Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Det var en sen kväll den 12 maj. Vid Medelhavskusten utanför Catania, en stad på östra Sicilien, lade en mindre sportbåt med öppet fördäck ut från hamnen. I sittbrunnen, en handfull förväntansfulla och nervösa aktivister. Gruppen hade som mål att stoppa NGO-fartyget Aquarius. Hela aktionen livestreamades. En kvinna tittade in i kameran och sa: "Om politikerna inte stoppar båtarna, så kommer vi att stoppa båtarna."


När de var tillräckligt nära Aquarius tände de röda rökfacklor och vecklade ut en banderoll. I ett försök att stoppa fartyget styrde gruppen in sin båt framför Aquarius. En David och Goliat-kamp som kvinnan i båten uttryckte det. Det hela var snabbt över. Den italienska kustbevakningen stoppade protesten efter några minuter. Aktivisterna greps, men släpptes tämligen omgående. 


Händelseförloppet var som hämtat ur en Greenpeace-manual över civil olydnad och direkt aktion, i syfte att rikta strålkastarna mot dolda miljöbrott. Men den här aktionen var istället ett samarbete mellan franska, italienska, tyska och österrikiska högerextremister. Kvinnan som filmade var den kanadensiska "medborgarjournalisten" Lauren Southern. 
Syftet uppgavs vara att hindra frivilligorganisationen SOS Mediterranee och dess fartyg Aquarius från att sätta kurs mot den libyska kusten för att på plats kunna rädda migranter i sjönöd och föra dem till Europa. 



Aktionen misslyckades, men skapade rubriker. Dagen efter händelsen i Catania lade Lauren Southern ut en ny video på sin Youtube-kanal där det visade sig att aktionen framför allt varit ett sätt att skapa uppmärksamhet för ett kommande projekt som de ville samla in pengar till. 


Martin Sellner är talesperson för projektet. Han är även en av grundarna och ledarfigurerna i den rasistiska organisationen Identitäre Bewegung Österreich. För Lauren Southern berättade han om fortsättningen: 


"Vi tänker organisera ett identitärt räddnings­­uppdrag för Europas framtid. Vi vill skydda våra gränser och vår kust."

Det Martin Sellner pratade om, men inte specifikt nämnde vid tillfället, var Defend Europe. Ett då nystartat samarbetsprojekt mellan aktivister från flera identitära så kallade Lambdagrupper i Europa. Inom en närliggande framtid skulle Sellner och andra identitära aktivister kliva ombord på ett hyrt fartyg och ge sig ut på Medelhavet i ett försök att hindra NGO:s räddningsbåtar från att hjälpa utsatta migranter att ta sig till Europa. Ett högerextremt projekt som kantats av såväl motstånd som problem med lokala myndigheter. 


Defend Europe uppgav att de skulle med fartyget ta sig till Libyens kust, för att på plats dokumentera frivilligorganisationernas arbete i området och "avslöja deras samarbeten med människosmugglare". De planerade även att sänka övergivna båtar som använts för att frakta "illegala migranter". Om någon skickade ut ett SOS-anrop så var beskedet att de skulle hjälpa till, men sedan föra flyktingarna tillbaka till Nordafrika. I ett tidigt skede i projektet uppgavs även, enligt brittiska Hope not Hate, att de planerade att hindra frivilligorganisationernas hjälpbåtar från att ta sig till libyska kusten. Senare ville inte Defend Europe kännas vid det uttalandet –  aktionen i Catania till trots. 



Bakom Defend Europe står såvitt känt fyra identitära ungdomsorganisationer: franska Génération identitaire, italienska Generazione Identitaria samt österrikiska och tyska Identitäre Bewegung. De har samtliga utmärkt sig för sina aktioner, ofta islamofobiska och med paroller om att stoppa invandringen. 

 

Identitära rörelsen

De ideologiska rötterna står att finna i den franska Nya högern (Nouvelle Droite) och tankesmedjan GRECE, som bildades i slutet av 1960-talet.

Viktiga teoretiker är bland annat Alain de Benoist och Guillaume Faye. En nutida aktivist som påverkat miljön är österrikaren Markus Willinger. Inspiration har även delvis hämtats från vänsterteoretiker som den italienska kommunisten Antonio Gramsci.

