Charlestons hamn som 40 procent av alla slavar som kom till USA anlände. När inbördeskriget började var en av fyra vita män i South Carolina slavägare.

Om båten vi färdas på skulle vända norrut och fortsätta uppåt längs med kusten i en timme, förbi Bulls Bay, Mosquito Creek och sumpmarken i Mud Bay, så skulle vi snart hamna i Georgetown, South Carolina, en av de äldsta städerna i Södern, där Michelle Obamas förfäder fram till 1860-talet var slavar på en plantage.

Det var den här generationen som skulle ta över USA tillsammans med Obama 2008. De skulle skapa ett land som äntligen kunde leva upp till Martin Luther Kings drömmar om färgblindhet och lösa Gunnar Myrdals "amerikanska dilemma". Rasismen skulle sakta men säkert tyna bort, ebba ut som tidvattnet längs kusten i Charleston.

Rasismen ökar - "rasfrågan genomsyrar allt"

Under Barack Obamas andra installationsceremoni i januari 2013, i Washington DC, höll han ett av sina mest ideologiska tal. Han skapade en slags progressiv berättelse om USA, där vi rört oss "från Seneca Falls, till Selma, till Stonewall" i kampen för frihet och jämlikhet. Seneca Falls symboliserade kampen för kvinnlig rösträtt, Selma medborgarrättsrörelsen på 1960-talet och Stonewall den första organiserade gay rights-demonstrationen i New York, 1969. Det här var Obamas berättelse om USA, där allt ständigt blir lite bättre för de grupper som tidigare har varit utsatta. Där det alltid sker en långsam, tålmodig väg mot ett lite mer rättvist, anständigt USA. "The arch of the moral universe is long, but it bends towards justice", sade Martin Luther King.

Men ute i landet var det klart och tydligt att allt inte riktigt stod rätt till i relationerna mellan vita och svarta. Obama hade vunnit val i ett land som verkade mer polariserat än någonsin sedan inbördeskriget 150 år tidigare. Politiska debattörer pratade just om ett politiskt dödläge som liknade ett "kallt inbördeskrig". Nio av tio väljare som röstade på republikanerna var vita. Bland etniska minoriteter (svarta, latinamerikaner och asiater) röstade i sin tur åtta av tio på Obama. Aldrig tidigare hade olika grupper av amerikaner varit så tydligt splittrade mellan två partier.

Den här hösten har Obama varit president i sex år och det har blivit tydligt att USA inte uppnått ett tillstånd av solig harmoni mellan vita och svarta. Tvärtom tycks den politiska spänningen mellan dessa grupper snarare ha förvärrats. Southern Poverty Law Center, den Alabama-baserade organisationen som håller koll på extremistgrupper och intolerans i USA, påstår att kombinationen av att Obama blivit president och faktumet att vita amerikaner, sakta men säkert, håller på att bli en numerär minoritet i USA är två faktorer som förklarar den ökade främlingsfientligheten här under de senaste åren.

"Om du skulle skriva en historik över Obamas tid som president, en berättelse som fångade den politiska vardagen under dessa år, så skulle du märka att rasfrågor genomsyrar precis allt på ett sätt som aldrig hänt tidigare", skrev Jonathan Chait, en liberal debattör, nyligen.

Toleransens backslash

Det kan tyckas motsägelsefullt att USA verkar röra sig framåt och bakåt på samma gång när det gäller vad man i USA kallar rasmotsättningar. Hur kan USA fortfarande vara så rasistiskt, när det sitter en svart man i Vita huset? En del av förklaringen är just att det sitter en svart man i Vita huset. För varje framsteg som svarta och etniska minoriteter har gjort i USA, har det också skapats en backlash åt andra hållet.

