Fascister återvinner regelbok för radikala

Många minns scenen i Monty Pythons film Life of Brian där den lilla judiska motståndsgruppen Folkfronten för Judéen grälar om vad romarna som ockuperar Jerusalem vid tiden för Kristi – och Brians – födelse egentligen gjort judarna för gott. De kommer på ganska många saker, vilket gör dem väldigt frustrerade.

Life of Brian väckte ilska bland kristna på sin tid, men driver egentligen inte med Jesus, utan med sektmentalitet och inte minst med 70-­talsvänstern – Folkfronten för Judéen hatar utbrytargruppen Judeiska folkfronten nästan ännu mer än romarna.

Ett år senare kom den italienske författaren och litteraturvetaren Umberto Ecos bok Rosens namn. Berättelsen om en serie gåtfulla mord i ett medeltida kloster är på ett plan en satirisk berättelse om – sekterism och om 70­-talsvänstern. Den tes Eco lägger fram är att fanatiker och fundamentalister av alla sorter fruktar och avskyr humor och skrattet. I boken är de beredda att döda för att hindra att kunskapen om humorns befriande kraft sprids utanför de tjocka klostermurarna.

Det är fullt möjligt att såväl Umberto Eco som John Cleese och resten av Monty Pythongänget läst den amerikanske sociologen och aktivisten Saul D. Alinskys bok Rules for Radicals från 1971. I vart fall tar Alinsky upp såväl vikten av att inte erkänna att en överhet kan ha bidragit med någonting positivt om man försöker bekämpa den, som humorns betydelse för en rörelse som inte vill förfalla till fundamentalism.

Saul D. Alinsky föddes 1909, var
 verksam som sociolog och gjorde sig 
ett namn som organisatör av gräsrotsrörelser framför allt i afroamerikanska 
slumområden. Hans skicklighet var 
erkänd av både politiska motståndare
 som den konservative ideologen William F Buckley, och anhängare som
 collegestudenten Hillary Rodham, framtida senator och maka till president Bill Clinton. Hon skrev sitt examensarbete vid elitskolan Wellesley om Saul Alinskys metoder.

En annan politiker som skolats i Saul Alinskys organisatörstekniker är USA:s förre president Barack Obama, under sin tid som socialpolitisk aktivist i Chicago på 1980-­talet.

Då hade Saul Alinsky redan hunnit avlida av en hjärtattack, 62 år gammal. Rules for Radicals blev hans sista bok.

Alinsky värjer sig mot att ha skrivit en manual för politiska proteströrelser. Vad han åstadkommit är istället en bok som mycket osentimentalt går igenom vad som fungerar och inte, både när en organisatör försöker få människor att aktivera sig i ett område, och vad beträffar strategi och taktik i själva den politiska kampen. Saul Alinsky jämför sin bok med Machiavellis Fursten, men säger – möjligen något felaktigt sett till nyare rön om Fursten – att medan den boken skrevs som handledning för hur en härskare behåller makten, har han skrivit sin för att lära ut hur man erövrar makten från härskaren.

Alinsky tar avstånd från tanken på världsfrånvända ideologiskt "rena", och kanske till och med väpnade, rörelser. Hans poäng är att visa på hur man kan verka inom systemet för att nå resultat, och hur man kan få människor att förstå att det är mödan värt att försöka. Lärdomarna från olika projekt han varit involverad i kokar mot slutet av boken ner till tretton punkter – själva "reglerna".

Liksom exempelvis den kinesiske militärstrategen
 Sun Zis klassiker Krigskonsten från 500-­talet f.Kr., är Saul Alinskys tretton punkter neutrala – det vill säga de är tillämpliga oavsett vilken ideologi aktivisterna utgår från.

Så trots att den amerikanska högern såg Saul Alinsky som en motståndare värd att ta på högsta allvar, och trots att han passar perfekt in i en antisemitisk nidbild om den intellektuelle juden från universitetet som uppviglar afroamerikanerna i ghettot så de börjar ställa besvärliga krav, så har den radikala högen i USA på senare år tagit Rules for Radicals till sitt hjärta.

För Alinskys teser visar sig passa perfekt för även rörelser till höger som strävar efter att mobilisera människor vid sidan av de etablerade partierna i USA. Organisationer närstående den republikanska Tea Partyrörelsen började på 00-­talet 
läsa och tillämpa
 Alinsky dels för 
att hans metoder 
rent objektivt ger
 resultat, dels för 
tillfredsställelsen
 att kunna "ge liberalerna en dos av deras 
egen medicin".

