Extrema dystopier

Lyssna på reportaget:

Jag har fått en hög romaner skickade till mig från Expos arkiv. Det är lite jobbigt att låta dem ligga framme i hemmet. En mig närstående nittonåring börjar intresserat glo på ett omslag som signalerar lite tonårsattraktiv MÖP-ighet och krigsromantik: titeln är Perfekt storm och omslagsfotot visar en kompassnål inställd på ”WAR”. Sedan ser nittonåringen underrubriken: ”Sverige under muslimsk attack”. Jag blir påtagligt lättad när han lägger undan boken med ett skratt.

Böckerna i högen kan sorteras under genrebeteckningen ”extremhögerdystopier”. Vi pratar alltså romaner i någon sorts framtidsmiljö, där författarna vill påvisa hur illa det kan/kommer att gå om vi inte är på alerten. Böcker som pekar ut samtidens problem och presenterar en – våldsam – konsekvens, men samtidigt är uttalad fiktion. 

Dystopin är en genre med anor. Utan att ha statistik på det vågar jag påstå att den mest bekanta och mest citerade dystopiska romanen – inte minst bland människor som inte förstått innehållet – är den frihetliga socialisten George Orwells 1984 (1949). Den skildrar som bekant ett totalitärt nazi-stalinistiskt övervakningssamhälle av samma slag som i Karin Boyes Kallocain (1940). Där har framtidsstaten genom substansen kallocain till och med fått tillgång till medborgarnas tankar.

Andra dystopiklassiker, Aldous Huxleys Du sköna nya värld (1932) och Ray Bradburys Fahrenheit 451 (1953), målar upp framtidssamhällen där myndigheterna genom substanslös underhållning har fått medborgarna att sluta tänka själva. Margret Atwoods Tjänstekvinnans berättelse (1985), som fick ett andra genombrott genom televiseringen Handmaid’s tale (2017–), mardrömmer fram ett USA där kvinnans ställning totalt har underminerats.

Den dystopiske författaren plockar upp de stämningar vederbörande ser i sin samtid, drar dem till sin yttersta spets och förstorar dem så att hotet ska tydliggöras också för läsaren. Dystopin ligger nära science fiction-genren, men ibland också satiren.

Bokhögen på mitt skrivbord omfattar sju-åtta böcker, några amerikanska, de flesta svenska, utgivna under det här millenniet, mestadels på små, egna och/eller högerextrema förlag. De svenska författarnamnen har alla gjort sig bemärkta i andra, Expo-bekanta sammanhang.

Jan Sjunnesson, känd från bland annat Samtiden och som medgrundare av Swebbtv, gav 2013 ut den engelskspråkiga Sara Sarasvati – an Indo-Swedish story. Arne Weinz, mannen bakom ”Europasviten” om den nära förestående islamistiska invasionen, är en del av Nätverket som organiserat den alternativa högerextrema bokmässan. Den Henrik Johansson som skrivit Sista steget (2004) var vid tiden för utgivningen ansiktet utåt för nazistiska Nordiska förbundet. Under de senaste åren har Johansson lämnat författarskapet och i sin yrkesroll som jurist istället bistått både Nordiska motståndsrörelsen upprepade gånger, bland annat i deras process mot Svenska Akademien, och det högerextrema projektet ”Förtalsombudsmannen” som systematiskt stämt påstådda ”vänsteraktivister” för förtal.

Arne Weinz är ambitiösast både som samtidsanalytiker och som författare. Hans Europasvit omfattar fyra ganska tjocka romaner: Perfekt storm (Global Village, 2019) följs av Landet som ingen ägde (Global Village, 2020), Skrivet i sten (Global Village, 2021) och 2034 (Global Village, 2022). De skildrar på såväl mikro- som makronivå hur svensk migrationspolitik och sionistiska medier möjliggör en muslimsk invasion med påföljande maktövertagande och kontrollsamhälle under perioden 2027–2034.

Jan Sjunnesson skrev av okänd anledning sin Sara Sarasvati – an Indo-Swedish story (Bredefeldt förlag, 2013) på engelska. Romanen utspelar sig det ödesdigra året 2020 då Sverige fått en regering bestående av bland annat Prime Minister Birgitta Ohlsson, Deputy Prime Minister Cecilia Malmström och information minister Maria Sveland. Trots att en ledande representant för ”the Sweden Democrats” blivit mördad av islamister försäkrar den kvinnodominerade regeringen att ”Islam was not a problem”. I centrum för berättelsen står den mördade politikerns indiskfödda dotter, och det är ofta genom hennes ögon tillståndet i Sverige uppfattas: ”Somehow she had always thought Sweden was a safe place and India not. Now she feels nowhere is safe.”