I den djupa Södern, det gamla bomullsbältet från Louisiana till South Carolina, märker man två parallella spår samtidigt. Dels finns de unga idealisterna, som vill korrigera myterna om inbördeskriget, som tycker att det är ett moraliskt haveri att torgen i deras hemstäder fortfarande pryds av statyer på gamla segregationsförespråkare, lynchningsapologeter och sydstatsgeneraler. Dels finns den större skaran som tycker precis tvärtom, att det aldrig har varit viktigare än nu att värna om Söderns traditioner, om Söderns historia, om "delstaternas rättigheter" i förhållande till den federala staten i Washington. Bland dessa vita, konservativa i Södern ser man ett systematiskt förnekande av att det överhuvudtaget existerar diskriminering mot svarta på 2000-talet. Snarare märker man en otålighet över all debatt som överhuvudtaget handlar om rasism och främlingsfientlighet. "Amerikaner är trötta på att kallas rasister", skriver Dinesh D'Souza, en konservativ författare och debattör, och sammanfattar omedvetet en världsbild där verklig rasism aldrig anses vara ett lika allvarligt problem som det är att anklaga någon för att vara rasist. Om det finns ett problem med "rasmotsättningarna" i Södern så är det främst ett problem som riktas mot vita, tycker de. De saknar förmånen att kunna säga vad de vill om svarta och de saknar framför allt en mer abstrakt känsla, att befinna sig lite ovanför dem i den sociala hierarkin.

South Carolina är den enda delstaten öster om Mississippi-floden som Barack Obama aldrig besökt under sina sex år som president. Det är inte nödvändigtvis den delstat där han är minst populär – han fick lägre andel röster i Oklahoma, West Virginia och Utah. Men det är sannolikt den delstat där han är mest avskydd, där hatet är djupast.

Vid Capitoliumbyggnaden i South Carolinas huvudstad fladdrar fortfarande sydstatsflaggan ovanför den amerikanska flaggan. De politiker som representerat delstaten, från Strom Thurmond till Joe Wilson och Jim DeMint, har konsekvent gjort sig kända för att göra okänsliga uttalanden om "rasrelationerna" i USA.

1848 sade South Carolinas legendariske senator John C Calhoun, under ett tal i senaten i Washington DC: "De två stora klyftorna i samhället är inte mellan rika och fattiga, utan mellan vita och svarta. Och de vita, såväl rika som fattiga, tillhör den övre klassen och ska bli respekterade och behandlade som sådana". 166 år senare är den bredaste avenyn i Charleston fortfarande döpt efter Calhoun. Det råkar också vara en aveny som i princip skiljer det vita, rika Charleston, från det fattiga, svarta North Charleston.

Ingenstans ser man dock söderns nostalgiska syn på inbördeskriget så tydligt som i Richmond, den största staden i Virginia och den kortlivade huvudstaden för Confederate States of America under inbördeskriget. Mitt i centrala Richmond ligger The White House of the Confederacy, där sydstaternas president Jefferson Davis höll hus under sin tid som president. Det är i dag ett populärt museum och en samlingspunkt för de amerikaner som skulle ha föredragit en seger för Södern i kriget – ungefär 38 procent av Söderns invånare, enligt en färsk opinionsmätning. Här träffar jag en ung man som insisterar på att USA har haft 45, inte 44, presidenter. "Här i södern räknar vi ju Jefferson Davis också". Ett par kilometer därifrån, på Richmonds paradgata Monument Avenue, kan man promenera kilometer efter kilometer längs enorma statyer av sydstatsgeneraler från inbördeskriget. Det är den enda gatan i USA som utsetts till ett nationellt minnesmärke och det är en av få gator i USA som påminner om europeiska monarkiers ståtligaste avenyer, där tidigare kungar ofta avbildas sittandes på hästar. På Monument Avenue stannar bilisterna och turisterna som rest hit från andra delar av Södern för att beskåda statyerna av sydstaternas president Jefferson Davis, samt generalerna Stonewall Jackson, JEB Stuart och förstås Robert Lee, den mest populära av sydstaternas generaler, som sitter på sin häst och pekar söderut.

Finns det något annat land där den förlorande sidan i ett inbördeskrig rest så många statyer över sina generaler?