I en lång och välargumenterad artikel i
 den nyligen stoppade
 nazistiska webbtidningen Daily Stormer, går 
pseudonymen "Atlantic
 Centurion" igenom
 de tretton punkternas
 relevans för alt-right­rörelsen. Samtidigt som
 hen är noga att framhålla Alinskys judiska bakgrund och skriver namnet inom tredubbla parenteser – alt­-right­symbolen för "jude" – inser "Atlantic Centurion" att det vore löjligt även för övertygade antisemiter att låta bli att använda verksamma metoder av den anledningen.

Rules for Radicals innehåller mycket nyttigt – och ideologiskt neutralt – kring hur man får människor att enas kring ett gemensamt mål och hur man knyter allianser mellan olika grupper för att nå det målet. Saul Alinsky blev så pass framgångsrik för att han fick med sig både fattiga människor i slummen och katolska kyrkan i området och fick dem att samarbeta. Det är dock inte främst de aspekterna som alt­right­rörelsen tar fasta på.

Istället är det i uppmaningarna om att göra det oväntade, att gå utanför motståndarens föreställningsvärld,
att använda sig av humor och inte minst att själv se till att aktivisterna har roligt medan de agerar politiskt, som Daily Stormers anonyme artikelförfattare hittar mest inspiration.

Men det finns naturligtvis fler beröringspunkter.
 Inte minst Saul Alinskys regel nummer 13, att fokusera
 på enskilda individer eftersom de är lättare att rå på än institutioner, framstår som mycket välbekant för den som granskar exempelvis svenska Megafonernas verksamhet, eller olika drev i sociala medier. Det är en form av provokativ, hotfull aktivism som i full styrka kan vara plågsam för offret, men ändå inte nödvändigtvis går att entydigt döma ut som kriminell.

Daily Stormers skribent lägger till ytterligare en aspekt: Genom att dreva mot enskilda judiska journalister som uttryckt kritik mot Donald Trump och att konsekvent skriva deras namn inom tredubbla parenteser – "(((Alinsky)))" – fick man människor, både judar och ickejudar, att börja använda parenteserna själva runt sina namn som ett
 slags protest. Men med bieffekterna 
att dels fler lärde
 sig vad symbolen
 betyder, och dels att
 det för människor
 med sina sympatier i alt-­right­miljön blev
 till en bekräftelse på 
att "judarna i media hatar Trump".

Även insikten som uttrycks i regel nio, att upplevd risk ofta gör mer skada än faktisk risk, är något den radikala högern lever gott på. Det är det som gör att Nordiska motståndsrörelsen kan inkassera enorm medieexponering på förväntningarna och farhågorna inför medverkan i Almedalen, och som får lokaltidningar att rapportera om att organisationens aktivister spänt upp plastband utanför redaktionens entré – fast det är det enda som inträffar.

Det brutala våldet i amerikanska Charlottesville i augusti slet masken av den så kallade alt­right­rörelsen och blottade den nakna fascismen under alla lager av ironi och "vågad" humor. Men om den nya generationen medietränade högerextremister fortsätter förvalta arvet från Saul Alinsky lika kreativt som i dag, så kommer de snart att ha omgrupperat och hittat nya vägar framåt. Och dessutom ha roligt under tiden.

Läs även: När extremhögern skaffade sig humor
 

Saul Alinskys tretton regler

1. "Styrka är inte enbart faktisk styrka, utan också den styrka motståndaren tror att man besitter."

Grundläggande ända sedan Sun Zi. När det gäller politisk aktivism innebär det att bygga upp en bild av många anhängare, stor uthållighet och förmåga att göra avtryck i opinionen.

2. "Gå aldrig utanför ditt folks begreppsramar."

Innehållet i aktioner måste gå att relatera till, både för dem som utför dem, så de känner sig säkra i sin roll, och för dem som ska nås av budskapet.

3. "När det är möjligt, gå utanför motståndarens begreppsramar."

Kombinerat med regel 2 kan det bli riktigt effektivt: Budskapet går hem hos målgruppen, intellektuellt och känslomässigt, samtidigt som motståndaren förbryllat kliar sig i huvudet – "vad MENAR de egentligen?"

