När polismännen Olle Borén och Robert Karlström sköts ihjäl av nazister i Malexander den 28 maj 1999 så var det första gången i modern tid som den breda allmänheten blev medveten om vilka metoder nazisterna var beredda att ta till i sin ”raskamp”. Inom ett halvår hann nazisterna också med ett bombattentat mot journalistparet Peter Karlsson och Katarina Larsson och mordet på den fackligt aktive Björn Söderberg.
Det var långt ifrån första gången som svenska nazister mördat, men det var första gången som nazistmiljön efteråt skulle hylla morden som en politisk handling. De kom också att använda morden i sin politiska propaganda.
Ett halvår efter polismordet skrev till exempel nazistorganisationen Info-14 i en bilaga till sin tidskrift: ”De som dog var inte familjefäder, de var inte någons barn, de var inte oskyldiga”. Det hävdades i texten att poliserna inte skulle ses som oskyldiga offer, eftersom de ”tagit på sig statens uniform för att upprätthålla dess kriminella lagar” och att den ”som ställer upp på detta ska inte erhålla någon nåd”.
Artikeln är hämtad ur tidskriften Expo #4-2019
Sverigedemokraterna ifrågasätts ofta utifrån partiets egen historia. Men har kritikerna rätt? Är partiets bakgrund viktig om vi vill förstå var det står idag? Vi dyker ned i en av den svenska samtidens mest omdiskuterade frågor. Mord, sprängningar och systematiska kartläggningar av politiska fiender. I år har det gått 20 år sedan en rad nazistiska våldsdåd drabbade Sverige. 1999 var inte första gången nazister mördade, men det var första gången som vit makt-miljön tog på sig dåden som en del av sitt raskrig.
I polisutredningar och olika beslag i samband med våldsdåden tonade en bild fram av en nazistisk miljö där flera olika celler systematiskt kartlagt politiska motståndare, minoriteter och vad de betraktade som landsförrädare. Informationen delades mellan olika nazistiska grupperingar. Att finnas med på en sådan lista kunde få dödliga konsekvenser.
Under hela 1990-talet hade grupperna radikaliserats. Det var ett decennium som redan sett en rad högerextrema och rasistiska våldsdåd passera, som lasermannens skjutningar mot personer han uppfattande som invandrare, 14-åriga John Hron och 18-årige Gerard Gbeyo som dödas av nazister och mordet på den homosexuella Peter Karlsson.
Nya nazistorganisationer hade grundats som Nationalsocialistiskt front och Vitt ariskt motstånd. Runt vit makt-musiken växte bolag och tidningar fram. Nazister terroriserade återförsäljare och tryckeri till nystartade tidningen Expo. Skivförsäljningslistorna toppades av Ultima Thule och Ny demokrati valdes in i riksdagen. Sverigedemokraternas demonstrationer, med svartklädda skinnskallar i spetsen, urartade allt som oftast i kravaller. Det var en tid när den nazistiska och rasistiska miljön mobiliserade sig och flyttade fram sina positioner.
Samtidigt hade Sverige och Europa präglats av krigets fasor i forna Jugoslavien, med folkmordet i Srebrenica, och etniska rensningar. 1999 intervenerade NATO i Kosovo och inledde bombningar. Krigen i Balkan hade lett till stora flyktingströmmar och flyktinginvandringen till Sverige hade också ökat. Det rasistiska svaret blev en våg av anlagda bränder på flyktingboenden.
En som bidrog till våldet och krigsförbrytelserna var den svenske nazisten Jackie Arklöv, som senare skulle dömas för polismorden i Malexander. 1992 reste han till Bosnien-Hercegovina där han stred som legosoldat. 2006 dömdes han för sin roll i den etniska rensningen för brott mot folkrätten.
Samhället reagerade yrvaket på den nazistiska mobiliseringen och först i slutet av 1990-talet gick samhället allt hårdare ut mot den organiserade nazismen. 1998 slog polisen till mot en nazistkonsert i Brottby och grep över 300 personer. Antifascistiska grupper mobiliserade med demonstrationer mot affärer som sålde vit makt-musik. Avslöjanden i medier försvårade för vit makt-miljön att producera och distribuera vit makt-musik – vilket var en viktig inkomstkänsla. Vit makt-miljön var pressad, men inte passiviserad – och den som miljön såg som ”fiende” riskerade att i detalj bli kartlagd.
Ett antal personer som gick under namnet NS Stockholm (NS för nationalsocialism) bedrev en kartläggning av journalistparet Peter Karlsson och Katarina Larsson, som hade gjort en rad avslöjanden om vit makt-miljön i Expo och som frilansjournalister för Aftonbladet. De hade bland annat avslöjat att ledande nazister i Svenska motståndsrörelsen (nu Nordiska motståndsrörelsen) och deras ungdomsgren Nationell ungdom gjorde värnplikt inom Försvarsmakten. De hade även gjort avslöjanden som ledde till att vit makt-miljön fick det svårare att pressa sina skivor och kartlagt gruppen NS Stockholm.