"No amnesty" på Tea Party-rörelsens kampanjskyltar

Richmond och de välbärgade, vita, väldigt konservativa villaförorterna som omger staden har de senaste 13 åren representerats av republikanen Eric Cantor i kongressen. Cantor var republikanernas näst mäktigaste man i representanthuset och en av de mest konservativa. Han definierade sig som en kompromisslös motståndare till det mesta Obama företog sig och var en av de ledande republikanerna som insisterade på att stänga ner statsapparaten förra året, eftersom han anade att en kompromiss riskerade att leda till att Tea Party-republikaner startade ett nytt tredje parti. Men i början av den här sommaren inträffade en politisk skräll: Cantor förlorade ett primärval mot David Brat, en Tea Party-utmanare vars hela kampanj verkade handla om invandringspolitik. I månader trummade han in budskapet att Cantor försökt samarbeta med Obama och demokraterna om den omfattande invandringspolitiska reformen som kongressen här har diskuterat sedan 2012. Det verkade fungera. Cantor förlorade stödet hos de konservativa gräsrötterna och Tea Party-grupperna och blev den första republikanen i sin position sedan 1899 att förlora sin plats.

Efteråt försökte invandringskritiska Tea Party-anhängare över hela landet kopiera David Brats strategi. En statistiker räknade ut att det bästa sättet att avgöra om en republikansk politiker var sårbar för en utmanare från högerkanten var huruvida de flörtat med en invandringspolitisk reform. Inget var en större dödssynd bland Tea Party-högern den här våren. I primärval efter primärval, runtom i landet, kunde man läsa "No amnesty" på kampanjskyltar för invandringskritiska, republikanska utmanare.

"Det pågår ett krig mot vita"

Enligt demografiska prognoser beräknas den vita befolkningen i USA bli en minoritet någon gång i början av 2040-talet. Redan i dag är vita i minoritet bland dem som går i första klass i amerikanska skolor. Likaså är dem en majoritet av de barn som föds i USA i dag inte vita. I USA:s två största delstater, Texas och Kalifornien, bor det fler invånare som är svarta, latinamerikaner eller asiater, än invånare med europeiskt påbrå. Det här skapar en växande oro bland republikanerna, ett politiskt parti som har gjort sig beroende av en väljarkår som nästan uteslutande är vit.

Mo Brooks, republikansk kongress­ledamot från Alabama, uttryckte i början av sommaren frustration över de politiska tyckare som påstår att republikanerna är dödsdömda som parti om de inte lär sig att attrahera ickevita väljare. Enligt Brooks var det här rent nonsens, ett slags propaganda från vänsterfolk som försöker åstadkomma ett "krig mot vita", sade han.

– Det pågår ett krig mot vita som det demokratiska partiet har lanserat. De gör detta genom att hävda att vita hatar alla andra. Det är den strategin som Obama implementerade 2008 och fortsatte med 2012, då han delar upp oss alla mellan ras, kön, girighet, avundsjuka, klasskrig, alla de där sakerna.

Stater i Södern inför röstrestriktioner

Washington Post-kolumnisten Dana Milbank tolkade Mo Brooks uttalande som ett "stridsrop för den vita mannen, i synnerhet den vita mannen i Södern, som känner sig belägrad". En förklaring till detta var att vita i allt högre grad upplever det som att etnicitet och nationalitet håller på att skiljas från varandra i USA. "Att vara amerikan handlar i allt mindre utsträckning om att vara vit", skrev Milbank.

Den ökande mångfalden i USA och det medföljande skiftet i den amerikanska nationella identiteten skapar alltså en backlash. I takt med att latinamerikaner, svarta och asiater växer som befolkningsgrupper och får större politiskt och medialt inflytande blir antirasismen mer synlig. Det leder i sin tur till att främlingsfientliga grupper känner sig åsidosatta, eller attackerade. Det är många i den amerikanska södern som håller med Mo Brooks om att det pågår just ett slags krig mot vita. Denna idé präglar inte bara perifera Tea Party-aktivister i South Carolina, utan den dyker även upp bland de konservativa domarna i Högsta Domstolen.

Förra året upphävdes en viktig del av Voting Rights Act, en av de stora triumferna för medborgarrättsrörelsen när den röstades igenom 1965 och som bidrog till enorm ökning i valdeltagandet bland svarta. Lagen innebar en rad garantier och kontroller för att hålla koll på sydstaterna, där problemen med diskriminering mot svarta som försökte rösta var störst. Men förra sommaren valde Högsta Domstolens fem konservativa domare att upphäva delar av lagen. Argumentationen byggde på idén att det är diskriminerande mot Södern att utsätta den för särskilda regler och kontroller.