4. "Få motståndaren att leva upp till sina egna regler."

Alinsky anger som exempel att översvämma en myndighet som lovat besvara alla brev, eller blockera ett bankkontor genom att många människor samtidigt låtsas vilja öppna konto. I alt-right­kontexten kan det också handla om så kallad "concern trolling", det vill säga att låtsas vara bekymrad över olika uttryckssätt och liknande man vet att vissa på den politiska motståndarsidan känner starkt kring: "Förutsatte du just vilket kön jag identifierar mig som?"

5. "Förlöjligande är det effektivaste vapnet."

Humor är ett kraftfullt vapen, exempelvis blir förbjudna skämt och karikatyrer på ledaren alltid populära i en diktatur. När en skämttecknare fängslas kan de rentav bli politiskt sprängstoff. Mest lyckat för alt-­right­rörelsen är när skämten är så pass originella och helt enkelt roliga, att de börjar spridas även bland människor som inte redan delar rörelsens åsikter.

6. "Bra taktik är taktik som är rolig att utöva."

Endast ett fåtal fanatiker orkar jobba på med aktiviteter som är heltigenom tråkiga. De brukar å andra sidan ha svårt att tänka ut vare sig originella aktioner eller skämt som andra än de själva skrattar åt. Att bryta mot regel nr 6 är ett bra sätt att implodera till en av de sekter Monty Python drev med i Life of Brian.

7. "Taktik som drar ut på tiden blir trist."

Utöver vad som redan sagts om regel nr 6 rör detta aktioner där många människor engagerats, till exempel en sittstrejk. Makthavare kan ofta vänta ut dem, och i takt med att människor faller ifrån fastnar bilden av en krympande rörelse i allmänhetens medvetande.

8. "Håll ångan uppe. Ge aldrig efter."

En ständig ström av olika slags aktioner med tydligt och enkelt budskap har potential att inte bara leda till att krav tillgodoses av motståndaren, utan även att målgruppen blir van vid och väntar sig aktivism i sin närmiljö.

9. "Upplevd risk gör oftast mer skada än den faktiska risken."

Bättre skapa oro för vad som skulle kunna hända, än att ställa konkreta ultimatum som i så fall måste fullföljas för fortsatt trovärdighet.

10. "Taktikens främsta syfte är att möjliggöra en ständig press på motståndaren."

Eller annorlunda uttryckt: Taktik som på något vis motverkar regel nr 8 bör inte användas.

11. "Om du håller fast vid något negativt tillräckligt länge kommer det att börja uppfattas som positivt."

Svartmålning kan, om den kommer från en överhet som anhängarna ogillar, vara direkt kontraproduktiv.

Är rörelsen framgångsrik kan de ladda negativa begrepp med positivt innehåll. Detta är vad alt-right­rörelsen vill göra med begrepp som rasist, sexist och antisemit – att bli kallad detta av etablissemanget blir då en bekräftelse på att man nått framgångar.

12. "Förutsättningen för en framgångsrik attack är att erbjuda ett alternativ."

Det räcker inte att vara emot saker, man måste ha en konstruktiv lösning också.

13. "Välj ut ditt mål, fokusera, polarisera."

En av de intressantaste reglerna i listan, i och med att den så lätt kan omsättas i rena trakasserier för att bryta ner en person. Ett av de mest kända fallen på senare år är det så kallade "Gamergate", där kvinnor inom datorspelsvärlden förföljdes i en massiv kampanj med starka misogyna övertoner. Gamergate planerades inte av en politisk rörelse, men aktivisterna har spelat stor roll i hur det som kallas alt­right vuxit fram och formats till vad det är i dag.

Vi känner även igen metoderna i hur svenska grupper som Megafonerna och Granskning Sverige agerar med trakasserier och hot.

Tidigare publicerat i Expo nr 3/2017

Lär dig mer

Expo Wiki

Alt-right

”The alternative right” (Alt-right) är en högerextrem politisk ideologi, rörelse och miljö som växte fram runt 2010. Alt-rightrörelsen var som starkast vid tiden för det amerikanska presidentvalet 2016. Under senare år har rörelsen tappat i betydelse. Samtidigt har dess idéer och uttryckssätt fortsatt påverkat den högerextrema miljön som helhet.

Läs mer