Trots att Peter Karlsson och Katarina Larsson hade skyddad identitet började de utsättas för hot från den högerextrema miljön. En måndag i slutet av juni, bara några veckor efter att polismännen Olle Borén och Robert Karlström skjutits till döds i Malexander, sprängdes journalistparets bil i Nacka. Vid bilen befann sig Peter Karlsson och hans åttaårige son. Peter Karlsson skadades allvarligt, medan sonen ådrog sig lindrigare skador.
Motivet för angreppet misstänktes tidigt ha varit en hämnd för deras bevakning och bara några dagar efter bilbomben publicerade Svenska motståndsrörelsens tidning Folktribunen en smutskastande artikel om Peter Karlsson. Ett par veckor senare följde tidningen upp med en uthängning av journalistparets identiteter och information som visade att de kartlagt paret under en längre tid.
Även i tidningen Info-14 publicerade en artikel där journalisterna hängdes ut med namn och bild. I Info-14 kopplades Malexandermorden och Nackabomben ihop som ”hämndaktioner”.
”Den nationella hedern är återupprättad då ögon för öga och tänder för tand skett.”, skrev Info-14 om Malexandermordet. Om bilbomben skrev de i samma nummer:
”Det var dock i sin egen bil tiden hann ifatt dem måndagen den 28 juni. Med ett brak stod det klart att deras ondskefulla verksamhet i hatets tjänst var avslöjad”.
Det visade sig att personer från Nationell ungdom och NS Stockholm sedan åtminstone vintern 1998 och våren -99 hade kartlagt journalistparet. Även polisen var medveten om hotbilden och erbjöd paret ett säkerhetspaket. Trots det lyckades någon eller några placera den ödesdigra bomben under bilen.
Än i dag är bilbombsattentatet i Nacka olöst. Men förundersökningen runt dådet skulle komma att påverka utredningen av mordet på Björn Söderberg.
Sommaren 1999 började den 41-årige Björn Söderberg ett sommarvikariat på Esselte Svanströms lager i Sätra som truckförare. Där blev han kollega med Robert Vesterlund.
För den med insyn i dåtidens högerextrema miljö var Robert Vesterlund ett känt namn. Han startade sin politiska bana i början av 1990-talet som ordförande för Sverigedemokraternas ungdomsförbund. 1993 var han en av tre skinnskallar som greps med en skarp handgranat, i anslutning till att Gudrun Schyman skulle hålla förstamajtal. I mitten av 1990-talet började han ge ut tidningen Info-14, först som ett organ till Stockholms Unga Nationalsocialister och efter 1997 som ett ”oberoende nyhetsorgan”.
Söderberg reagerade över att Vesterlund på arbetsplatsen spelade vit makt-musik i sin truck och bar nazistiska t-shirts. När han insåg att Vesterlund satt i det lokala Handelsanställdas styrelse bestämde han sig för att agera.
Söderberg, som var aktiv i syndikalistiska SAC, larmade till arbetsledaren och kontaktade även Handels för att larma om att de hade en ledande nazist på arbetsplatsen. Söderberg kontaktade även tidningen Arbetaren.
Robert Vesterlund tvingades lämna sitt uppdrag i den lokala fackstyrelsen och köptes även ut från sin anställning på Svanströms lager.
Den syndikalistiska nyhetstidningen Arbetaren började titta på händelsen. En vecka innan publicering av en artikel om Vesterlund beställde någon ut ett passfoto av Björn Söderberg. Den som beställde handlingarna kallade sig ”Peter Karlsson”, samma namn som journalisten som skadades i bilbomben.
Tidningen Abetaren publicerade den 17 september artikeln om Robert Vesterlunds fackliga uppdrag. Artikeln fick stor uppmärksamhet. Bara dagar efter beställdes ytterligare ett passfoto på Björn Söderberg ut till Info-14:s postbox.
En kort tid efteråt satte Säkerhetspolisen in spaning på nazisten Hampus Hellekant, vars namn återfanns i förundersökningen till Nackabomben. Bara dagar in i spaningen noterade de att Hampus Hellekant, tillsammans med nazisterna Björn Lindberg Hernlund och ytterligare en person åkt till ett område nära Björn Söderbergs bostad. Säpo visste vid tidpunkten inte varför trion befann sig där, men de noterade att två av dem lämnade bilen och var borta i cirka en kvart innan de återvände.
Vid tillfället var Björn Söderberg inte hemma. Den 12 oktober följde Säkerhetspolisen nazisttrion återigen till en plats i närheten av Björn Söderbergs hem. Säpo avbröt spaningen 20:35. Kort efteråt mördades Björn Söderberg. Han sköts ihjäl med flera skott.
Nazisttrion greps två dagar efter mordet. Pistolen som användes vid mordet hittades aldrig, men polisen kunde konstatera genom ammunitionen att Hampus Hellekant haft tillgång till vapnet. Bland annat hade Hellekant provskjutit pistolen i sin källare.