Antonio Scalia, en av de mest konservativa domarna i USA:s moderna historia, menade att Voting Rights Act hade skapat ett "rasmässigt privilegium" för svarta. Domaren John Roberts menade i sin tur att lagarna blivit "diskriminerande mot Södern". Han tyckte att det var dags att överge tanken att Södern skulle lida av en omfattande rasism som skilde sig från resten av landet. Man var alltså överens om att det var viktigare att undvika diskriminering mot vita i Södern, än att försvara svartas rösträtt. Ett år senare verkar det som att Roberts och Scalias omtanke om Södern byggde på naiva förhoppningar om att rasismen skulle ha försvunnit. Sedan Högsta Domstolen upphävde Voting Rights Act har åtta av elva delstater i Södern nämligen genomfört nya röstrestriktioner som oproportionerligt drabbar svarta väljare.

Obamas tro och nationalitet ifrågasätts

Den mest omfattande beskrivningen av denna världsbild, där vita anser sig lida av en slags "omvänd diskriminering", kan man hitta i den konservativa författaren Dinesh D'Souzas standardverk The end of racism. D'Souza tillhör en av de röster från den yttre högern som mest outtröttligt fokuserat på rasfrågor under Obama-åren. Han är, som många av dessa debattörer, en entreprenör med fingret i luften och han insåg att Obamas seger i presidentvalet innebar en gyllene chans att, som en av väldigt få framträdande röster i den konservativa rörelsen som själv inte är vit, skapa sig ett varumärke som debattör i rasfrågor, från ett ärkekonservativt håll.

D'Souza gjorde sig en förmögenhet på en rad djupt spekulativa dokumentärfilmer där han gör en stor sak av Obamas band till Kenya, ifrågasätter Obamas tro och medborgarskap och överdriver hans kopplingar till svarta radikaler i USA. Men det D'Souza verkligen brinner för är att kritisera de statliga program som sedan 1960-talet utformats för att hjälpa svarta. I D'Souzas bild av USA daltas det så frenetiskt med etniska minoriteter att de blivit lata och bortskämda, medan vita aldrig får se en skymt av samma förmåner. I The end of racism klagar han på att medborgarrättslagarna "inte innehöll några lagar för vita". Han ägnar flera kapitel åt att redogöra för den höga brottsstatistiken i svarta områden, och är i synnerhet extremt intresserad av statistik över våldtäkter. Här extraknäcker D'Souza både som sociolog och psykolog: "Ekonomiska omständigheter kan inte förklara varför det 1991 var 100 fall då vita våldtäktsmän attackerade svarta offer, jämfört med mer än 20 000 fall där svarta våldtäktsmän attackerade vita offer – ett resultat som är anmärkningsvärt med tanke på att våldtäkter inte bara sker för sex utan för att kontrollera, dominera och förnedra kvinnor".

Det träder alltså fram en bild av svarta som en grupp som belönas med oändliga förmåner från statliga bidragsprogram, får positiv särbehandling när de söker till skolor och jobb, men som ändå inte har något bättre för sig än att kontrollera, dominera och förnedra vita kvinnor. När D'Souza reser runt i USA:s svarta ghetton ser han bara exempel på självförvållad misär. Den kroniska fattigdomen har enligt honom inte rötter i slaveriet och det efterföljande seklet av instituionaliserad diskriminering mot svarta, utan snarare har den uppkommit just på grund av medborgarrättslagarna och bidragsprogrammen.

D'Souzas idéer präglar inte bara yttre högern, utan de mäktigaste konservativa krafterna i USA, som tankesmedjan Heritage Foundation och inflytelserika republikanska politiker som Paul Ryan, Newt Gingrich och Ted Cruz.

