Mannen som uppfann ”Det tredje riket”

1923 utkom en bok av en då välkänd tysk författare. Det var Arthur Moeller van den Bruck som publicerade Det tredje riket (Das Dritte Reich). I den framlade han förslag på hur han skulle lösa den djupa kris, som han menade att Tyskland befann sig i. Föga anade han – han dog ett par år efter publiceringen – att hans litterära uppfinning skulle få stå som förebild för det som de tyska nazisterna ville skapa - ett Tredje Rike som skulle leva i tusen år.

Arthur Moeller-Bruck föddes i Solingen i Westphalen i västra Tyskland 1876. Förnamnet vittnar om faderns stora förtjusning i Arthur Schopenhauers filosofi som sonen närmast kom att hata. Släkten dominerades av officerare, byråkrater och lutheranska präster. Bruck lämnade, till sina föräldrars stora förtvivlan, tidigt gymnasiet. Förhållandena är inte helt klarlagda, en version hävdar att en tidningsartikel han skrev om Edvard Munchs konst fick skolledningen att se rött, det kan också ha rört sig om ett avhopp. Hur som helst, genom detta blev det inte möjligt för honom att påbörja några universitetsstudier.

Redan nu, som tonåring var han en outsider. Han hatade den tillgjorda och njutningsälskande borgerligheten samt den råa kapitalismen. Han önskade ett radikalt uppror, nytt friskt blod i den tyska nationen.

Efter avhoppet från skolan började Bruck ett kringflackande liv – i Leipzig åhörde han Wilhelm Wundts berömda föreläsningar om psykologi. Därefter följde en längre period i Berlin, som han strax före sin död kallade "världens fulaste stad". I berlin fanns dock en stor och gemytlig ölhall – Den svarta griskultingen (Das Schwarze Ferkel) – där flera skandinaver höll till. Han lärde över stora och många bägare känna antroposofins grundare Rudolf Steiner, Edvard Munch, lundafilosofen Ola Hansson och (med all sannolikhet) August Strindberg liksom många andra bohemiskt lagda personer.

I början av 1900-talet bytte han namn till Moeller van den Bruck. Moderns familj, av nederländsk-spansk härkomst, hette van den Bruck. Samtidigt som han blev kvitt "Arthur" tillfogades hans namn en adlig aura.

1900 utkom hans första bok Die moderne Litteratur, en 800-sidig tegelsten där han går till angrepp mot naturalism och socialrealism som han menade saknar både blod och lidelse. Texterna i dessa traditioner såg han som socialpornografi skriven för borgerligheten, som vid kaffe- och kakbordet gavs tillfälle att känna bitterljuv fasa av hur illa det kan vara för en del medmänniskor och frossa i eländet.

Vid det här laget var Bruck en fullfjädrad skribent, med imponerande kunskaper i litteratur och konst.

1902 reste han till Paris efter att ha blivit illa berörd av inkallelsen till militärtjänst, i mångas ögon såga han som en simpel "desertör". I Paris umgicks han ånyo med Edvard Munch - Munch's expressionistiska tavlor, inte minst "Skriet", speglar mycket väl det inre kaos och rådlöshet som präglade både Bruck och hans samtid. I Paris rullade de slantar han hade snabbt bort på spelborden och på billiga ölstugor. Han ska närmast ha gett intrycket av en luffare. Samtidigt ska ha närt planer på att emigrera till USA.

Men det viktigaste resultatet av åren i Paris blev hans kontakt med den ryske författaren, poeten och mystikern Dmitrij Merezjkovskij. Merezjkovskij var en stor kännare av Fjodor Dostojevskij som han såg som "andens" profet, medan Tolstoy blott hölls som "köttets" profet. Merezjkovskij är även känd som en av naziideologen Alfred Rosenbergs stora förebilder. Bruck blev närmast besatt av Dostojevskij. Han blev redaktör för den tyska översättningen av Dostojevkijs samlade verk (drygt 20 volymer på Piper, som började ges ut 1906). Denna gärning blev en stor framgång, inte minst ekonomiskt vilket gjorde att han kunde återvända till Tyskland 1907 och betala sina gäldenärer.

I Brucks förord till volymerna framgår hans starka hat av liberalism, amerikanisering, och medelmåttans upphöjande till norm. Utgivningen av Dostojevskijs samlade verk medverkade starkt till Dostojevskijvågen i Tyskland. Det är högst troligt att Bruck uppfattade sig själv som en Tysklands Dostojevskij – viljan att återupprätta ett folks självmedvetande, att åter bli stort.

I boken Den preussiska stilen (Der preußische Stil) som utkom 1915 hyllade Bruck den kamratliga gemenskap som han menar uppstår i krig. Han fick dock inte själv uppleva den. När han 1916 gick med som frivillig i kriget blev bara några månader på östfronten tillräckligt. Han klassades som "nervklen" och placerades vid ett skrivbord på det tyska Utrikesdepartementets presskontor med ansvar för att bevaka utrikespolitiken.