Den identitära rörelsen är inte enhetlig utan består av en uppsjö organisationer, bloggar, webbportaler och förlag. De allra flesta jobbar utomparlamentariskt, franska Bloc Identitaire är ett undantag.

I Sverige bildades 2004 Nordiska förbundet i den andan. I dag representeras identitarismen i Sverige av förlag som Arktos, bloggportalen och tankesmedjan Motpol, wikibaserade uppslagsverket Metapedia, det återkommande evenemanget Identitär idé och det nystartade projektet Nordisk alternativhöger.

Den identitära rörelsen grundades i början av 2000-talet och har gjort sig ökänd genom provokativa och spektakulära aktioner. Och det är framför allt de medieinriktade arbetsmetoderna som skiljer dem från andra högerextrema grenar. När det kommer till rasismen och den övriga ideologin så är det tydligt att det är i den politiska miljön de hör hemma. 


Redan innan sommarens kampanj drog igång var Defend Europe ett slagord inom rörelsen. Europa och Västvärlden håller på att gå under – vita är snart i minoritet i sina egna länder, menar man. Migrationen och påstådd islamisering anses vara två problem, som man vill stoppa vid Europas gräns.


Ett centralt begrepp inom den identitära miljön är metapolitik. Målet är att i grunden påverka idéer, attityder och värderingar i samhället för att på sikt förflytta den politiska spelplanen i önskad riktning, och därigenom skapa möjlighet till en större politisk förändring. Skapande av opinion sker utanför den konventionella politiska och ekonomiska scenen. Det som eftersträvas är den kulturella makten. Det metapolitiska tankegodset är hämtat från 1960-talets franska Nya höger. En av de ledande identitärerna är svensken Daniel Friberg. Han beskriver i sin bok Högern kommer tillbaka – Handbok för den äkta oppositionen från 2015 metapolitik på följande sätt:


"Metapolitik handlar helt enkelt om att påverka och forma människors tankar, deras världsbild, deras begrepp. Först när det metapolitiska arbetet rönt framgång och befolkningen känner behov av skifte som en självklar nödvändighet börjar den politiska makten – som då lösgjorts från allmänhetens konsensus – att vackla, för att slutligen falla …"

Det är i det sammanhanget vi ska förstå Defend Europe. 



Efter aktionen i Catania fortsatte Defend Europe att planera för sin avfärd. Exakt hur är inte närmare känt. Klart är att kampanjen några dagar senare offentliggjorde sin webbplats och startade sin crowdfunding. 


Nästa livstecken kommer den 3  juni, då Defend Europe tillkännager att de ska besöka olika italienska städer för att informera om sitt projekt. Så sker också vid åtminstone fem tillfällen. Strax därpå kommer ett besked på Youtube: "Vi har pengarna, vi har en besättning och vi har ett uppdrag". Men fortfarande saknade gruppen ett fartyg.


En dryg vecka senare meddelade Martin Sellner att de drabbats av ett bakslag. Paypal hade frusit deras insamlingskonto. Något de senare skulle komma att lösa på annat sätt. Men Martin Sellner hade samtidigt något annat att berätta:


"Defend Europe har hittat en kille som är villig att hyra ut ett fartyg till oss."

Först den 26 juni verkar allt pappersarbete ha varit avklarat, och Defend Europe hade ett fartyg som kunde ta dem till Libyens kust. Några dagar senare avslöjade brittiska Hope not Hate att fartyget de hyrt var finsktillverkade C-Star, som seglar under mongolisk flagg. 


Bakom företaget Maritime Global Services Ltd, som äger C-Star, finns en svensk affärsman. Tomas Egerström flyttade i början av 2000-talet till Storbritannien efter att han dömts för ekonomiska brott i Sverige. Han menar att det varit en ren affärsuppgörelse och att han i sådana sammanhang inte tar i beaktande vilka åsikter en kund har. 


– Min första fråga är inte hur de röstade i Brexit, vilken religion de har eller ögonfärg. Det är samma behandling för alla. Så länge arbetet som ska utföras är lagligt och korrekt så får de chartra en båt. 


Han säger att han har fullt förtroende för att hans besättning inte skulle göra något som bryter mot några lagar och påpekar att aktivisterna inte är sjömän eller ingår i besättningen. 