Henrik Johanssons Sista steget (Nordpocket, 2004) är en spänningsroman om hur det nationalistiska kommandot Befrielsefronten tar lagen i egna händer och hur en ung tänkande man från underrättelsetjänsten infiltrerar dem. Den unge mannen blir, i takt med att han ser resultatet av det svenska blundandet för mörkhyades kriminalitet, alltmer övertygad om att det Befrielsefronten gör är nödvändigt. Om han inte håller med så visar han i alla fall full förståelse: ”Mördare, rånare, barnmisshandlare och våldtäktsmän sköts ihjäl efter att Befrielsefronten läst upp deras domar. Det var inget som han kunde förhindra, och i ärlighetens namn inget han låg sömnlös över om nätterna heller”.

Lyssna på Studio Expo:

De tre författarna Weinz, Sjunnesson och Johansson är rörande överens om att Det Stora Hotet är massinvandring och muslimsk dominans, medan Det Stora Hindret är svenska mediers mörkande av Sanningen och svenska ”soctanters” eviga förståelse för brutaliteten. Det är också lätt, om än inte nödvändigtvis rätt, att tolka Den Stora Lösningen som beväpnat motstånd. Hos alla tre författarna måste hjältarna – enskilda medborgare liksom de få rättänkarna inom det svenska försvaret – ta till vapen för att försvara den västerländska demokratin/svenska folkstammen.

För att få sina visioner att framstå som trovärdiga anknyter författarna gärna till faktiska händelser. Jan Sjunnesson avslutar sin Sara Sarasvati (2013) med en lista över ”islamist terrorist attacks and plots” perioden 2000-2020, där verklighetens 11 september-attack och morden på Pim Fortuyn och Theo van Gogh sömlöst blandas med blickar i spåkulan. Sjunnesson förutspår bland annat att Lars Vilks kommer att bli ”assassinated” 2016, att USA utsätts för en ”nuclear attack” 2017 och att det indiska parlamentet ska attackeras 2018. Här och var i romantexten skjuter han rentav in fotnoter med hänvisningar till faktiska akademiska artiklar.

Arne Weinz skriver i Perfekt storm (2019) om hur strömningar i nutiden ger konsekvenser i hans frammanade framtid: ”2012 tog asylinvandringen från MENA-länderna (Middle East North Africa) fart på allvar, utan att politikerna vidtog några andra åtgärder än att bjuda in ännu fler, eftersom de då fick chansen att positionera sig som stora humanister”. Utifrån denna, för all del diskutabla, analys av reella skeenden ser han sedan några år fram i tiden:

”Sommaren 2026 överraskades den handlingsförlamade regeringen av att flyktingbåtarna från MENA plötsligt började sätta kurs direkt mot Sverige. Väl där lade de till på alla möjliga ställen längs Västkusten. Båtarna kördes rakt upp på stränderna där de lämnades åt sitt öde, medan de landstigande flyktingarna togs emot av sina muslimska bröder som oftast dumpade busslasterna av nyanlända utanför närmaste Migrationsverkskontor”.

Samtidigt kan man påstå att realismen i böckerna är medvetet relativ. Arne Weinz låter de lätt maskerade sossepolitikerna ”Morgan Olofsson” och ”Mona Wahlbin” ha en aktiv roll i sin handling. På så vis pekar han inte ut någon, samtidigt som han onekligen pekar ut någon. I 2034 leder en pålitlig hjältefigur vid namn Tobbe Larsson det väpnade motståndet mot de attackerande Globalisterna – verklighetens Tobbe Larsson är det pseudonym som en av frontfigurerna för Nätverket använder, samma krets som Weinz rör sig i.

Det skönlitterära greppet gör alla slags påståenden möjliga. Henrik Johansson kan låta den avdankade ståuppkomikern Ali Ben – troligen främst inspirerad av den nu närmast bortglömde Lasse Lindroth/Ali Hussein – fejka mordförsök på sig själv för att bli en antirasistisk martyr. Det har inte hänt i verkligheten, men en läsare kan ändå styrkas i sin verklighetsuppfattning: ”Det är inte sant, men för jävligt ändå!”

Just i skildringarna av några nämnda figurer – politikerna och ståuppkomikern – finns en antydan till satirisk frejdighet och svart ironi. Annars utmärks författarna Weinz, Johansson och Sjunnesson av en påtaglig brist på humor. Att läsa texterna som en sorts absurda allegorier eller ögonglimtiga överdrifter är svårt. Allt tyder på att författarna tänker sig att detta är något som kan hända, som rentav redan börjat hända, att det bara är en tidsfråga innan fiktionen åtminstone ungefärligen blir verklighet.

När högerdystopikerna siar i kaffesumpen står den fria världen oundvikligen inför en väpnad konflikt mellan etniciteter: folkmiliser hos Johansson, gerillagrupper hos Weinz, enskilda vigilantes hos Sjunnesson. Någonstans verkar den tanken också kittla författarna. Det är nog ingen överdriven tanke att den också förväntas kittla läsarna.