Han frågar sig hur man kan förklara det faktum att ju fler rättigheter som svarta har fått i USA, desto mer tycks de sociala problemen ha ökat. Det här är ett populärt argument bland konservativa debattörer, men det stämmer förstås inte. Den svarta medelklassen har i själva verket exploderat sedan 1970-talet. Under decennierna efter att medborgarrättslagarna trädde i kraft 1964 och 1965 tredubblades antalet svarta som gick ut gymnasiet. Antalet svarta med collegeexamen ökade med 400 procent. Snittinkomsten för svarta hushåll ökade med 32,5 procent mellan år 1967 och år 2000. Bland gifta, svarta familjer ökade inkomsten i förhållande till gifta, vita familjers inkomst från 40 procent 1940, till 82 procent 1980. Svarta som hade chefspositioner i den privata sektorn ökade med mer än 200 procent på 1970-talet. Svarta ingenjörer ökade med 163 procent. Svarta jurister ökade med 262 procent.

Vita i Södern oroliga för att förlora status

Under 2000-talets första decennium fick USA sin första svarta president och första svarta utrikesminister. I den bredare kulturen fanns USA:s första svarta världsledande golfstjärna. 2002 vann två svarta skådespelare för första gången en Oscar för såväl manlig som kvinnlig huvudroll.

Kanske hade det här gått lite för snabbt för D'Souza. Man måste fråga sig varför en debattör i dessa frågor väljer att ignorera dessa uppgifter. Man måste också fråga sig hur det kommer sig att ju fler rättigheter, ju mer utbildning och ju högre inkomst som svarta i USA har fått, desto argare verkar vita amerikaner i Södern ha blivit.

Kanske är svaret enkelt: de är oroliga. De är oroliga för att förlora sin status och de är oroliga för att förlora verkliga materiella tillgångar. De ser den amerikanska ekonomin som ett nollsumme­spel, där varje framsteg för svarta måste innebära en tillbakagång för vita.

D'Souza är en perifer debattör som inte tas på allvar av många seriösa akademiker i USA, men hans idéer är representativa för hur rasmotsättningar djupt sätter sin prägel på den amerikanska politiken i dag. Om man bortser från de kapitel i The end of racism där han förklarar att svarta har lägre IQ, eller begår fler våldtäkter, så återstår ett glasklart förslag på en politisk lösning: sluta försöka ta hand om svarta, de har bara sig själva att skylla. Hela den politiska plattform som byggts upp sedan 1960-talet för att hjälpa svarta i USA, i form av bidrag, subventioner och positiv särbehandling, har varit kontraproduktiv, enligt D'Souza. Tea­Party-rörelsen och en allt större del av det republikanska etablissemanget nickar instämmande. Hela valkampanjen 2012 präglades av denna retorik, inte minst Mitt Romneys berömda tal om att "47 procent" av den amerikanska befolkningen är bidragsberoende och aldrig kommer att stödja en republikan. Rick Santorum, den största utmanaren till Romney 2012, ägnade sin valkampaj åt att påstå att bidragsprogram till specifikt svarta är kontraproduktiva eftersom de är passiviserande. Newt Gingrich kombinerade, precis som D'Souza, kritiken av omfördelningsprogram som gynnar svarta med en bredare berättelse om ett modernt, "politiskt korrekt" USA där vita konstant upplever sig som förföljda och ansatta av alla dessa etniska minoriteter och demokraterna i Washington som bara bryr sig om deras intressen.

USA och vit identitetspolitik

Så träffar jag Matthew Heimbach, en ung man som förkroppsligar dessa idéer. Han sitter bredvid mig på CPAC, en konferens för konservativa aktivister och i synnerhet unga studenter med passionerade högerövertygelser. Han bär en t-shirt med sydstatsflaggan och två politiska kampanjknappar. Den ena knappen hyllar George Wallace, den tidigare guvernören från Alabama som fick elva procent av rösterna 1968 genom sin kritik av integration. Wallace slagord var "Segregation nu, segregation imorgon, segregation för alltid!".

På den andra kampanjknappen står det Rick Santorum, en av partiets presidentkandidater som 2012 vann 11 primärval. George Wallace namn är i dag svartlistat från de flesta republikanska evenemang. Han var den sista nationella politikern i USA med en explicit rasistisk agenda. Men för Matthew Heimbach är det tydligt att Wallace och Santorum delar en vision om USA som ett land av vita, kristna traditioner, där man arbetar hårt och bildar en traditionell kärnfamilj. Han ser Santorum som en modern George Wallace. Heimbach är student på Towson College utanför Baltimore i Maryland, där han grundat Towson White Student Union, ett studentförbund med ett dussintal medlemmar som förespråkar vit identitetspolitik.

