Rasismen står oss dyrt

När jag växte upp som adopterad från Etiopien under 1970-talet hade vi inte rasism i Sverige. Det var väldigt praktiskt.

”Det är faktiskt inte okej att säga att något är rasistiskt. Så gör vi inte här.”

När jag, under 1980-talet, försökte prata med min vita omvärld om möten med rasistiska uttryck och påhopp möttes jag av okunskap, försvar, förminskningar och förskjutning av skuld.

”Så konstigt. Det måste ha varit du själv som gjorde något olämpligt först?”

I dag håller de flesta med om att det finns rasism i Sverige. Men fortfarande tillskrivs den helst någon annan. Någon med sämre omdöme än en själv.

”Sånt där är det bara idioter som säger. Strunta i det!”

Att vanliga, vänliga svenskar dagligen utsätter människor med utländsk bakgrund för rasism genom omedvetna och oavsiktliga rasistiska beteenden, är det färre som är medvetna om eller står ut med att kännas vid. Rasism ses hellre som ett tillfälligt undantag.

”Det var väl bara ett skämt. Har du ingen humor?”

Internationella studier från länder där begreppet ras förstås som en social konstruktion har visat att upplevelser av att möta rasism och diskriminering ökar risken för både fysisk och psykisk ohälsa hos den som utsätts. Risken ökar vid såväl grova hatbrott och våld som vid mer vardagliga uttryck för rasism, så kallade mikroaggressioner.

Återkommande kränkningar och rasistiska uttryck bildar kedjor och mönster. Successivt nöter de ner de utsattas immunförsvar och psykiska hälsa på ett förödande sätt. Denna överrisk för ohälsa kvarstår även när hänsyn tagits till andra väsentliga faktorer såsom socioekonomisk status, kön och migrationsbakgrund. Att möta rasism är tärande.

Under min utbildning till psykolog behandlades aldrig psykisk ohälsa i relation till rasism. Som om rasismen inte har konsekvenser för oss som möter den. Som om vi fortfarande inte har rasism i Sverige. Det är väldigt opraktiskt. Idag står vi med en huvudsakligen ljushyad psykoterapeutkår, som saknar forskning, utbildning och behandlingsmetoder för att möta psykiska besvär och ohälsa kopplat till rasism i Sverige.

När människor i Sverige söker vård för att hantera sina upplevelser av rasism och dess konsekvenser, för att finna motståndskraft och strategier, möter de samma okunskap, försvar, förminskningar och förskjutning av skuld som för 40–50 år sedan. Följden blir att många förlorar förtroendet för samhällets institutioner och aldrig söker hjälp igen. Andra utvecklar kroppsliga symtom och sjukdomar och när de söker sjukvård riskerar de, i högre utsträckning än infödda, att bli missbedömda och nedprioriterade.  

Rasism leder till ohälsa och ohälsa kostar både lidande och pengar. Många som rasifieras uttrycker en önskan om att träffa någon som känner till deras livsvillkor så att de slipper undervisa och förklara det mest grundläggande för sina behandlare. Men utbudet av sådan kompetens är än så länge litet. I stället hänvisas de till ideella intresseföreningar, sociala medier och frivilliga eldsjälar. 

Nog borde Sverige kunna bättre än så här? Nog ska alla ha rätt till adekvat vård – även människor som har utvecklat psykisk ohälsa till följd av rasism? Något annat är faktiskt inte okej. Det är rasistiskt. Och det spelar ingen roll om jag har humor eller ej – rasism är inget skämt. 

Krönikan har tidigare publicerats i tidskriften Expo #3 2019.