Det sjunkande skeppet NMR får ny kapten

I september 2016 avled 28-årige Jimi Karttunen efter att brutalt ha misshandlats på öppen gata i centrala Helsingfors av medlemmar i NMR:s finska gren. Nazisten som utfört misshandeln dömdes till två år i fängelse. Året därpå utsågs han på NMR:s stormöte i Stockholm till ”årets aktivist”.

Det avskyvärda dådet och NMR:s agerande efteråt var de uttryckliga orsakerna till det organisationsförbud som efter en utdragen process vann laga kraft i Finland 2020 – ett av de största bakslagen i organisationens historia, och ett av flera under Simon Lindbergs ledarskap av NMR. Ett ledarskap som i dagarna upphör.

I helgen förkunnade Nordiska motståndsrörelsen (NMR) vad deras egna kanaler konsekvent kallar ”den stora nyheten”: att deras führer, Simon Lindberg, efter åtta och ett halvt år avgår som organisationens högste ledare. Han efterträds av sin mångårige medarbetare, Fredrik Vejdeland, som tidigare innehaft posten som NMR:s ”politiska strateg”.

I NMR:s officiella kanaler beskrivs hur Lindbergs avgångsbesked möttes av medlemmarna med bestörtning, oro och osäkerhet – känslor som dock ”väldigt snabbt förbyttes till stående ovationer och segerrop när Vejdeland presenterades som ny ledare”.

Så varför händer detta nu, och vad betyder det för NMR?

Nordiska motståndsrörelsen har, med den svenska rasideologiska miljöns mått, varit en långlivad och framgångsrik organisation. Den grundades 1997, har frodats, överlevt ett antal splittringar och kriser och satt sin prägel på högerextremismen både i Sverige och utomlands, där NMR hyllas som ett föredöme.

Dess medlemmar har misshandlat, allvarligt skadat, mördat och försökt mörda ett stort antal människor i Norden, bland annat genom en serie bombdåd mot vänsteraktivister och flyktingar i Göteborgsområdet vintern 2016. Deras trakasserier, hot, våld och förföljelser har drabbat och fått allvarliga konsekvenser för människor över hela landet, från invandrare och minoriteter till aktivister och lokalpolitiker, inte minst på mindre orter där NMR har lättast att hävda sig. Myndigheterna har gång på gång brustit i att bekämpa detta problem, och det största politiska hotet mot NMR – ett organisationsförbud i Sverige – har runnit ut i sanden.

Men de senaste fem åren har NMR befunnit sig i en tydligt nedåtgående spiral. Deras kraftiga försvagning märks nästan hur man än väljer att mäta. Det mest uppenbara tecknet är hur få som i dag dyker upp på NMR:s manifestationer – från 700 deltagare år 2016, till ett 30-tal personer i dagsläget.

I grunden handlar det om en reducerad förmåga till mobilisering. Det handlar framförallt om ett tapp i medlemmar, men också om förlorad prestige och ett svalnande intresse för NMR:s verksamhet bland likasinnade.

”Vi har de facto stagnerat”, som en av NMR:s ledande propagandister nyligen medgav.

Och den negativa utvecklingen, som började 2019 och ännu inte visar några tecken på att vända, har mycket att göra med Simon Lindbergs ledarskap.

Lindberg tog över 2015. Det var i ett skede då organisationen bland annat bytte namn från Svenska motståndsrörelsen (SMR) till Nordiska och började centralisera kontrollen över förgreningarna i våra grannländer.

Lindberg sjösatte en ambitiös ny strategi för organisationen, med målet att maximera närvaron i det allmänna rummet. NMR skulle synas och höras överallt, från den lokala anslagstavlan i byn på landet till bok- och mediemässan i Göteborg.

Kraven för medlemskap sänktes, rekryteringen blev mer vidlyftig. Och det snabbt växande antalet medlemmar beordrades att sprida fysisk propaganda överallt i landet, i princip hela tiden.

Strategin tycktes inledningsvis framgångsrik. NMR:s påträngande närvaro och våldsamma beteende över i stort sett hela landet gick inte att ignorera. De väckte omfattande uppmärksamhet och upprördhet. När NMR började dyka upp under Almedalsveckan i Visby började också politiker och riksmedia reagera mot den typen av trakasserier som människor på små orter ute i landet länge behövt stå ut med.

Men Lindbergs utåtriktade strategi nådde till sist vägs ände efter valet 2018 som NMR, under inflytande av någon sorts hybris, valde att ställa upp i. Beslutet att skapa en politisk gren av NMR hade fattats redan 2014 av Lindbergs föregångare, grundaren Klas Lund.

Att en militant antidemokratisk organisation ställer upp i folkval kan te sig paradoxalt – och som det skulle visa sig är det inte heller något framgångsrecept. Efter en valkampanj där man piskat sina medlemmar att kampanja över hela landet kom ett valresultat på 0,03%.

Detta efter att Lindberg ”garanterat” sina medlemmar åtminstone ett kommunalt mandat och påstod att det till och med fanns chans till en stol i riksdagen.

Besvikelsen ledde till demoralisering och växande internt missnöje med organisationens vägval, målsättningar och metoder. Sommaren 2019 splittrades till sist NMR efter vad som har beskrivits som ett internt kuppförsök. Den tidigare ledaren Klas Lund och hans falang krävde att få tillbaka ledarposten, med avsikt att omdana NMR till något mer likt vad det varit innan Lindbergs ledarskap – en kamporganisation.