I Hampus Hellekants hem hittade polisen även passunderlag på Björn Söderberg. Även Robert Vesterlund och flera andra inom vit makt-miljön misstänktes initialt för att ha varit delaktiga i mordet. Dessa misstankar skrevs senare av. Vesterlund skulle dock senare dömas för publiceringen i Info-14 där Nackabomben och Malexandermorden hyllades.
Förundersökningen mot nazisttrion skulle avslöja hur nazistiska celler samlade in och delade information med varandra om politiska motståndare, kändisar och minoriteter. Polisen avslöjades också att trion i detalj kartlagt ett guldsmedsföretag som de planerat ett rån mot.
Hampus Hellekant och Björn Lindberg Hernlund dömdes i hovrätten för mordet på Björn Söderberg och för förberedelse till rån till elva års fängelse. Den tredje personen, som agerade chaufför, dömdes till tre år för skyddande av brottsling, grovt vapenbrott och förberedelse till rån.
Under 1990-talet var det flera aktörer inom vit makt-miljön som kartlade meningsmotståndare och som förde register över ”fiender”. I flera fall delade de informationen sinsemellan.
Nationalsocialistisk front förde register för Trollhättan och Göteborg. I Helsingborg hade partiet en så kallad säkerhetsstyrka som hette ”Skydd och säkerhet”, som också bedrev kartläggning. I Stockholm fanns en grupp som kallade sig Anti-AFA och de hade i sin tur kontakt med Info-14.
Genom beslag i Hampus Hellekants dator och genom att granska vilka han hade haft kontakt med kunde polisen nysta upp en massiv kartläggningshärva. Hellekant hade tillsammans med en man från Göteborg med kopplingar till Svenska motståndsrörelsen och en man från Höganäs i Skåne med kopplingar till ”Skydd och säkerhet” byggt upp ett massivt register med runt 1 300 namn.
Nazisterna hade registrerat personer som de uppfattade som judar och politiska motståndare. Hundratals passfoton hade beställt ut. Både journalistparet och Björn Söderberg fanns med i listorna, liksom Expos Stieg Larsson och andra som betraktades som fiender till nazisterna.
Det visade sig även att Hellekants kartläggningsgrupp fått hjälp från en anställd på Försäkringskassan med tillgång till skyddade uppgifter.
Mannen från Höganäs dömdes 2003 av hovrätten för brott mot datalagen, medan mannen från Göteborg friades. Han hade dock tidigare dömts för anstiftan till brott mot tystnadsplikten. Kontaktpersonen på Försäkringskassan dömdes 2001 för brott mot tystnadsplikten.
Det fanns under 1990-talet en mängd grupper och konstellationer som arbetade med att kartlägga politiska motståndare. I ett nummer av tidningen Werwolf från 1995 kunde till exempel läsaren ta del av såväl uthängningar som en manual för att bygga en rörbomb. I en stenciltidning utgiven av Anti-Antifa under samma tid berättar en av personer bakom organisationen att de systematiskt arbetar för att registrera motståndare. Han menar att listorna ska kunna användas vid ett kommande ”raskrig” för att kunna ”spåra upp och oskadliggöra personer”.
Historikern Heléne Lööw var en av de som fanns med på nazisternas listor. Hon hade hamnat i deras fokus på grund av sin forskning kring nazism och efter att hon agerat expertvittne i rättegången kring polismorden i Malexander och andra rättegångar mot våldsamma nazister.
– De här listorna fungerar som terrorlistor. Det är deras funktion och det har alltid handlat om att fästa uppmärksamheten på de individerna som finns i listorna. Att peka ut dem som fiender, säger hon.
Hon berättar att sådana här typer av listor över fiender existerat väldigt länge. Tidigare gavs de ut i bokform. På 1940-talet gavs skriften ”Vem är vem i folkfronten” ut med detaljerade kartläggningar av de som man såg som folkförrädare. Kartläggningar av svenska judar gavs även ut i Tyskland.
Kartläggningarna fungerade också, enligt Lööw, som en sorts kamp mellan antifascister och nazister.
– Det var som ett sorts krig där man kartlade varandra och det trappades upp på 80- och 90-talet. Även på 30- och 40-talet var det nog trångt i buskagen utanför olika politiska möten, säger hon.
1999 gick nazisterna från ord till handling. Mordet och dåden fick stor uppmärksamhet, men verksamheten att kartlägga motståndare har inte avstannat. Bland annat kartlades Expos redaktion i början av 2000-talet. Uppgifterna publicerades på Info-14:s hemsida.
Fortfarande dyker listor upp i beslag hos nazister. 2018 dömdes en ledande aktivist i Nordiska motståndsrörelsen för grovt vapenbrott efter att polisen hittat gevär och patroner i hans hem och en väska byggd för att kunna gömma, men även avfyra, ett vapen. Förutom vapnen hittade polisen en kartläggning av två lokala journalister och en lista över svenska judar.