Moeller van den Bruck utgav 1918 De unga folkens rätt (Das Recht der jungen Völker). Här lanserade han sin version av tesen om en "Sonderweg", det vill säga en nationell särart som utstakar den unika väg som nationen har att vandra. Tysklands särart låg i att den befann sig mellan den sovjetiska och den amerikanska civilisationen, vilka båda var av lika ond natur, menade han. Uppgiften var att rädda Tyskland. Bruck upprördes över den materiella nöden, klassmotsättningarna och den svaga andliga livsgnistan. Han framträdde som en skarp social kritiker och revolutionär. Ivrigt försökte han se innehållet i en anti-reaktionär, ja en radikal konservatism. Hoppet stod till ungdomen, "de unga folken" i att hitta en tredje väg, och ta tillvara på både den västliga bildningen och de sociala framstegen i Sovjetunionen. Ja, det sista var viktigt för honom. Bruck beundrade Lenin för hans ledaregenskaper, förmåga att skapa ett nytt folk som vände historien ryggen och blickande framåt med ny teknik och en ny vital samhällsordning som väntade runt hörnet. Framtiden finns i öster kan man säga att andemeningen i Brucks resonemang var. Både tyskarna och ryssarna var "unga folk", villiga och beredda att skapa något nytt. Samtidigt kompletterar de varandra perfekt: Tyskland har teknik och kunskap, Ryssland stora slätter. Bruck kom därmed att tillhöra, ja vara med om att lansera, den så kallade nationalboljevsimen. En tro på en förenad nation utan inre (social och etnisk) splittring med en stark ledare som uttryckte det uppväckta folkets vilja och storhet.

Nationalboljevismen kan, som någon uttryckt det, ses som den konservativa revolutionens trotskister, på samma gång anhängare och motståndare till nationalsocialismen. Detta förhållande ställdes på sin spets när Bruck 1923 utgav sin mest kända bok Das dritte Reich. Själva titeln anspelar på en gammal teologisk tanke om en gyllene syntes - den kristna trefaldighetstanken. Bruck myntade alltså inte själv begreppet, men det var han som gjorde det känt, och snart även använt. En andra betydelse har begreppet i att det första riket var det Tysk-romerska riket och det andra Bismarcks skapelse av det förenade kejsardömet Tyskland från slutet av 1800-talet och som gick under efter Versailles-fördraget.

Som vanligt, spyr han, liksom hans likasinnade, sin galla över liberalismen – en grym likvidator av allt som är kultur. En annan känd kritiker av liberalismen – Karl Marx – återkommer Bruck till flera gånger. Ett exempel: "Marx avsåg att lösa det problem som massorna aldrig ställde upp, än mindre besvarade: vari ligger proletariatets ursprung?". Bruck menade att det beror på kapitalismen, men att Marx gick fel: han var ju jude och liksom sitt folk saknade han ett land att höra hemma i. Detta leder till en farlig internationalism eller kosmopolitianism som tillskrivs proletariatet. Därför förråder Marx den klass han vurmar för, han vill ju kapa banden till fädernas arv, det arv som de är inrymda i och förtjänar att få en framstående plats i, argumenterar Brucks.

Boken blev en succé och strax blev "Tredje Riket" det Tyska Nationalsocialistiska Arbetarepartiets (NSDAP) slogan för det man ville skapa. Denna slogan fyllde ett tomrum i det ganska krasst hållna partiprogrammet, den gav en andlig och helig vision, en historisk innebörd som ju visade sig fungera, ungefär på samma sätt som Blut uns Boden.

Bruck fick inte mycket tid att njuta av den oerhörda framgång han nu rönt som författare, debattör, introduktör, översättare med mera. Alkohol, droger, depressioner, extrem inåtvändhet, någon form av autism och misslyckade relationer kantade hans liv. Han slutade sitt korta liv på ett mentalsjukhus i Berlin, psykotisk och lidande av allvarliga sömnstörningar. Plågad av delirium och psykoser tog han sitt liv den 30 maj 1925 i Berlin.

Inom det som blev vänsterfraktionen i NSDAP – Ottto Röhms stormtrupper SA och Otto Strasser med bundsförvanter –blev Bruck efter sin död viktig som inspirationskälla. Moeller van den Brucks "Tredje Rike" blev som bekant namnet på en totalitär stat men de egensinnigheter i stil med hans drömmar om en tysk-rysk allians, en revolutionär rörelse, och alla hans andra originella excesser blev tabu i det förverkligade riket. Hans lärjungar och beundrare likviderades eller neutraliserades och som kronan på verket: hans skrifter förbjöds.

Moeller van den Bruck träffade faktiskt Hitler vid ett tillfälle 1922. Hitler lär ha varit förtjust, medan Bruck såg ner på den primitive proletären, den obildade och fule gaphalsen.

Bruck var mycket – poet, självförbrännare, lysande stilist och litteraturhistoriker, outsider och framför allt en drömmare. Den stora drömmen var ett nytt, vitalt Tyskland med en ny tro och gemenskap.

Efter att ha läst och begrundat Moeller van den Brucks tankar - hamnar man då "bortom vänster och höger"? En riktning som kan kallas för "den tredje", eller "framåt" – beteckningar vi möter hos dagens fascister, nationalbolsjeviker, "tredjepositionister" eller vad de nu kallat sig.

Till slut, lite om hans betydelse och efterverkningar. Bruck var en av grundarna av tankesmedjan "Juniklubben" 1919 (den upplöstes 1924) som var en central del i den så kallade konservativa revolutionen. Två av medlemmarna var Oswald Spengler och Adolf Hitler. Brucks många, och ibland disparata, tankar användes hos de så kallade ungkonservativa, den strömning som ville ha ett starkt Tyskland utan det gamla Tysklands uråldrigheter, men med mod, kraft och enighet för att på nytt bli en ledande kraft i det nya Europa mellan USA och Sovjetunionen.