Vilken sorts parti är AFD?

Söndagen den 26 september gick tyskarna till valurnorna för att rösta på vilka som ska representera dem i Förbundsdagen, landets riksdag. En sak stod klar redan innan valet. Efter 16 år som förbundskansler skulle nu Angela Merkel ersättas. Många förutsåg att valet därmed skulle bli en kamp mellan socialdemokratiska SPD och Merkels kristdemokratiska CDU. På valdagen visade resulatet att det var en kamp som vanns av SPD.

Samtidigt bröts en annan framgångssaga. Alternativ för Tyskland, AFD, backade i valet med två procentenheter jämfört med föregående val. Men trots tappet samlade partiet ett stöd på drygt tio procent och därmed står klart att AFD är ett parti som för överskådlig framtid kommit att bli en del av den tyska politiken.

Tyskland var länge unika i europeisk politik i och med att dess högsta politiska organ länge stod utan såväl högerpolitisk som högerextrem representation. Det har AFD förändrat.

EU-skeptiker mobiliserar

ADF grundades officiellt den 6 februari 2013, men historien om partiet började redan året innan. Då samlades affärsledare, ekonomer, journalister och akademiker runt ett initiativ som syftade att skapa opinion mot den förda EU-politiken. De var kritiska till unionens och Merkels ekonomiska stöd till de då krisande euroländerna, framför allt Grekland.

Ur det initiativet växte det EU-skeptiska och euro-negativa AFD fram. Namnet var ett svar på att Merkel hävdat att det inte fanns några alternativ till den förda politiken. Men att vinna något större folkligt stöd på bara en EU-negativ linje var inte möjligt. I förbundsdagsvalet hösten 2013 lyckades inte partiet samla tillräckligt med röster för att nå femprocentsspärren.

EU-valet 2014 gick bättre. AFD fick runt sju procent och sju mandat i EU-parlamentet. Redan då var stödet för partiet som störst i delstater som tidigare var en del av Östtyskland – ett sakförhållande som fortfarande gäller.

Invandringsfrågan dominerar

Partiet är ekonomiskt liberalt, men var tidigt konservativt när det kommer till frågor om lag och ordning, familj och sexualitet. Bernd Lucke, medgrundaren och första ordföranden för partiet, framställde till exempel kärnfamiljen som hotad. Andra partirepresentanter varande för ”böglobbyn”.

Men initialt kan inte AFD beskrivas som högerpolitiskt och än mindre högerextremt. Under 2014 och den efterföljande tiden genomgår emellertid AFD en politisk metamorfos. Invandringsmotstånd och framför allt islamofobin ersätter allt mer EU-frågan. Och sedan Lucke ersattes som partiordförande i mitten av 2015 har den radikaliseringsprocessen bara fortsatt. En process som gick hand i hand med den så kallade flyktingkrisen.

Under den här tiden knyts band till antimuslimska aktörer, som Pegidarörelsen – relationer som består än i dag. AFD:s allt mer extrema syn på islam och invandring har sedan dess mötts av kritik och avståndstagande från övriga etablerade partier. Även AFD:s vänliga relation till Ryssland och Putin har ifrågasatts. Men partiets alltmer nationalistiska och främlingsfientliga riktning har stått fast.

Nazist-skandaler

I takt med att partiet grävt sig allt längre ned i den högerextrema myllan har också skandalerna poppat upp. En av partiets mest omskrivna och skandalomsusade politiker är Björn Höcke, toppnamn i delstaten Thüringen. Han har anklagats för spridande av högerextremism och användande av nazistisk retorik, som när han 2017 kallade Förintelsemonumentet i Berlin för är en skam.

Höcke är inte den enda AFD-politikern som orsakat skandal för uttalanden kopplat till nazismen. Det har handlat om uttalanden om att tyskarna borde vara lika stolta över sina soldater från första som andra världskriget till andra som försökt ta bort tabut att använda begrepp som nazisterna brukade för att motivera sin raspolitik – som völkisch-begreppet.

Det har också förekommit att företrädare för AFD haft nära kontakter med nazistiska grupper.

Utspelen och avslöjandena har orsakat såväl rubriker som högljudd kritik. Höcke hävdade å sin sida att han var missförstådd. Men samtidigt dalade stödet för partiet tillfälligt efter uttalandet och tros ha varit en bidragande orsak till minskat stöd i ett antal delstatsval det året.

Men om utlandet bidrog till minskat stöd så var den effekten kortvarig. I förbundsdagsvalet 2017 togs många på sängen när AFD gick ordentligt framåt med ett stöd på närmare 13 procent.

Interna strider

Samtidigt som AFD på många sätt varit en framgångssaga, kräftgången i senaste valet till trots, så har det också varit en berättelse om interna konflikter som avlöst varandra – ända sedan Bernd Lucke tvingades bort från sin post fram tills i dag. Oftast har stridslinjen stått mellan en mer moderat falang och en konservativ och radikal falang – än så länge har den senare oftast stått som segrare.

Samtidigt finns det exempel på när partiledningen har agerat mot sina egna. Men oftast verkar det mest vara ett spel för galleriet. Ett exempel på det är när partiledningen 2020, på riksnivå, tog att beslut att Der Flügel, Flygeln, det vill säga kretsen kring Björn Höcke, skulle läggas ned.

Utspelet kom efter att den tyska säkerhetstjänsten BFV meddelat att den övervakar delar av AFD. Övervakningen motiverades bland annat av att Der Flügel och AFD:s ungdomsförbund motarbetar den tyska konstitutionen och därmed utgör ett demokratiproblem. BFV lyfter även fram kontakter med andra högerextremister, rasism och antisemitism i sin rapport.

Samtidigt ledde uppmärksamheten från säkerhetstjänsten inte till några uteslutningar eller andra repressalier mot de utpekade.

Etablerad politisk kraft

Men trots interna slitningar och det minskade väljarstödet i årets parlamentsval, där partiet förlorade sin roll som det huvudsakliga oppositionspartiet, så är det långt i från uträknat. Partiet är fortsatt en stark kraft i östra Tyskland, i delstaterna Sachsen och Thüringen blev AFD till exempel största parti bland väljarna.

Men på nationell nivå står AFD utanför all möjlighet till inflytande. Partiet ses som paria av de övriga partierna och några diskussioner om allianser eller samarbeten förekommer inte vare sig från höger eller vänster. Samtidigt la drygt tio procent av väljarkåren sin röst på partiet, vilket visar att det lyckats bygga upp en trofast väljarskara under sina blott åtta år som det existerat.

Anders Dalsbro