– Alla andra etniska grupper är representerade här. Svarta, latinos, asiater. Vi har grupper för homosexuella och till och med grupper för feminister. Varför ska inte vita få ha en grupp? Jag kan inte fatta varför homosexuella, muslimer och svart makt-grupper ska ha ensamrätt på vårt collegecampus, säger Heimbach.

Han dyker upp på en paneldiskussion som har en lätt provocerande titel: "Trump the race card", med underrubriken: "Är du trött på att kallas för rasist när du vet att du inte är det?" Nästan alla i rummet är vita, samtliga så övertygade om att de inte är rasister att de valt att komma till en paneldiskussion för att manifestera detta. Diskussionen är sponsrad av Tea Party Patriots, den största nationella Tea Party-gruppen, och syftet är att lära republikanerna att bli bättre på att vinna väljarstöd bland etniska minoriteter. Det är just därför Heimbach kommit hit. Han tycker nämligen att det är en fruktansvärt dålig idé. I hans resonemang har demokraterna redan sålt sin själ till mångfalden, så värdekonservativa republikaner som Rick Santorum är det sista hoppet för att försvara USA:s identitet som en vit, kristen nation.

Heimbach och hans vän, Scott Terry, pratar om varför de anser att det pågår ett krig mot vita män. Populariteten för Tarantino-filmen Django unchained nämns. Likaså att etniska minoriteter röstfuskar så mycket i USA (en populär myt bland konservativa, men en rad omfattande undersökningar har visat att röstfusk i själva verket är obefintligt i USA i dag).

Utöver sitt studentförbund är Heimbach framför allt aktiv i det som kallas Traditionalist-rörelsen i USA, samt den värdekonservativa och främlingsfientliga studentgruppen Youth for Western Civilization, som han driver tillsammans med Kevin Deanna, en annan eldsjäl för den vita identitets­politiken. Att döma av diskussionerna på deras webbsidor rör sig deras ideologiska spännvidd från etablerade republikaner, som Pat Buchanan (Nixons gamla strateg) och Tom Tancredo (en invandringskritisk före detta kongressledamot från Colorado) till mer extremistisk litteratur, som Jared Taylors bok White identity.

Strax efter vårt möte i Maryland övergav Heimbach sina försök att påverka det republikanska partiet inifrån. Han rörde sig i stället till extremhögern och anslöt sig till mer radikala grupper. Den sista rapporten om Heimbachs verksamhet var tidigare i år då han syntes på ett möte med den nynazistiska gruppen Aryan Terror Brigade, där man eldade kors och heilade mot en swastika.

Men Heimbachs oro över att det republikanska partiet skulle bli allt för ivrigt i sina försök att nå ut till etniska minoriteter visade sig vara obefogad. Republikanerna valde snarare den motsatta vägen. Sedan 2012 har de anammat en än mer hårdför invandringspolitik och strategiskt omfamnat ett försök att ytterligare expandera stödet bland vita väljargrupper på landsbygden.

– Varje gång republikanerna har fått en chans att sträcka ut en hand till alla svarta och latinamerikaner som är så misstänksamma mot dem så har de sumpat den chansen, säger Daria Rothmayr, juridikprofessor och författare till en rad böcker om rasism i 2000-talets USA.

Heimbachs kollega på Youth for Western Civilization, Kevin Deanna, fortsätter däremot effektivt att arbeta inifrån den konservativa rörelsen. Tidigare i år fick han jobb på Leadership Institute, den mest inflytelserika plantskolan för konservativa strateger i USA (bland annat har Karl Rove, den amerikanska högerns mäktigaste strateg, och republikanernas ledare i senaten, Mitch McConnell, utbildats där). Deanna arbetar även som redaktör för World Net Daily, en populär konservativ nyhetssajt.