Att läsa de här romanerna är, för en ljumliberal snöflinga som undertecknad, som att vara Alice på besök i Spegellandet. Verklighetsbeskrivningen är marinerad i konspiratoriska idéer om Bilderberggrupper, folkutbyten, globalism och judemedier. Jag känner igen konturerna av det som beskrivs, men analysen av innehållet är hela tiden in-och-utvänd. Som de där bilderna på klänningar som delas på sociala medier: där jag ser blått ser Henrik Johansson i Sista steget gult. Där jag ser nazistiska medborgargarden som ett samhällshot ser han dem som en ofrånkomlig konsekvens av den rådande samhällsutvecklingen.

Samma sak med Arne Weinz: han skildrar i sin Europasvit en framtid där riksordningsrådet Björn Väster leder jakten på landsförrädare och med det så kallade Edkrävartåget tvingar muslimer att avsäga sig sin tro. För mig är det ett skräckscenario, men som Weinz lägger fram det så är det, om inte önskvärt, så i alla fall nödvändigt. I hans värld är det ”makthungriga muslimer på marsch” som är Hotet. Alla krafter som försöker hindra det – även de ryska styrkor som ingriper i det eskalerande kriget – måste tolkas som positiva.

Frågan är nu: hur är de här böckerna tänkta att läsas? Att författarna vill presentera sin världsbild är uppenbart – men vill de också inspirera? Överallt i böckerna tvingas de som genomskådat fulmedias lögner att bilda kommandogrupper och gerillagarden och försvara den västerländska livsstilen med skjutvapen. Att böckerna vänder sig till en krets som vill och kommer att få sin världsbild bekräftad är knappast kontroversiellt att påstå. Men kan man hävda att detta är böcker som inte bara vill upplysa – utan också uppvigla?

 I min bokhög finns ett exempel på en högerdystopi som bevisligen har haft indirekt inverkan på en terrorattack: pseudonymen Andrew Macdonalds Turners dagböcker (skriven 1978, på svenska, Logik förlag 2009). Bakom pseudonymen dolde sig en William Luther Pierce, ledare för den vita separatistorganisationen National Alliance. Romanens hjälte Earl Turner bekämpar den judiska världskonspiration som strävar efter ett multikulturellt samhälle, genom effektiv gerillakrigföring som leder till ett nytt amerikanskt inbördeskrig.

När Timothy McVeigh förhördes efter sitt högerkonspiratoriskt motiverade bombdåd i Oklahoma City 1995, nämnde han Turners dagböcker som en inspirationskälla. Efter McVeighs uttalande fick den tidigare ytterst perifera boken också en renässans, vilket ledde till nytryckningar och översättningar.

Med tanke på författaren Pierces egen förankring i vit makt-rörelsen ligger det nära till hands att läsa Turners dagböcker som ett skruvat debattinlägg snarare än som en kittlande skräckfantasi. Timothy McVeigh valde uppenbarligen att ta bokens konspiratoriska verklighetsbild på dödligt allvar.

Någonstans kan man väl också förutsätta att författare som Weinz, Sjunnesson och Johansson har skrivit sina romaner med förhoppningen att påverka sina läsare. Samtidigt ska vi nog vara försiktiga med att beskylla de här fiktiva verken för något som de faktiskt inte uttalar. Som bekant sade sig John Hinckley vara påverkad av filmen Taxi Driver (1978) när han 1981 utförde ett mordförsök på president Ronald Reagan, liksom Mark Chapman hävdade att han inspirerats till att mörda John Lennon genom J.D. Salingers roman Räddaren i nöden (1951). Kan en enda konstnär lastas för vad människor med förvriden verklighetsuppfattning har utfört efter att ha tagit del av deras verk?

Varje författare har sina bevekelsegrunder och sällan bara en enskild anledning att skriva sina berättelser. Att Weinz, Sjunnesson och Johansson – liksom Andrew Macdonald på sin tid – har ett ärende råder det inget tvivel om. De vill förklara, upplysa, skrämma, mana till eftertanke. Någonstans vill de också skapa underhållning, kanske inte för underhållningens egen skull utan mer som det smaskiga äppelmoset runt den nödvändiga medicinen.

Det är nog inte heller ett övermaga påstående att de också vill visa att det alls existerar intellektualism – eller motsvarande – inom deras högerkonspiratoriska fält. I synnerhet Weinz ger stort utrymme för teoretiska resonemang, ideologiska diskussioner och historiska tillbakablickar, allt på en hyfsat välformulerad prosa.

Författarna kan – och kommer troligen – att hävda att de ägnar sig åt litteratur, lika mycket som en Jan Guillou eller någon annan som använder skönlitterära plattformar för politisk diskussion. För egen del får jag känslan av att romanformen är en fasad, bakom vilken författarna kan sitta och hundvissla för fulla muggar.

Det är ingen omöjlig tanke att någon dårfink därute får för sig att läsa dessa extremhögerdystopier som bruksanvisningar. Samtidigt går det inte att tillskriva upphovsmännen den uttryckliga ambitionen att hetsa till våld. Eventuella framtida nationalistiska medborgargarden eller antimuslimska gerillatrupper kan vi inte skylla på Weinz och Johansson. Weinz och Johansson, å andra sidan, har inför ett sådant scenario alla möjligheter att säga ”vad var det vi sa?”