Kravet avvisades, och Lund-falangen lämnade NMR för att istället grunda sekten Nordisk styrka. Ett 40-tal personer som inkluderade några av organisationens tyngsta och mest erfarna medlemmar – inklusive flera ”nästeschefer”, alltså ledare för regionsavdelningar – försvann ur NMR, något som skulle visa sig vara ett hårt slag.

Fem år senare har NMR fortfarande inte återhämtat sig. Organisationen har haft svårt att föryngra sig, fylla på med nya aktivister och träna upp dem till samma kaliber som de som lämnat. Samtidigt pressas de hårt av konkurrens. De nazister som primärt söker öka sitt våldskapital lockas av de i Sverige nyligen etablerade aktivklubbarna. De som istället söker efter ett socialt sammanhang, ett högerextremt föreningsliv och organisationstillhörighet kan välja att ta del av Det fria Sveriges utbud av grillkvällar och månadsmöten. Nordiska motståndsrörelsen har varit tvungna att försöka ställa om organisationens verksamhet och metoder till den nya verkligheten.

Givet NMR:s i dag kraftigt försvagade ställning i den rasideologiska miljön i Sverige jämfört med tiden kring valet 2018, då de stod som starkast, och givet deras uppenbara svårigheter att vända den konsekvent negativa utvecklingen, är Lindbergs avgång inte förvånande. Det får ses som ett tecken på att organisationen fortfarande har det kämpigt – något som också medges internt – och på att Lindberg fått nog.

Avgången blev känd för ledande medlemmar för någon tid sedan, och meddelades officiellt på NMR:s ”organisationsdagar” som hölls i helgen. NMR:s officiella kanaler betonar hur ”värdigt” maktskiftet gick till och understryker flera gånger att ”det ligger inga intriger eller kupper eller osämja eller nåt sånt” bakom beslutet. Istället motiveras avgången helt enkelt med att Lindberg tycker att det är dags för någon annan att ta över. Vilken roll Lindberg kommer få framöver är oklart.

Nu sätter nazisterna istället sin tilltro till den tidigare ledarens ”vapendragare” Fredrik Vejdeland, som enligt NMR själva ”välkomnades väldigt enhälligt” som ny ledare. På flera håll i organisationen uttrycks förhoppningar om en ”nytändning”.

Men på kort sikt bör ingen vänta sig några större förändringar. NMR är förvisso en kraftigt toppstyrd organisation vars ledare har ett starkt mandat. Men Vejdeland – som gick med i organisationen år 2000 och nästan lika länge suttit i NMR:s ”riksråd”, eller ledningsgrupp, har aldrig visat några tydliga avvikelser från Simon Lindbergs linje, utan har tvärtom varit nära förknippad med och en varm förespråkare för de strategier och metoder som utvecklats under Lindberg.

Vejdeland är samtidigt en utpräglad nazistisk ideolog som länge betonat vikten av renlärighet och fanatism. Han startade propagandasajten Nordfront och var sedan drivande i att utveckla NMR:s propagandakanaler i radio och poddformat. Han har troligen idéer om hur organisationen kan göra saker annorlunda, men huruvida han kommer ha möjlighet och förmåga att implementera dessa tankar givet NMR:s begränsade resurser och nedsatta kapacitet återstår att se.

En viktigare fråga är om det över huvud taget spelar någon roll, om det alls är möjligt att vända den negativa utvecklingen för NMR. På många sätt framstår organisationen som stelbent och förlegad, på väg att springas om av de många fristående grupper som de senaste åren börjat kliva ut ur NMR:s skugga.

Det är emellertid för tidigt att helt räkna ut NMR.

Att organisationen krympt och försvagas råder det som sagt inget tvivel om. Att deras närvaro på de flesta håll i landet har blivit betydligt mindre påtaglig gör också livet lättare och gatorna säkrare för många.

Men även med små medel kan de göra stor skada. I början av 10-talet, när NMR fortfarande var en liten organisation och innan Lindberg blev ledare, var gruppen mycket aggressiv och våldsam. Deras aktivister begick flera brutala våldsdåd mot oskyldiga offer och måltavlor.

NMR är också en seglivad organisation som överlevt flera splittringar tidigare. Det finns anledningar till att de lyckat bita sig fast i miljön i ett kvarts sekel.

Det är därför viktigt att inte göra misstaget att tro att NMR:s motgångar oskadliggjort dem. Snarare måste samhället – så väl antirasister som journalister och myndigheter – fortsätta bevaka, granska och hålla trycket uppe mot NMR. Särskilt i en övergångsfas när organisationen oundvikligen blir mindre förutsägbar.

I organisationens egen podd försvaras den mångårige ledaren Lindbergs avgång med att ju till och med Hitler lämnade ifrån sig makten när han ansåg det lämpligt. Att detta skedde för att Tyskland hade förlorat kriget var inget som påpekades i podden. Och att den nye ledaren Fredrik Vejdeland i denna liknelse blir till Karl Dönitz som 1945 omedelbart kapitulerade till västmakterna medan Hitler tog livet av sig i en bunker var kanske inte heller helt genomtänkt.

Riktigt så illa är det nu inte för NMR. Men det har sällan varit sämre.

Morgan Finnsiö