Att det knappt kan gå en vecka i 2000-talets USA utan att en republikansk politiker eller konservativ debattör åstadkommer någon liten rasistisk skandal med ett klumpigt uttalande kan delvis förklaras med att man befolkar sina institutioner med personer som Kevin Deanna.

Främlingsfientligheten i dagens USA består inte bara av gamla farbröder som inte lyckats skaka av sig fördomarna och vokabuläret från Jim Crow-tiden. Den består även av väldigt unga män som Kevin Deanna, som väljer att anknyta sig till en vit identitetspolitisk tradition och som belönas med prestigefulla heltidsjobb i den konservativa rörelsen.

Rasismen som reaktion på etniska minoriteters framsteg

Det är överlag svårt att förstå 2000-talets rasism i USA enbart som en dammig kvarleva från landets mörka historia. I stället måste man även försöka förstå den som en modern reaktion på just framstegen för svarta och etniska minoriteter överlag. Det ger en nyckel till den moderna rasismens gåta i USA. I takt med att den sociala statusen ökar för etniska minoriteter så ökar också den vita osäkerheten. Det är inte trots identitetspolitikens framsteg, utan just på grund av den, som dessa grupper känner sig mer nödvändiga. De kan nu peka på förekomsten av svarta debattörer i det offentliga rummet och den relativa populariseringen av idéer om exempelvis strukturell diskriminering, och så säger de: Men ingen tänker ju på oss vita? Tänk om vi har blivit förbisprungna nu? Är det inte mer synd om oss, egentligen? Får man fortfarande säga så i det här landet?

Om svarta ska få ha ett studentförbund måste vita också få ha det, som Matthew Heimbach resonerar. Om alla svarta röstar på Obama så kan vi väl få alla vita att rösta på republikanerna, som strategerna på den konservativa plantskolan Leadership Institute resonerar.

Så muteras och moderniseras den amerikanska främlingsfientligheten. Den har inte dött under Obama, utan tagit nya former. Den har isolerats men samtidigt blivit bättre organiserad. Kanske har den blivit starkare. Det är inte bara utdöende generationers sista rop på hjälp, utan även en ung generations reaktion på ökad tolerans, på ökad representation av etniska minoriterer i samhällets maktpositioner, från Oprah till Obama.

Båda dessa strömmar existerar samtidigt, de rinner parallellt med varandra. Genom att ignorera detta blir debatten ofta så motsägelsefull som den tenderar att vara idag, både här och i Europa. Antirasister säger "Det är värre än någonsin" och hänvisar till någon aktuell skandal, något rasistiskt uttalande eller de senaste opinonsmätningarna för det lokala missnöjespartiet. "Nej då, det är ju bättre än någonsin" svarar de konservativa och hänvisar till färska undersökningar om växande tolerans. Snarare är det både och. Just för att det blir bättre, just för att toleransen ökar, så stärks också motreaktionen.

Alla statyerna på sydstatsgeneraler längs Monument Avenue i Richmond eller på torgen i Charleston, alla dessa pampiga monument för inbördeskrigets förlorare, för slaveriets förespråkare, för segregationens kämpar, för en tjusig, gammaldags rasism, är symtom på detta. Dessa statyer restes nämligen inte 1865, då Södern fortfarande var skamsen över nederlaget i inbördeskriget. De sattes i stället upp på 1900-talet. En våg av statyer restes på 1920-talet och en annan på 1950-talet, just när medborgarrättsrörelsen började bli omfattande. Statyterna restes just som en markering mot svartas ökade status, för att manifestera vem det är som egentligen bestämmer i Södern.

Hur manifesterar man detta i dag? Vilka monument reser de vita i Södern 2014 för att markera att de fortfarande bestämmer?

Protester i Ferguson efter dödskjutning

I augusti promenerade jag med demonstranterna i Ferguson, Missouri. Michael Brown, en obeväpnad, svart artonåring, hade skjutits till döds av en vit polis, med sex skott. Browns döda kropp blev liggandes ute i högsommarsolen i fyra timmar. Polisen har vägrat svara på grundläggande frågor om omständigheterna kring Browns död. Ilskan har exploderat i Ferguson och polisen bemöter demonstranterna med pansrade militärjeepar, tårgas, gummikulor och rökbomber.

