Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Ofta handlar diskussionen om SD:s trovärdighet och legitimitet om partiets historia och deras relation till den. SD:s historia är intressant men problemet med att begränsa sig till det perspektivet är att det missar det mest väsentliga – Sverigedemokraternas samtida kopplingar till extremhögern.

Sverigedemokraterna är i dag längre ifrån att vara ett rumsrent parti, sett till partiets relation till extremhögern, än de var för sju år sedan. Ändå är det nu de släpps in i värmen. De senaste årens utveckling visar att partiet varken är motiverade eller tror sig behöva bryta med högerextremismen i de egna leden. Genom ställningstaganden och utspel har partiet på sistone gått i motsatt riktning.

Högerextremism och högerpopulism i Sverigedemokraterna

Under 1980- och 90-talet kunde SD utan svårighet betecknas som ett högerextremt parti. Partiets sammanflätade relation till den nazistiska rörelsen var uppenbar vid partiets demonstrationer under 90-talet. Dess första partiledare Anders Klarström talade öppet om ”ZOG”, en förkortning inom efterkrigstidens nazism för den judiska världskonspirationen, och var öppen med ambitionen att samla även den nazistiska rörelsen under SD:s paraply ”i kampen mot folkförräderiet”.

Efter partisplittringen kring millennieskiftet blev det Nationaldemokraterna, ND, som tog över rollen som det högerextrema partiet sammanflätat med vit makt-miljön. SD började tala alltmer om en ”öppen svenskhet”, i kontrast till den etniskt- och rasmässigt baserade nationalismen i vit makt-miljön. Den så kallade counterjihadrörelsens fientlighet mot muslimer tog istället allt mer plats i partiets retorik.

SD modellerar sig efter framgångsrika högerpopulistiska partier i våra grannländer och i övriga Europa och under sin väg mot riksdagen absorberade partiet olika lokala populistpartier, inte minst i Skåne. Dagens SD är en produkt av mötet mellan den övervintrade högerextremismen och högerpopulismen.

Offensivt renhållningsarbete skapade förändring

Men partier kan förändras. 2012 skrev partiledaren Jimmie Åkesson i ett brev till sina partikamrater: ”Från och med nu råder nolltolerans och arbetet med att städa upp i leden ges högsta prioritet”.

Från 2013 och ett par år framåt genomförde Sverigedemokraterna också vad som kan beskrivas som ett mer offensivt renhållningsarbete. Trots att det inte tillämpades konsekvent och ibland användes som ett maktmedel från ledningen så sändes ändå en signal: Det partiet identifierade som rasism och extremism var inte välkommet.

Mattias Karlsson, som brukar beskrivas som SD:s ideolog, anklagade den bland sverigedemokrater populära högerextrema sajten Fria tider för att vara styrd av ”neofascistiska krafter” som försöker ”normalisera icke-demokratisk radikalkonservatism och antisemitism”.

Partisekreteteraren Björn Söder skickade ut ett skarpt formulerat mejl till partiets medlemmar där de uppmanades att se över hur de agerar sig i sociala medier.

”Att ’gilla’ något på Facebook är, oavsett hur man själv ser på det, att beteckna som ett ställningstagande”, skrev Björn Söder och varnade för delande av artiklar från sajter med koppling till extremism.

”Vid tveksamma fall bör man alltid markera på avstånd om man nödvändigtvis måste länka till just den källan. I allmänhet rekommenderar vi att man alltid länkar till ursprungskällan som ofta återfinns hos den etablerade pressen.”, skrev Björn Söder.

I ett uppmärksammat brev till Expos VD Daniel Poohl i december 2013 skrev Mattias Karlsson:

”Jag har föresatt mig att försöka göra vad jag kan för att avslöja och belysa deras [identitärerna, reds anm] radikalism och dra upp en tydlig konfliktyta och rågång mellan SD och dem.”

2015 uteslöts Gustav Kasselstrand och William Hahne och partiet klippte bandet med ungdomsförbundet efter en fyra år lång strid. Ibland beskrivs konflikten som enbart en falangstrid där ett självständigt ungdomsförbund hotade makten för SD:s ledning. Det var det. Men det var också en ideologisk strid, kopplad till den rågång mot extremism som SD:s ledning vid tidpunkten ville etablera.

Under denna period kunde upprensningen i partiet motiveras av viljan att släppas in i värmen av potentiella samarbetspartners. Ambitionen var att inta positionen som ett konservativt parti under Allians-åren när de borgerliga partierna framför allt hade en liberal prägel och den konservativa etiketten bedömdes som ”ledig”.