– Besättningen är min, det är en helt vanlig besättning, som jobbar på min båt och andra. De gör ett jättebra jobb och de följer de internationella regler som finns. 



I fokus för Defend Europe står de människor som flyr till Europa. UNHCR:s statistik visar att 65,6 miljoner människor var på flykt i slutet av 2016. Det motsvarar var 113:e person i världen – fler än någonsin. Flest människor flyr från Syrien, Afghanistan och Irak. Ungefär hälften av alla flyktingar är barn. Många av dem kommer ensamma. De allra flesta är internflyktingar, varav många befinner sig i Colombia, Syrien och Irak. 


I ett försök att ta sig till Europa har sedan 2015 mer än en miljon människor korsat Medelhavet. Bara under 2017 uppskattas fler än 2 400 människor omkommit eller försvunnit under den osäkra resan (UNHCR, 18/8). Det är dessa människor som frivilligorganisationer försöker hjälpa, och det är dessa hjälpinsatser Defend Europe vill stoppa med hjälp av C-Star. 



C-Stars färd mot Medelhavet började i den lilla östafrikanska staten Djibouti. Vägen från Röda havet till Medelhavet går via Suezkanalen, och där fastnar C-Star mellan den 19 och den 20 juni. Egyptiska myndigheter hade fått in anmälningar gällande båten och den genomsöks under närmare tolv timmar. Fartyget tillåts efter en tid fortsätta. 

 

Svenskt stöd

Defend Europe har uppmärksammats av svenska organisationer och alternativmedier. "Politikerna har svikit oss sedan länge. Nu tar nationella saken i egna händer för att stoppa invasionen av Europa." menar till exempel redaktionen bakom Motgift.

Även nazistiska Nordiska motståndsrörelsen har uppmärksammat båtprojektet, liksom exempelvis Nya Tider och den till Sverigedemokraterna närstående sajten Avpixlat.

Samtidigt befann sig aktivisterna från Defend Europe i Catania på östra Sicilien, där de väntade på att C-Star skulle anlända. På plats var även Lauren Southern och hennes kollega Brittany Pettibone. Den senare är en amerikansk youtuber som använder sociala medier för att sprida högerextrema idéer. Ingen av dem hade för avsikt att följa med på båten, men de var viktiga för att sprida propagandan runt projektet. 


Intentionen att sjösätta Defend Europe-projektet i Catania misslyckas. Protester från NGO:s, antirasister, politiker och lokala myndigheter tvingar fram en planförändring. Det beslutas att aktivisterna ska möta upp C-Star på Cypern. Men problemen för C-Star och aktivisterna i Defend Europe skulle komma att fortsätta. 


I hamnstaden Famagusta, på den av Turkiet ockuperade norra delen av Cypern, tvingar den 17 juli polis besättningen på C-Star att gå i land – en av dem är Tomas Egerström, som efter den händelsen verkar lämna fartyget helt. De misstänks för "människosmuggling" då ett 20-tal av besättningen från Sri Lanka tros ha förfalskade dokument. 


Tomas Egerström avfärdar det hela. Han säger att det var kadetter, trainees, som egentligen skulle ha hoppat av i Suez, men att förseningen gjorde att de ändrade sina planer till Famagusta. Han hävdar att det var det visum som krävdes för att byta plan i Turkiet som var problemet. Men historien var inte slut där. 


15 lankeser tar flyget hem till Sri Lanka. Fem av dem valde att stanna och söka asyl. Egerström menar att de väljer att göra så efter att de övertalats av företrädare för NGO:s, med löften om pengar, bidrag och utbildning. Det är samma förklaring som de högerextrema aktivisterna ger. 


Människorättsaktivister på plats på Cypern menar å sin sida att det handlade om "människosmuggling". De hade kontakt med lankeserna på flygplatsen. Faika Pasa, en lokal människorättsaktivist, säger till The Guardian att besättningen berättade för henne att de betalt 10 000 euro till människosmugglare för att C-Star skulle ta dem till Italien. 



Bakslagen till trots kliver de högerextrema aktivisterna den 29 juli ombord på båten. Färden mot den libyska kusten börjar. Ett återkommande problem ända sedan Suezkanalen har varit att ingen vill sälja bränsle till det ökända fartyget, vilket tvingar dem att betala överpriser, förmodligen svart. En dryg vecka senare fastnar C-Star igen, den här gången utanför Tunisien. Fackligt anslutna fiskare blockerade fartygets möjlighet att ta sig in till hamnen. "Släpp inte in rasisterna" var fiskarnas paroll. 