Ett hundratal personer tågade fram längs Florissant Road, huvudgatan i Ferguson. Alla går i samma defensiva pose: armarna ovanför huvudet, handflatorna framåt. De är fem eller åttiofem år gamla och de ropar samma sak: "Hands up, don't shoot". Det var, enligt vittnen på plats, de sista orden den obeväpnade artonåringen Michael Brown sade innan han sköts till döds. Det blev ett slagord, eller snarare en sorgsen vädjan, för den politiska rörelse som håller på att ta form i kölvattnet av Browns död i Ferguson. Men motståndarna har också mobiliserats. I St Louis stadskärna står det ett femtiotal, uteslutande vita demonstranter och viftar med skyltar till stöd för Darren Wilson, den vita polisen som sköt Michael Brown.

Till slut möts de två demonstrationerna och det uppstår en ofrivillig call and response mellan deras slagord.

– Hands up, don't shoot, säger de svarta Michael Brown-demonstranterna.

– Shoot, shoot, shoot, ropar de vita Darren Wilson-supportrarna tillbaka.

Polarisering mellan söder och norr

Två veckor efter upploppen i Ferguson har de två sidorna polariserats igen. Svarta och vita, söder och norr, liberaler och konservativa, antirasister mot vita extremister. På Go Fund Me, en webbsajt där man kan donera pengar till välgörande ändamål eller små, privata projekt som är i behov av finansiellt stöd, startas en stödfond för polisen Darren Wilson. På tre dygn får de in 234 000 dollar, en bra bit över en miljon kronor, vilket också är mer än donationerna som kommit in till en liknande fond för Michael Browns anhöriga.

Kommentarsfältet på sidan måste omedelbart stängas ner, eftersom den fylls av så mycket rasism. Men en kvinna väljer i stället att motivera sin donation i en intervju med Washington Post. "It was a good killing", säger hon om Darren Wilsons dödsskjutning av den obeväpnade Brown.

Här har vi Darren Wilson som martyr för söderns vita, med fundraising-sajten som en slags digital staty.

Nu som då är det ett rop på hjälp från en grupp av vita som tror att de är i underläge, trots att de har alla samhällets befintliga maktstrukturer på sin sida.

Samma vecka som jag besöker upploppen i Ferguson dyker det upp ett video­klipp där Dan Page, en vit polis från St Louis som tillhört poliskåren i 35 år, håller ett tal inför sina kollegor.

– Jag tror på Jesus Kristus, men jag har också dödat och jag kommer att döda igen. Om du vill förbli vid liv, bör du inte möta mig, säger Dan Page.

Han fortsätter med en rasistisk svada där han betar av fördomar om en rad etniska grupper innan han rundar av med att påstå att Barack Obama är född i Kenya, och därmed inte är legitim som president.

Det anmärkningsvärda är inte att polisen Dan Page har dessa åsikter. Enstaka fall av rasistiska och fördomsfulla poliser finns överallt. Det anmärkningsvärda är att han väljer att utrycka dem offentligt, inför hundratals andra poliser som åhörare, inför videokameror och mobiltelefoner som spelar in varje ord han säger. Det innebär att han måste vara så övertygad om hur rimliga dessa åsikter är, att han inte kan föreställa sig att någon skulle kunna uppfatta dem som kontroversiella. Han känner sig så trygg med sin rasism bland kollegorna att han inte kan föreställa sig att uttalandet ska få några konsekvenser.

Det är först efter att video­klippen från hans tal når offentligheten som något händer. Dan Page blir tillfälligt uppsagd från sin tjänst. Hundratals kollegor kände redan till att han sagt detta, utan att göra något. Vad hade hänt om ingen hade filmat honom? Hur många säger sådana här saker utan att bli filmade, avslöjade? Hur många känner och tänker så här, utan att säga det högt?

I kölvattnet av den omfattande uppslutningen bakom Michael Brown och protesterna mot en rasistisk poliskår i St Louis, så skapas det också en motreaktion bland vita. Så växer den moderna främlingsfientligheten, hand i hand med den växande toleransen.