Utspelen, uteslutningarna och framför allt de stundtals mycket tydliga signalerna från ledande Sverigedemokrater ökade avståndet till extremhögern. 

I dag ser läget annorlunda ut.

M, KD och L har, i stället för att ställa krav på en skarp och tydlig gränsdragning mot högerextremismen, slagit fast att Sverigedemokraterna förändrats och nu är ett rumsrent parti. Paradoxalt nog påstås SD ha blivit mer rumsrena just under den period då rågången mot högerextremism monterats ned.

Richard Jomshof och Jimmie Åkesson
Partisekreteraren Richard Jomshof tar i dag inte ställning mot att partiet bjuder in högerextrema gästföreläsare och partiledaren Jimmie Åkesson hyllade 2020 samma alternativmedier som tidigare varit uteslutningsgrundande. Foto: Kollage/Expo

Janouch-gate senaste exemplet på den slopade nolltoleransen

SD har i dag, ett decennium efter partiets utfästelser om att dra en gräns mot högerextremism, en betydligt mer tillåtande inställning till högerextremism än då.

Under 2020 såg vi hur Jimmie Åkesson, utan att göra någon distinktion, hyllade de så kallade alternativmedier (där extremhögern dominerar) som partiet tidigare hållit ett säkerhetsavstånd till. Högerextremisrer välkomnade Åkessons tilltag och tolkade den som ett slut på partiets gränsdragningar. Samma år kunde vi se hur Björn Söder, som tidigare till och med beskrivit en gillamarkering av högerextrema medier som uteslutningsgrundade, nu medverkar i dessa kanalers studiosamtal och partiets officiella twitter-konto delar inlägg från dem.

De senaste åren har vi också sett flera fall där sverigedemokrater uppmärksammas för tydliga kopplingar till extremhögern men trots detta har kunnat sitta kvar. 

Film: Vem röstar på Sverigedemokraterna?

 

För några veckor sedan kunde Expo berätta att SD i Tranås ställde in en föreläsning med den högerextrema profilen Katerina Janouch efter att ha stämt av högre upp i partiet.

– Jag har pratat med personer högre upp i partiet, och pressavdelningen, och de kom fram till att det inte var lämpligt och jag håller med. Jag vill inte göra något som skadar partiet, berättade Björn Forsell, ordförande för SD Jönköping län för Expo, och tillade att han är tacksam att det här kom fram innan föreläsningen hunnit äga rum.

Janouch är en av grundarna till föreningen Education4Future som bland annat saluför Ahmed Ramis antisemitiska litteratur och arrangerar föreläsningar med internationellt kända nazister och rasideologer. Education4Future är en del av den högerextrema grupperingen Nätverket, som är sprunget ur det nedlagda partiet Nationaldemokraterna – ett parti SD i början av 00-talet stämplade som kryptonazistiskt.

Janouch tillhör dessutom de röster inom extremhögern som framfört extrema budskap under coronapandemin. I ett inlägg på Twitter delade hon i början av januari 2022 en film som presenterades som en instruktion för hur man genomför revolution. Filmen delades med en formulering som insinuerade att den svenska regeringen var illegitim och bör störtas: ”Utmärkt sammanfattat hur man får tyranner på fall. Alla bör se och dela”.

Partiets initiala försiktighet och försök att skademinimera höll inte speciellt länge. Bara en vecka efter att föreläsningen ställdes in bjöds hon nämligen åter in av SD, denna gång partiföreningen i Jönköpings kommun. Detta trots sin framträdande roll i Education4Future och det så kallade Nätverket. SD:s återinbjudan kom efter ett rejält tryck från högerextrema medieplattformar och Janouchs nätsvans. SD:s partisekreterare, som först hade pressat lokalavdelningen att ställa in, förklarade för sajten Samnytt att ”vare sig jag eller pressavdelningen har förbjudit någon föreläsning”. Istället menade Richard Jomshof att lokalavdelningen ”brustit i sin planering på flera olika plan”.

Den sverigedemokratiska rörelsen och extremhögern finns i samma landskap. Man konsumerar samma medier. Är med i samma grupper i sociala medier. Samhället betraktas ur samma populistiska lins med en ”korrupt elit” som förrått ”folket”. Denna närhet mellan den sverigedemokratiska rörelsen och extremhögern gör att ett ständigt och aktivt renhållningsarbete behövs för att skapa och behålla ett avstånd mellan partiet och extremhögern. SD:s ledning vet detta men i stället för att stämma i bäcken sänder de nu helt andra signaler. SD väljer att vara ett parti med kopplingar till extremhögern. Och som det ser ut nu står det inte i vägen för ett regeringssamarbete.

Jonathan Leman är researcher och utbildare på Expo.