 

Brittiskt motstånd

Den brittiska kampanjorganisationen Hope not Hate har följt och rapporterat om Defend Europe-projektet. De har även aktivt försökt försvåra för högerextremisternas möjligheter att lyckas med sin aktion, ekonomiskt och organisatoriskt.

Hope not Hate har publicerat riktlinjer för hur frivilligorganisationer som stöter på Defend Europe till havs kan agera, samt upplyst om vad internationella lagar, regler och konventioner säger om detta.

Den 11 augusti meddelas Defend Europe att de fått tekniska problem. Ett av de NGO-fartyg som Defend Europe säger sig vilja stoppa erbjuder sin hjälp. Besättningen på C-Star löser dock problemet – noga med att poängtera att de inte behövde någon hjälp utifrån. Dagen efter går ett meddelande ut om att Defend Europe nått den libyska kusten och SAR-området (Search and Rescue ­ Sjöräddningsregion). 


"Trots alla lögner, att C-star är utanför den libyska kusten redan är en seger. Det är din seger. Varje mil vi avverkat är tack vare stöd och donationer från dig. David har slagit Goliat", säger den italienska aktivisten Lorenzo Fiato från båtdäck i en av mängden av propagandafilmer som Defend Europe-teamet lagt ut på sociala medier. 


Enligt egen utsago har de på plats viss kontakt med den libyska kustbevakningen. Sedan blir det sparsamt med uppdateringar om vad som sker. Men den 17 augusti försöker C-Star ta sig in i Maltas hamn. Protester från såväl nationella som internationella NGO:s gör att beslut tas om att inte släppa in högerextremisterna. Aktivisterna upprörs över att de inte släpps in eller får tillgång till förnödenheter som vatten. Några timmar senare skickas ett pressmeddelande ut om att hela aktionen avslutas, med beskedet: "En politisk framgång, en mediesuccé och en framgång i aktivismen." 


Samma tongångar återkommer på en presskonferens som hålls den 19 augusti i Lyon, Frankrike, av företrädare för den europeiska identitära rörelsen. Detta trots att ­Martin Sellner innan de gav sig i väg sade, att för att uppdraget ska vara en framgång så ska de avslöja frivilligorganisationernas samarbete med "människosmugglarna". Några sådana bevis presenteras inte på presskonferensen. 


Runt om i europa hyllar högerextremister Defend ­Europe-projektet. Uppmärksamheten i etablerad press har varit enorm och de har sått ett frö av misstro mot frivilligorganisationernas hjälpinsatser – helt i linje med det högerextrema metapolitiska projektet. 



Expo har sökt Defend Europe som valt att inte svara på våra frågor.
 

Situationen för hjälporganisationerna

Situationen för de humanitära organisationer som bedriver sök- och räddningsverksamhet utanför Libyens kust har under senare tid försvårats. Libyen har meddelat att man inrättat en zon på internationellt vatten där frivilligorganisationerna får begränsad tillgång.

Den libyska kustbevakningens hot mot de humanitära organisationerna på plats har fått Läkare utan gränser att tillfälligt avbryta sin verksamhet på fartyget Prudence. Deras läkarteam fortsätter dock att finnas på Aquarius.

"Om dessa deklarationer bekräftas och orderna verkställs ser vi två huvudsakliga konsekvenser – det kommer att bli fler dödsfall till sjöss och fler människor kommer att fastna i Libyen. Om humanitära fartyg drivs bort från Medelhavet kommer färre fartyg i området att rädda människor från att drunkna. De som inte kommer att drunkna kommer att tvingas återvända till Libyen, som vi vet är ett laglöst land där människor godtyckligt frihetsberövas och utsätts för extremt våld." säger Annemarie Loof, operativ chef för Läkare utan gränser i ett pressmeddelande.

Samtidigt har den italienska flottan meddelat att den kommer att bistå den libyska kustbevakningen med att frakta migranter och flyktingar tillbaka till Libyen.

I sin propaganda hävdar Defend Europe att de påverkat den här utvecklingen.